Outlet-Onsdag#18

ab2o

Spaghettiman är en kille som kan kasta pasta – pastan kommer från ingenstans ur hans händer, jag har redan glömt varför

A Better Place mini15star

American Romance mini1star

Ballad in Blood mini05starrating 

The Good Neighbour mini2star

The Shelter mini2star

Spaghettiman mini25star


Jag vet vad ni kanske undrar. Vad är egentligen kriteriet för att en film ska hamna under den här kategorin? Jag har själv funderat på det. Är det filmer som det finns för lite att säga om? Inte nödvändigtvis. Är det filmer som är för dåliga för att få “riktiga” recensioner? Tja… ofta, egentligen, men återigen: Inte nödvändigtvis.

Jag tror det landar i vad jag kallar för nollfaktorn. Noll symboliserar i det här fallet filmens budget, vad man vet om filmen, vad man kan ha för förväntningar och vad den förmodade kvalitén är. Det är, kort sagt, filmer som inte skapar minsta gnista i dig, filmer vars tomma titlar kommer med en känning av död plast, filmer som saknar en uppenbar anledning att bli sedda av någon.

Det bästa en film kan göra i det läget är att vara helt och hållet opretentiös och annonsera sig själv med humor och självmedvetenhet. Den måste också ha vett nog att handla om något som gynnar en nollbudget – skräck, fantasy, sci-fi, action, allt det går oftast bort. Det är genrer som ställer inneboende krav på en flärd, rent cinematiska muskler, som ingen nollbudgetfilmare har. Sorry, men alla utom fattiga filmskapare vet att det är sant.

Men kolla på Spaghettiman!

Jag fnissar bara jag tänker på det. Spaghettiman är en kille som kan kasta pasta – pastan kommer från ingenstans ur hans händer, jag har redan glömt varför. I sin kamp mot brott går han omkring med en papperspåse på huvudet, och varje gång han räddar någon från en skurk ber han om pengar för mödan – cold hard cash! Han bor tillsammans med sin bror, som är en tappert kämpande snut som faktiskt vill stoppa brott på riktigt – men han mobbas av kollegor för att han inte är tillräckligt macho – men till skillnad från honom så bryr sig Spaghettiman bara om att tjäna pengar; inte några stora pengar, men ni vet, som ett “jobb”.

Spaghettiman är en urbota dum film, men den enda lyx en nollbudgetfilm har är faktiskt lyxen att den får vara urbota dum. Den har ungefär allt vad man kan begära av story och intrig, allt och lite mindre; Spaghettiman blir mer och mer känd kring kvarteren, och så har vi lite gangsters som vill sätta stopp för honom, och så har vi en och annan showdown i slutet.

Big deal. Mer vital för filmens framgång är scener där Spaghettiman sitter och spelar ukulele för en gravid kvinna medan han improviserar fram en sång till hennes ofödda baby – på vägen ut frågar han om han får låna hennes Sideways-DVD.

Det ovanliga med Spaghettiman är att den har karaktär, budgeten matchar innehållet, den lyckas vara filmen den vill vara. Den förstår att den inte kan vara så mycket, men den äger det den är.

Annat mer typiskt strul uppstår när filmskapare har storslagna high concept-idéer och skriver manus som börjar kring gränstrakten för vad som är rimligt för budgeten och därefter fortsätter pusha uppåt.

Det behöver inte röra sig om rymdresor och utomjordingar. Det kan vara en fantasypitch som den i The Shelter, en film som nästan är lite bra. 80-talsskådisen Michael Paré spelar ett ensamt och hemlöst fyllo som beter sig som ett svin mot allt och alla – men simsalabim, när han hittar ett hus att sova i börjar han bli stalkad av onda andar som tar honom till en parallell drömvärld (eh…) där han återvänder sitt tidigare liv, då han hade fru och barn.

Det uppstår lite intressanta vibbar, för han är inte direkt tacksam över sin övernaturliga återkoppling utan börjar ganska omgående bete sig som en tyrann (vilket vi får utgå ifrån var vad han gjorde från början), även om han är överraskad över att grannkvinnan påstår att de har ett förhållande vid sidan om.

Ingenting är så dåligt för psykodynamiska resor i tid och rum som en billig digital budget där man hela tiden kan spåra det ökända “blå skenet” till en plats utanför bild, från ljussättarna. Dessutom så har The Shelter nog med problem, eftersom den inte använder sin idé till något annat än en utdragen intrig där så lite händer på så lång tid som möjligt. Så fort vi förstår kruxet med huvudpersonen (mindre än halvvägs in) är filmen egentligen klar, resten är en utdragen serie scener där folk går omkring, pratar eller gråter eller skriker diverse deprimerade självklarheter. Snark-varningen är rätt stor.

Liknande rent tekniska problem har The Good Neighbor, som kan skryta med James Caan på omslaget. Han spelar en annan surgubbe, men denne bor i ett hus han aldrig går ut ur. Idén med filmen är att två tonårskillar i huset mittemot av någon oklar anledning installerat kameror i hans hem och nu sitter de och försöker frammana en “hemsökelse” för att se hur han ska reagera. Ett sällsynt korkat upptåg, som de inte riktigt kan förklara för sig själva. Är det ett socialt experiment? Är de bara uttråkade? Vad tror de ska hända?

Liksom i The Shelter har den här filmen ett par bra saker mitt i allt det dåliga. Dels finns det ett inneboende mysterium i Caan-gubben som man inte kan låta bli att undra över – är det hemsökt i hans hus på riktigt, eller har han någon annan grym hemlighet? – och dels är de två killarna hyggligt välspelade (av Logan Miller och Keir Gilchrist) och de har en trovärdig kurva, där den ena blir mer och mer svinig medan den andra mer och mer ångrar idén.

Tyvärr är filmen bara kasst gjord, i allt vad ton och rytm heter. Vi spenderar alltför stor tid att försöka bli kloka på vad för känsla filmen vill kommunicera – då och då klipper vi till en framtida rättegång, vilket förvirrar saken ännu mer, eftersom det tar bort fokuset från Caan-gubben – och mot slutet kommer en oavsiktligt krånglig “twist” som fint förklarar att vi inte kan bli lurade om vi inte är i någons händer till att börja med.

Sedan har vi filmer som A Better Place, filmer som på alla rimliga sätt får anses vara dåliga… men charmiga, inte utan viss personlighet, lite gulliga att se. Filmen bygger på en till fantasy-pitch som varken är originell eller genomförbar för det här gänget – det hela är ett Stephen King-rippat scenario som utspelar sig i en småstad där alla är svin, i synnerhet mot den mobbade ynglingen Jeremy, spelad av en mindre begåvad men desto mer högspänd figur vid namn Stephen Todt. Hans överbeskyddande mamma har just dött, och det visar sig att Jeremy har superkrafter – varje slag han får överför han telepatiskt till någon annan (mer specifikt, den som slagets utdelare “bryr sig” mest om).

Detta leder till att vi får se många vuxna människor som med överraskade nunor får stryk av luften.

Varför slår du dig själv, liksom.

Men! Vi ska fortfarande ta det på fullaste allvar, även när det gäller komiska sidointriger som den om stadens syndiga kvinna (ja, jag tror det här ska vara en sådan där amerikansk “kristen” film mitt i alltihopa) som är ihop med stadens borgmästare och diverse andra män; ack ja, synd är inte bara att bruka våld mot andra, det är även syndigt att vara otrogen och slampig – slå dig själv!

Tacka vet jag en harmlös jobbar-på-café-tjej som Jess (Mary Ann Raemisch) som det är synd om eftersom hon vill flytta ut i stora världen och bli skådis, men hon har en elak alkoholiserad mamma (Maria Olsen, något av en kändis i direkt på video-sammanhang) och kan bara fromt sitta med sin gitarr och spela banala singer songwriter-låtar.

Ja, det här med ton kan vara problematiskt. American Romance är en annan film som är helt obegriplig. Den bygger på samma gamla Bonnie & Clyde-historia som tjugoelva andra filmer – i den här varianten är det ett ungt par som åker runt och mördar folk med jargong helt snodd från Natural Born Killers (1994). Kruxet uppstår när de stannar till vid ett hus där John Savage bor. Han är en kristen helylleman som sörjer en förlorad son. I badrummet har han ett lik. Ja, han har bara råkat döda sin frus älskare i förbifarten.

Av någon anledning jag aldrig blev klok på hänger mördarkidsen kvar i huset och håller Savage (och frugan) som gisslan. Tanken är att paret Savage ska komma närmare varandra i denna gisslansituation, medan vi undrar om (eller möjligen när) mördarduon ska möta sitt öde. Allt är filmat med gammal hederlig “vaselincam” så att allt ser sådär sliskigt och dimmigt ut. Vid ett tillfälle sitter John Savage och förklarar att han inte alls tittar på porr, utan att tidningarna tillhör hans gamla son. “Varför slängde du dom inte?” frågar frugan, varpå han bara kan sitta bunden på sin stol, ömkligt tyst.

Filmen faller under kategorin “ofrivilligt komisk om du inte somnar av tristess”.

Det bästa, det värsta, och det bästa av det sämsta, spar jag till sist. Ballad in Blood, en film som verkligen är tonmässigt konstig, en film som verkligen är gjord på nollbudget, en film som verkligen, verkligen, verkligen är riktigt, riktigt dålig.

Filmen är regisserad av Ruggero Deodato, som skräckfans känner till – Deodato är den maestro som är kändast för 70- och 80-talets kannibalskräckfilmer, i synnerhet den överskattade sunkrullen Cannibal Holocaust (1980). Han har inte gjort en långfilm sedan 1993 och han hade kunnat låta bli, även om Ballad in Blood visserligen är ofrivilligt komisk till stor del.

Filmen har en nästan helt oföljbar story om ett gäng dekadenta svin i Rom som efter ett fylleslag finner att en av dem mördats – istället för att ringa polisen försöker de själva lista ut (teoretiskt sett) vad som hänt (de är för bakis för att komma ihåg något!) Huvudpersonen ska vara brittisk, men pratar förstås med italiensk brytning. I övrigt finns gott om folk som spelar över tills man kiknar av skratt, och sekvenser som ska vara effektfulla (till exempel någon slags hednisk, satanistisk Halloween-fest där folk badar i den mängd fejkblod man hade råd med) men som är så radikalt ruttet gjorda att man får gå till klassiker som The Room för att hitta motsvarigheten.

Den korta recensionen: Den här trailern får filmen att se mycket bättre ut än den är egentligen.

Betänk. Beware.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Outlet-Onsdag#18

  1. Pingback: Videosöndag 16/4 2017 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *