Little Men

Ira Sachs har gjort sju långfilmer sedan 1996, ett blygsamt antal för en god dramatiker. Jag säger dramatiker, för det han är snäppet mer dramatiker än filmskapare. En skillnad mellan ett drama och en melodram, vill jag påstå, är att ett drama kan man ta replik för replik och sätta upp på en scen, medan en melodram behöver musik och närbilder på tårar. Ett drama är alltså, mer eller mindre, filmad teater. Det inte behöver vara en dålig sak – se på några av världens bästa regissörer; Bergman, Ozu, Farhadi. Regissörer som ser människor, och vet vad en berättelse om människor innebär.

Sachs är inte lika begåvad som dem, men det finns något stort i det lilla också. Sachs kan sägas bära på en trygg tillbakalutad anspråkslöshet, en tendens att göra filmer som är “fina och melankoliska” mer än de är berättelser på liv och död – filmer som handlar om de små tragedierna.

Det kan vara en brist, som i Sachs förra film Love Is Strange, som handlade om ett par som inte kunde bo kvar i sin centrala lägenhet i New York – buhu, liksom – men det är också personligt. Tydligt är att Sachs gör filmer om de ämnen som driver honom, enligt den sensibilitet han har.

Det här med boende, då, verkar vara en sådan sak. Att kunna bo någonstans i New York, det är källan till lycka och harmoni för Sachs – åtminstone om man ska tro Love Is Strange och Little Men, som till stor del handlar om en konflikt om boenden.

Men, naturligtvis, är boendet bara det som rymmer människan. Little Men handlar om människor, ingen ena är värre eller bättre än den andra men de har förstås svårt att hålla sams. Ibland, som när det handlar om pengar och framtid, är en konflikt inte bara oundviklig utan plågsamt nödvändig.

I ena änden har vi Brian (Greg Kinnear), en fattig skådespelare som gör sitt bästa för sin fru Kathy (Jennifer Ehle) och sin trettonårige son Jake (Theo Taplitz) trots att pengarna han får för sina pjäser är blygsamma och trots att vi ser på honom att han har ett liv av ältande och misslyckade planer bakom sig.

Vi kan känna hur det är som en läkande salva när han får ärva en Brooklyn-brownstone från sin döda far, mitt i sorgen en gåva. De flyttar från dyra Manhattan, till Brooklyn-huset, bättre för plånboken och kanske mindre pretentiöst.

Så, i andra änden, har vi Leonor (Paulina Garcia). Hon har sin sybutik på bottenvåningen av det där huset – hon kände Brians pappa och var schysst nog att låta henne ha butiken med en hyra hon hade råd med. Leonor, som vi kan förmoda har det ännu sämre ställt ekonomiskt än Brian, har fått bo i det alltmer gentrifierade området.

Så, vad händer? Tja, Brian är ju bara människa. Han föreslår en ny deal med Leonor, medan hans syster (Talia Balsam) inte förstår varför han inte bara vräker henne, så att de kan få in inneboende med mer pengar.

Situationen är, som höres, prekär. Berättelsen handlar om medelklassens verklighet i dessa finansiella mellankristider, och den närmast bäst med ärlighet – Vad skulle du själv ha gjort? Hur ser vi på oss själva, och vad för val gör vi, när vi börjar definiera oss själva som kapitalistiska agenter. Gör vi det? Är det viktigt för oss att saker ska gynna sig? Hur viktigt?

Unga människor är minderåriga, och därför är deras egenansvar över livet rent tekniskt inte satta i det systemet, och det är därför de står vid sidan om och inte förstår varför fred inte kan få en chans. I det här fallet är det den tonåriga sonen Jake, introvert och kulturell och allmänt svårflörtad, och så är det Tony (Michael Barbieri), Leonors son. Tony är, liksom Jake, tretton, men olikt honom högljudd, lillgammal och kaxig, fast besluten att bli skådespelare och komma in på någon bra skådespelarskola.

De hade kunnat vara sidofigurer, Jake och Tony, men på en emotionell nivå är de snarare huvudpersoner. De lär känna varandra och börjar umgås varje dag, och när de inser att deras föräldrar hyser agg mot varandra börjar de den typ av protest som bara barn kan.

Det finns en tydlig skillnad i Sachs fokus om man jämför barnens värld och de vuxnas. Brian och Leonor spelar sina kort så enkelt som möjligt – vi kan i synnerhet notera hur Leonor begraver pilarna hon har, i det att hon trots sitt främlingskap kände Brians far mycket mer än vad han själv gjorde – men Jake och Tony har en gemenskap som är så subtil, och sublim, att den måste vara byggd på några slags verkliga erfarenheter. Sachs, som är öppet homosexuell, håller ett empatiskt öga på Jake, som verkar tycka om Tony mycket mer än Tony (självupptagen skådespelare som han är) inser.

Sachs är också en New Yorkare, och hans blick på sin stad är lika nostalgiskt romantisk som i Love Is Strange, och det är Jake och Tony som främst av allt rör sig genom den, på rullskridskor och segways, inte de fordon Sachs själv kan ha växt upp med, men ungdomen får en tidlös kvalité i hans blick.

Den flyktiga skönheten i ungdomens värld, och dess konkreta och ohjälpligt direkta känslostormar, står i omöjlig kontrast till vuxenvärlden, där smärta är krass och ödelägger världar samtidigt som den måste uthärdas och livet kämpas igenom.

Little Men är en titel som föreslår att stolthet kan vara den stora käppen i hjulet, men Sachs är inte en regissör att möta med “stora tolkningar” eller övertydligt symboliska läsningar. Han är en småskalig, sinnlig filmskapare, som tycker om att ge oss enkla människor med enkla problem. Det leder till filmer som berättas inte i utropstecken utan i parenteser, semikolon och tre punkter… och det kan komma att beröra dig, om du ger det en chans.

FREDRIK FYHR


LITTLE MEN

Originaltitel; land: Little Men; Grekland, Brasilien, USA.
Urpremiär: 25 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 14 november 2016 (SIFF), 25 november 2016 (begränsad bio), 27 mars 2017 (VOD).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Alexa Plus)/DCP/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Greg Kinnear, Paulina Garcia, Jennifer Ehle, Theo Taplitz, Michael Barbieri, Stella Schnabel, Yolonda Ross, Alfred Molina, Talia Balsam, Mauricio Bustamante, Madison Wright, Teeka Duplessis, Clare Foley.
Regi: Ira Sachs.
Manus: Ira Sachs, Mauricio Zacharias.
Producent: Lucas Joaquin, Christos V. Konstantakopoulos, Jim Lande, Ira Sachs, L.A. Teodosio.
Foto: Óscar Durán.
Klippning: Mollie Goldstein, Affonso Gonçalves.
Musik: Dickson Hinchliffe.
Scenografi: Alexandra Schaller.
Kostym: Eden Miller.
Produktionsbolag: Charlie Guidance, Faliro House, Race Points, ass. Buffalo 8, Parts & Labor Films, RT Features, Raptor Films, Water’s End Productions, finans. BondIt.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment (DCP).
Finans; kategorier: Diverse filmbolag i samarbete; drama.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – välskrivet och välspelat drama, klassiskt dialogdrivet och byggt på karaktärernas inre utveckling; överlag anspråkslös, med fokus på livets flyktighet, men fint gjord.

 

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *