The Autopsy of Jane Doe

Lik är läskiga för att de så uppenbart inte lever. Bårhus är läskiga för att lik finns i dem. Det är enkelt. Kusligheter är ofta enkla saker. The Autopsy of Jane Doe är en film som verkar veta det i början, när vi stiftar bekantskap med två män och ett lik i ett bårhus.

Kusligt, enkelt uttryckt. Fullt av potential. Det är en död kvinnokropp, okänd och därför (som alla krimfans vet) kallad “Jane Doe”. För coronern Tommy (Brian Cox) är det en vanlig kväll på jobbet. Hans son Austin (Emile Hirsch) är väl för all del också rätt van – han verkar ha jobbat på bårhuset med sin farsgubbe hur länge som helst – men han är också sugen på hänga med flickvännen Emma (Ophelia Lovibond) ut på en sådan där romantisk kväll som angår yngre män i hans ålder. Han har dock en oresonlig lust att stanna kvar i bårhuset, vilket säger en del (sådär i förbifarten) om hur morbid man kan bli av att jobba med lik.

Tommy och Austin är precis så pass intressant skisserade karaktärer, i händerna på två bra skådespelare, att vi kan undra diverse saker om dem medan filmen fortsätter. En far och en son som arbetar som coroners låter som en pitch som skulle kunna ge upphov till antingen en sunkig splatterfilm eller en spännande TV-serie i minst fem säsonger.

Idén här är faktiskt så bra att jag nästan förutsatte att Trolljägaren-regissören André Øvredal skulle vilja hålla fast i den. I takt med att Tommy skär i kroppen kan vi lära oss mer och mer om den döda, vars mördare vi inte vet något om, och vi kan snart märka att det är ett ganska ovanligt lik. Metoderna med vilka hon dödats är kluringar för Tommy, som jobbat med att hitta dödsorsaker på lik i årtionden. Vi kan kanske tänka oss att en seriemördare är i farten, och att Austin ska få anledning att oroa sig för den frånvarande Emma som lämnar oss för kvällsgatorna i början av filmen. På radion varnar de om att en storm är på väg, och att folk ska hålla sig inomhus.

Det som istället händer är en besvikelse – Jane Doe är ett lik med strikt övernaturliga drag, nämligen, och hon har en tendens att få allt möjligt konstigt att hända. Det gör att The Autopsy of Jane Doe snart förvandlas till den typ av skräckfilm jag tycker är mest hopplös – “anything goes”-skräckfilmen, den där karaktärerna plötsligt befinner sig omringade av ett hav av hallucinationer och specialeffekter. Øvredals uppbyggnad är så noggrann – den bildar vissa mönster, ser ut att peka åt ett särskilt håll – att det är som spilld mjölk att se allt sköljas bort i en hemsökelse som kan betyda vad som helst, hur som helst, när som helst.

Vill man vara generös kan man konstatera att de här effekterna åtminstone är hyggligt välgjorda, och att filmen kan placeras in under Twilight Zone-subgenren av förglömlig episodskräck. Men det ändrar inte på faktumet att The Autopsy of Jane Doe börjar med att lägga fram flera pusselbitar till en mycket bättre skräckfilm – en där Tommy och Austin har en relation som har en mening i det som ska hända, en där Emma får något att göra, en som förstår det autentiskt obehagliga i att stå öga mot öga med döden och en som har vett att utnyttja en plats som ett bårhus.

Någon (läs: jag) skrev en gång i en filmvetenskaplig examinationsuppsats att amerikansk skräck karaktäriseras och är upptaget av fysisk smärta, och hotet om kroppsligt våld, medan till exempel japanska skräckfilmer nöjer sig med insikten att blotta tanken på ett spöke är läskigt i sig. Den här filmen är ett bra exempel. En annan osökt jämförelse går förstås till Nattvakten (1994), regisserad av en annan skandinav; den filmen handlade om en kille som sommarjobbade på ett bårhus, och det var precis därför den var creepy.

Det finns helt enkelt något mycket mer rutinmässigt, och extremt oläskigt, med ett spökhus fullt av dimma, blixt och dunder, teknologi som inte fungerar som den ska, en onsdag som egentligen är en söndag eller en våldsam storm som egentligen är en solig dag, upp som är ner, hit som är dit. Filmen är lika okej som vilket annat spökhus som helst, men det är synd att den är bra nog att hinna få oss på andra tankar.

FREDRIK FYHR


THE AUTOPSY OF JANE DOE

Originaltitel; land: The Autopsy of Jane Doe; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 9 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 22 oktober 2016 (Monsters of Film, Stockholm) 27 mars 2017 (VOD, BR).
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brian Cox, Emile Hirsch, Ophelia Lovibond, Michael McElhatton, Olwen Catherine Kelly, Jane Perry, Parker Sawyers, Mary Duddy, Mark Phoenix.
Regi: André Øvredal.
Manus: Ian B. Goldberg, Richard Naing.
Producent: Rory Aitken, Fred Berger, Eric Garcia, Ben Pugh.
Foto: Roman Osin.
Klippning: Peter Gvozdas, Patrick Larsgaard.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Scenografi: Matt Gant.
Kostym: Natalie Ward.
Produktionsbolag: 42, IM Global, Impostor Pictures.
Svensk distributör: SF.
Finans; kategorier: Div produktionsbolag i samarbete; skräck, thriller, mysterium.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt duglig, och välspelad, kortfilmsliknande skräckfilm som har en på alla sätt skicklig och intressant upptakt och en på alla sätt generisk och förutsägbar andra halva.

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *