Theo & Hugo

Theo & Hugo är en söt och harmlös film som börjar med tjugo minuter av gruppsex mellan diverse män på en gayklubb – vi är där, i en slags sex-källare, och allt vi ser pågår rakt framför ögonen på oss. Bland alla nakna män kan vi snart notera två, vars kroppar snart delar spotlight, och därefter varandras som en.

Få saker är så sönderspekulerade som sex på film, och på senaste år har det i arthouse-indiefilmer gjorts många försök att närma sig homosexuell köttslighet – Nånting måste gå sönderBlå är den varmaste färgen och Främling vid vatten finns i kompendiet – och Theo & Hugo väljer att bara kötta på: Här får vi porr, mer eller mindre, utan att det blir tillgjort eller överdrivet effektsökande.

Avgörande är att sekvensen är filmad i realtid, inte bara eftersom vi upplever att vi själva är på plats utan även för att vi förr eller senare faktiskt också går därifrån. Det finns ett autentiskt flyt, som i den fascinerande tyska filmen Victoria, som gör realtidstekniken till något mycket mer än en “gimmick” (ett ord jag egentligen aldrig förstått). I ena stunden är vi fångade i ett drömskt tillstånd, på sätt och vid tidslöst, där vi kunde vara vart som helst, när som helst, och hur länge som helst.

I samma rörelse går vi upp för en trapp och så plötsligt kan vi identifiera att vi faktiskt följer två människor. Theo (Geoffrey Couet) och Hugo (Francois Nambot) manifesteras. De har just sett varandra, träffats i myllret och haft sex ,och vi har sett det ske – nu går de ut i den parisiska natten tillsammans och småpratar. De är inte längre nakna, inte längre skyddade av de privata väggarna, inte längre uppe i varandra – de är civila, vanliga människor, som inte kan låta bli att ta på varandra och kyssas när de går. Skiftet här är fascinerande – man kan se det på deras kroppsspråk, och vi är på sätt och vis lika hudlösa när vi är fångade i filmens ständigt pågående nu.

Hela filmen pågår inte i realtid, ska jag skynda mig att tillägga, och till skillnad från Victoria så är inte Theo & Hugo filmad i en enda tagning, men upplevelsen av verklighetens rörelse är lika tydlig. Filmen handlar inte så mycket om Theo och Hugo, eller vad de ska göra, som den handlar om nuet de delar. Vi kan förstå det på det delikata, småskaliga sätt som vi ser dem röra sig under gatlyktorna – vi blir varse det på allvar när en av dem avslöjar att han är HIV-positiv. De har just haft oskyddat sex. Vi inser att detta är en film om ögonblicket som förändrar ens liv – inte förändringen i sig, så mycket som ögonblicket.

Theo och Hugo, som hade kunnat skiljas åt och aldrig mer ses, eller kanske setts igen och kanske eller kanske inte haft en framtid ihop, har nu en mycket mer pressande relation. Ändå är detta ingen fördömande “använd kondom”-reklam, de är inte ödesdömda. De tar sig till den nattöppna akuten, blir tilldelade speciell prioritet, träffar en sköterska, svarar på frågor och får mediciner. Det finns goda chanser att viruset inte sprids, även om situationen förstås är allvarlig.

Theo och Hugo förblir Theo och Hugo och filmen om dem handlar om hur de pratar med varandra, och vad de pratar om, medan den där flyktiga natten blir morgon. Vi kan roa oss med att notera deras personligheter, och i bakhuvudet spekulera om deras framtid. En av dem är mer erfaren än den andra. Ändå var det den mindre erfarna som sökte kontakten. En av dem har en lite mer grandios självbild än den andra, mer ödmjuka och känsliga. Ett tag ser det ut som att en av dem ska lämna den andre i sticket. Men det blir inte så, om det nu är samvetet som spökar, en känsla av ren och skär moral, eller kanske kärlek.

Det är, som du kanske hör, en liten film, men inte alls oambitiös. Man kan klaga på att skådespeleriet är lite ojämnt, eller att dialogen emellanåt är pretentiös, men det kanske för att unga människor tenderar att bete sig ojämnt och prata pretentiöst. Filmen, förutom att vara snyggt gjord tekniskt, har en avväpnande trygghet i sig själv. Regiduon Olivier Ducastel och Jacques Martineau känner sina karaktärer, och deras värld.

Och betänk den där inledningen, som för en som inte är förvarnad (som jag själv) kan tyckas brutal, eller åtminstone radikal. Det går att rent principiellt beundra djärvheten i filmskapare som vill skildra sex på ett sådant rakt sätt, men i Theo & Hugo finns en poetisk rättvisa. Polletten trillar ner när filmen fortsätter, och vi inser att det här i själva verket är en fin liten “slice of life”-film om två människor vars liv ser ut så här. Vad de gör med sina kroppar säger inte nödvändigtvis någonting om hur de är som människor, och vi har inte nödvändigtvis någon anledning att moralisera över sex.

Ducastel och Martineau är väldigt effektiva på att bevisa det. De ger oss sex på ett väldigt konkret sätt, för att därefter presentera kontexten. Theo och Hugo blir inte bestraffade för vad de håller på med, lika lite har de anledning att känna skam. Oavsett vad som händer dem i framtiden så går de oskadda ur denna kväll, fria och förälskade, och det är fint att se dem.

FREDRIK FYHR


THEO & HUGO

Originaltitel; land: Théo et Hugo dans le même bateau; Frankrike.
Urpremiär: 15 februari 2016 (Berlinale)
Svensk premiär: 9 november 2016 (SIFF), 21 mars 2017 (VOD).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Geoffrey Couët, François Nambot, Mario Fanfari, Bastien Gabriel, Miguel Ferreira, Arthur Duumas, Éric Dehak, Patrick Joseph, Elodie Adler, Jeffry Kaplow.
Regi: Olivier Ducastel, Jacques Marineau.
Manus: Olivier Ducastel, Jacques Marineau.
Producent: Emmanuel Chaumet.
Foto: Manuel Marier.
Klippning: Pierre Deschamps.
Musik: Karelle Kuntur, Gaël Blondet, Pierre Desprats, Victor Praud.
Produktionsbolag: Ecce Films, Epicentre Films.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete plus div stöd; drama, arthouse.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – småskaligt dialogbaserat drama i “slice of life”-traditionen som använder anspråkslöshet, både i ton och i dialoger, i kontrast till ett explicit sexuellt anslag, för att skapa både romantiska och existentiella poänger.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *