Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Allied

Mysfaktorn är rätt hög på Allied, en melodramatisk spionfilm som utspelar sig på 1940-talet och som faktiskt till stor del känns som en melodramatisk spionfilm från 1940-talet – den spelar på samma typ av paranoida spänning som fanns i Hitchcocks Illdåd planeras (1941), där vi kunde undra om ett till synes harmlöst glas mjölk, serverat av en till synes harmlös och charmig Cary Grant, kanske var förgiftat.

Filmen angränsar också till subgenren ”paranoid äktenskaplig thriller”, den typ av thriller där det vanligen är hustrun som börjar misstänka maken för något fuffens eller annat. Regissören Robert Zemeckis har varit där förut, i den underskattade domestiska spökthrillern Dolt under ytan (2000).

I den filmen var det Michelle Pfieffer som hade anledning att undra om maken Harrison Ford verkligen var hygglige Harry (eller ”Norman”, som han suspekt nog hette). I Allied är det motsatt läge – Brad Pitt är den som skämtet faller på, ty kan det vara så att makan Marion Cotillard egentligen är nazi-spion?

Länge finns det mycket lite att klaga på. Det blir ju lätt så med Robert Zemeckis, vars enda last är att han aldrig gjort något banbrytande mästerverk. Ändå är Tillbaka till framtiden (1985), Forrest Gump (1994) och Cast Away (2000) knappast illa pinkat – och det är just sådana fantastiska lyx-hopkok han kan göra i bästa fall. Ett gamla skolans hantverk, ett utmärkt och klassiskt Hollywood-berättande som i en film som Allied till och med dryper av helt rimlig nostalgi.

Helt rimlig, för den glassiga idealismen från 1940-talet går att sakna. Det slog mig faktiskt inte, hur mycket jag saknade den, förrän jag faktiskt såg Allied. Filmen börjar i Marocko år 1942 och jag antar att jag förstår hur vissa Marvel-fans känner inför annonseringen av den-eller-den figuren i den-och-dens nya film, den skamlöst nördiga lyckan i crossover-möjligheten; ja, för Allied börjar alltså inte bara i Casablanca utan Casablanca-Casablanca. Vandrar en Rick Blaine-lookalike omkring någonstans i bakgrunden? Kan man någonstans i filmen se Ingrid Bergman stå vid marknaden och titta på linnen? Det ligger inte utanför rimlighetens gräns att Zemeckis skulle ha petat in Rick och Ilsa där någonstans.  Om jag var han skulle jag gjort det.

Samtidigt anammar Allied mer stämningen hos en snäppet ruffigare sak, tänk Gregory Peck och Lauren Bacall. Max Vatan (Pitt) och Marianne Beausejour (Cotillard) är spioner – no nonsense. När de träffas i Casablanca omfamnar de varandra som det sedan flera år gifta par de utger sig för att vara. Egentligen har de aldrig träffats förr. De lever tillsammans som man och hustru, de minglar med diverse bekanta och kan ses i sina nattkläder i fönstret på lägenheten där de bor – deras enda uppdrag är egentligen att avrätta landets tyska ambassadör.

Ju mer man ifrågasätter intrigen desto mindre trovärdig blir den, men man behöver å andra sidan inte ifrågasätta så mycket när allt är så snyggt och snajdigt. I synnerhet Cotillard är fantastisk, i synnerhet eftersom det är hennes rollfigur som blir den avgörande brickan i spelet – det finns saker hon säger i början av filmen som kan visa sig vara av högsta vikt för att kunna tolka framtiden. Saker hon säger alldeles innan kärleken tar vid, alltså ”på riktigt” kärleken. Spioner ska ju inte falla för varandra, det innebär ju bara otur… men nu är det ju som det är. Eller… hur är det?

Efter uppdraget tar sig Max tillbaka till London, där han lever, och efter en tids radioskugga kommer Marianne dit också – de gifter sig, skaffar barn, och lever lyckliga i några av sina dagar. Ett år, närmare bestämt. Det är den tid som passerar innan Max får höra av högkvarteret, ytterst hemlighetsstämplat, att de misstänker Marianne för att vara spion. Undersökningar ska visa sanningen. Om hon är det måste han, helt sonika, avrätta henne. Eller stå som krigsbrottsling. Under tiden måste han fortsätta leva som vanligt. Man och hustru, som det var.

Om Allied aldrig är en så bra film som den här storyn skulle förtjäna, så är den åtminstone riktigt spännande under stor del av sin speltid. Zemeckis har mer än bara en pastischig palett till sitt förfogande, han är Hitchcock-junkie nog att veta hur paranoid spänning av det här slaget förmedlas visuellt – och manuset av Steven Knight (Dirty Pretty Things, Eastern Promises) är också laddat med ett par landminor och stickspår som är så pass engagerande att det går att bortse från faktumet att de alltid är perfekt olägliga. Allied är en film där karaktärer har maximal otur, inte för att det är det mest trovärdiga som kan hända utan för att det är det mest spännande.

Filmen har egentligen bara ett problem – tyvärr är det inneboende och centralt, trots all teknisk skicklighet och trots alla de million bucks som filmen verkligen ser ut som. Det har att göra med den enkla sanningen att Max och Marianne är spioner och att vi aldrig kan veta vad de egentligen tänker och känner – och att de själva inte kan veta vad de egentligen tänker och känner.

På något sätt borde det inte komma som en total överraskning för Max att han finner sig i den här situationen, och i vilket fall som helst kan vi inte lita på att två spioner älskar varandra villkorslöst även om det skulle visa sig att Marianne var oskyldig. Denna paranoia, att skenet alltid bedrar, är vad filmen verkar vilja fokusera på. Det är också den beska laddning som en film av det här slaget alltid mår bra av. Svärtan i begreppet ”noir” består just i faktumet att det är filmer där figurer inte alltid gör det som är rätt, att de på många sätt är dömda till sin egen moraliska likgiltighet.

Nu är inte Allied en film noir, kanske vän av ordning invänder, utan tvärtom en naivt romantisk thriller. Det är sant, och det är också det som är problemet. Zemeckis och Knight bygger upp ett fantastiskt spel, och Pitt och Cotillard är fantastiska pjäser på brädet (Jared Harris kan också nämnas, i en biroll som gör allt för att efterlikna Claude Rains i Casablanca). Men berättelsen vill i slutändan att vi ska lägga ner alla tvivel och tro på dem, alldeles helhjärtat, men det ligger inte riktigt i sakens natur. Det ska mycket till för att spioner ska få verkliga hjärtan. Inte ens Allied, som har en hel del, räcker.

FREDRIK FYHR


ALLIED

Originaltitel; land: Allied; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 13 november 2016 (Shanghai).
Svensk premiär: 25 november 2016.
Speltid: 124 min. (2.04).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Redcode RAW 6K), DI 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Jared Harris, Lizzy Caplan, August Diehl, Sally Messham, Marion Bailey, Matthew Goode, Simon McBurney, Charlote Hope, Celeste Dodwell, Anton Blake, Daniel Betts, Maggie O’Brien, Tom Padley, Iain Batchelor, Josh Dylan, Anton Lesser, Christian Rubeck, Angus Kennedy, Philippe Spall, Raphael Desprez, Raphael Acloque, Thierry Frémont.
Regi: Robert Zemeckis.
Manus: Steven Knight.
Producent: Graham King, Steve Starkey, Robert Zemeckis.
Foto: Don Burgess.
Klippning: Mick Audsley, Jeremiah O’Driscoll.
Musik: Alan Silvestri.
Scenografi: Gary Freeman.
Kostym: Joanna Johnston.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, GK Films, ImageMovers.
Svensk distributör: Paramount (DVD, BR).
Finans; kategorier: Storföretag i samarbete med div produktionsbolag o dyl; thriller, drama, historia, romantik, spionfilm, krig (andra världskriget).


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – oerhört attraktiv blandning av spionthriller och melodram; spänningen bygger dock på en oklarhet, en kvalité som samtidigt gör att vi aldrig kan lita på romantiken (som ska förstås villkorslöst).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *