Ghost Mountaineer

Ghost Mountaineer låter som en lite krånglig titel på en film, på något sätt lite för nära “Mountain Goat”. Nu råkar det vara den korrekta översättningen på Must Alpinist, som är originaltiteln på den här estniska thrillern, historiska dramat, övernaturliga skräckfilmen, eller vad det nu är.

Filmen grundar sig i den nu mer eller mindre etablerade premissen om unga vinterhajkare som råkar illa ut i snö och is – en premiss som jag misstänker blivit mer populär ända sedan Djatlovpasset började trenda på internet för några år sedan. Eftermälet som den berättelsen visar är helt klart mysteriets potens. Kort sagt: Det är spännande att inte veta vad som hänt. Att veta sanningen skulle vara som att komma till slutet av godispåsen – tomt, inget kvar, bara lite skräp att slänga i soptunnan.

Ghost Mountaineer älskar den godispåsen, och medan den pågår försöker den hitta alla möjliga olika sätt att fortsätta äta ur den. Det är inte en direkt dålig film, manusförfattaren och regissören Urmas Eero Liiv har en del uppenbar begåvning, men det går helt enkelt inte att trolla fram godis. Man måste välja vilket godis man vill ha, och äta tills det ta slut.

Inledningsvis får vi veta att filmen är, alla tillsammans nu, byggd på verkliga händelser. Platsen är Siberien och året 1989, varpå de estniska hajkarna alltså tillhör Sovjet tekniskt. På ljudspåret har vi berättarröster som tagna ur intervjuer. OK, någon slags halvdokumentär, halvbiografisk historia?

Men vänta! Det finns mer! Vad sägs om en myt om en gammal spökvandrare i bergen? Precis sådant som den spralliga killen i gruppen kan berätta om i tältet, medan han håller en ficklampa under hakan. Kanske de är på väg att ha en dejt med ett filmspöke? Det är ju trots allt titeln på filmen…?

Men vänta! En liten lavin kommer! En spöklavin? En av medlemmarna i gruppen försvinner och gruppen måste ta skydd i den närmaste byn, som visar sig vara under korrupt kontroll av en sådan där klassiskt sovjetisk hängläpp med ryssmössa och (antar jag) fem flaskor vodka i skrivbordslådan.

Så man skulle ju kunna tro att den här gruppen gått igenom sin värsta upplevelse, men saker blir inte bättre i den siberiska byn där de får utstå tilltänkt Kafka-liknande behandling från makthavare och invånare – inte minst när en kropp hittas, och det visar sig att ingen enkel “olyckshändelse” skett uppe i berget.

Så vad hände egentligen? Vad minns de? Redan innan olyckan hade de delat upp sig själva i sociala grupper och det var rejält frostigt mellan vissa av dem – inte minst pågick en implicit kamp om Inge mellan alfahannarna Eero och Olle (den sistnämnda vars kropp hittas i bergen) – så vad kan vi säga om vad vi kan säga?

Vid det här laget börjar filmen bli svår att få grepp om – och även om man hänger med så måste man slösa all sin kraft på att hänga med. Liiv vet vad för typ av melodramatiskt skådespeleri han vill ha, och han har både en visuell stil och en lek med klippningen som är rätt effektiv.

Däremot kan han inte göra så mycket åt att karaktärerna är låsta vid en plats, och inte kan göra annat än att vänta. Deras drama sinsemellan lämnar, milt uttryckt, mycket att önska. Mordutredningen sker av ryssarna, vars arbete vi inte ser något av. Plötsligt har den där hängläppsmilitären hittat mystiska bergskristaller, som “lokalinvånarna betraktar som heliga”. Snabbare än du hinner säga “eh, va?” så svävar de i Ännu Mer Verklig fara.

Ja är det inte kommunister – och den underliggande statskonflikten som fortfarande är närvarande i estnisk kultur – så är det spöken eller läskiga sibirier eller andra hajkare som anser att de är mördare, och allt vad det kan vara. Medan figurerna närmar sig något slags svar på mysteriet om bergsspöket – åtminstone ett par gedigna ledtrådar – så hinner man undra mer än en gång vad man egentligen ska vara rädd för, när, och varför.

Urmas Eero Liiv hade behövt hacka fram ett bättre manus ur den ganska formlösa kropp som berättelsen har nu. Jag misstänker att det kan ha något att göra med de där verkliga händelserna – eftertexterna förklarar att det är regissören själv som var Eero, och att det här ska vara någon slags fösta klassens vittnesmål.

Det gör ju filmen, förstås, ännu mer förvirrande. Menar regissören att han på riktigt haft spökupplevelser i Sibirien eller var det någon slags psykologisk dimvandring? Något säger mig att han befunnit sig för nära sin egen upplevelse, och varit för fokuserad på vad han upplevt och mindre fokuserad på om själva filmen skulle bli bra eller inte.

FREDRIK FYHR


GHOST MOUNTAINEER

Originaltitel; land: Must Alpinist; Estland.
Urpremiär: 27 november 2015 (Estland).
Svensk premiär: 27 mars 2017 (VOD).
Speltid
: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Canon EOS C300 EF)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Cvetkovic, Mikael Cvetkovic, Miodrag Stojanovic, Said Bello, Håkan Bengtsson, Li Brådhe, Mohammed Cheika, Patrik Fridgh, Cedmoir Glisovic, Karen Helene Haugaard, Bill Hugg, Katarina Lundgren, Tony Lundgren, Magnus Mark, Daniel Monserrat, Sandra Redlaff, Peter Rentzmann, Zoran Sibinovic, Leslie Tay, Zaman Al Turki Igor Urosevic, Suleiman El Batal, Caroline Karlsson.
Regi: Urmas Eero Liiv.
Manus: Urmas Eero Liiv
Producent: Anneli Ahven.
Foto: Ants Martin Vahur.
Klippning: Tambet Tasuja.
Musik: Tiit Kikas.
Scenografi
: Katrin Sipelgas.
Kostym: Eugen Tamberg.
Produktionsbolag: Kopli Konokompanii.
Svensk distributör: Njutafilms.
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete med diverse företag o dyl; thriller, skräck, mysterium.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – thriller i bergsmiljö som har många idéer men svårt att fokusera på en konflikt, varpå resultatet blir brett och formlöst; OK hantverk, skådespelare osv.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *