Känslan av ett slut

Jag har inte läst Julian Barnes roman “Känslan av ett slut” men efter att ha sett filmatiseringen, och ögnat igenom några recensioner av boken, känner jag mig rätt så säker på vad det är för typ av bok. Jag vet att det låter slyngligt av mig, men jag brukar hänvisa till stämpelkategorin IPGF – Introvert och Passivt GubbFlanerande.

Man ska skriva om det man känner till, lyder ju den berömda uppmaningen, och det finns gott om etablerade författarmän vars liv förmodligen ter sig tämligen spänningslösa och tillfredsställande. Det blir till att luta sig tillbaka i tankefåtöljen, reflektera över ett anspråkslöst liv, vaska fram enstaka minnen som guld i Klondike, och skriva romaner där inte så mycket händer men där det i stycke efter stycke ska resoneras över utvecklingar i världen, eller spekuleras i filosofiska bryderier. Det är en typ av salongsprosa, och den kommer i rakt nedstigande led från tiden då kvinnor inte hade tillträde till rökrummet. Naturligtvis skickligt skrivet, precist och utmärkt logiskt avvägt och utan spåret av förhatlig språkmaterialism (om än förstås i anglosaxisk mening, hear hear!).

Det är inget fel på de böckerna, ska jag skynda mig att tillägga, men en sak är säker och det är att de inte kan filmatiseras i första taget. Har man en huvudperson, och en berättelse, så duger det sällan att låta honom vara “ingen särskild” och låta honom sitta och göra ingenting. Vill man skriva om idéer mer än man vill berätta en berättelse så fungerar romanens form utmärkt, eftersom den saknar tid. En film, däremot, pågår i presens – och mellan första och sista bildrutan finns ett mönster av höjder, dalar och kurvor; det mönstret mäts i tid. I en typisk långfilm pågår det mönstret i runt två timmar, och det är designat för att matcha den tiden.

Jag kan förstå att huvudpersonen Tony Webster, en pensionerad man som likväl håller igång en pytteliten kamerabutik i London, kan rymma alla de idéer som Julian Barnes vill diskutera, samtidigt som han också kan fungera som en figur i en intrig. En författare kan pausa sin romanfigurs rörelse och skriva flera sidor om ett enda ögonblick – det är därför ingen rimlig filmatisering kan göras av till exempel “Swanns värld” såvida den inte är femton timmar lång. Och därmed orimlig.

Så när Tony Webster plötsligt spelas av Jim Broadbent, och vi ser honom vakna på morgonen i ett småmysigt montage, med relativt munter musik på ljudspåret och hans egna berättarröst – som levererar Barnes rader så att de oundvikligen förvandlas till uppläst kylskåpspoesi som kommer och går i förbifarten – då vet vi nästan på en gång att vi ser på lego-versionen av ett intrikat urverk.

Jag skriver såhär ingående om saken därför att jag tycker att adaptioner är intressanta, i synnerhet när de misslyckas. Romanen är inte på något sätt en bättre, eller “högre”, konstform än filmen, men det upphör aldrig att förvåna mig hur många filmskapare som inte förstår vad som skiljer medierna åt.

Jag skriver det också för att Känslan av ett slut är enkel att sammanfatta rent emotionellt: Den är obönhörligt långtråkig. Det fascinerande är varför den är långtråkig – när allt är över och förbi så har vi onekligen fått träffa flera karaktärer, flera liv, och vi har en människas inre värld framför oss, och vi kan konstatera att det finns många händelser och människoöden här som i sig, teoretiskt sett, skulle kunna vara intressanta. Ändå upplever vi att ingenting händer.

Det är för att det mesta redan hänt, och det som pågår i filmens nu är tämligen ointressant. Ja, vi har Tony alltså, som är en hyggligt munter prick som lever ett i alla avseenden ointressant liv som av allt att döma varit tämligen ordinärt – igenkännbart, banalt vardagligt, och en totalt impotent filmfigur. Han har en dotter som är höggravid och en frånskild hustru som verkar vara hans främsta kompanjon i livet, trots att de inte lever tillsammans längre och av allt att döma lever olika liv.

Att filmen är drygt två timmar, medan boken var 163 sidor kort, är ett bra tecken på att filmen inte tänkt igenom saker så noga. Att Broadbent har huvudrollen är ett annat. Han är alltid sympatisk, och är förstås en sådan där brittisk skådespelare som är utmärkt per definition. Ändå undrar jag om han inte, just på grund av sin naturligt sympatiska utstrålning, är fel person att spela Tony, en karaktär som har småsinta och osympatiska sidor, sidor som ligger till grund för ett potentiellt mörker som blir mer och mer avgörande för berättelsen ju längre den pågår. Broadbent går inte att bli arg på. En mer vildvuxen skådespelare, kanske en Tom Wilkinson eller en Timothy Spall, hade kanske hjälpt filmen att bli lite mer lyckad, kanske ankrat det allvar den vill övertyga oss om. Med Broadbent i täten, alldeles utan att det är hans fel, slår vi redan från början an en ton som är skevt jovialisk.

Hursomhelst. Ett brev anländer till Tony. Det visar sig att Sarah dött. Sarah var modern till Veronica, Veronica som var Toms första kärlek – eller, han vill inte använda det ordet, för ni vet, han är lite gubbig och stolt och så. Det visar sig att Sarah lämnat kvar en dagbok som hon i sitt testamente gett till Tony. Tony har dock inte fått någon dagbok. Det visar sig att Veronica inte vill ge ifrån sig den. Inte heller kan Tony få reda på vart Veronica bor nuförtiden, eller vad hon gör. Tony blir kränkt och vill ha brevet, kosta vad det kosta vill, men han lägger band på sig.

Efter ett (långt) tag ska Tony börja ta tag i det där med att hitta Veronica, men filmen väljer den ödesdigra strategin att ladda första halvan av filmen med en serie flashbacks, ett återberättande av Tonys ungdom, när han gick på Cambridge och träffade Veronica, samt diverse andra figurer varav bara en egentligen är viktig för berättelsen. Jag antar att den försöker vara “trogen” till boken, men det som istället händer är att den blir vansinnigt framtung. Det framgår inte varför Tony så gärna vill ha brevet, inte heller antyds det om han har några hemligheter, och ingenting som händer är det minsta spännande – jag är övertygad om att Tonys liv fungerar lika utmärkt som plattform för Barnes som det fungerar illa som tilltänkt biounderhållning.

Mot andra halvan av filmen börjar vi äntligen komma någonstans – Veronica spelas av Charlotte Rampling, och det blir liksom alltid lite spänt läge när hon dyker upp i en film; berättandet plockar också upp en rytm, en hemlighet uppdagas och vi kan plötsligt känna med Tony när han blir mer och mer angelägen om att prata med Veronica, reda ut ett ödesdigert misstag, samtidigt som hans dotter ju oundvikligen måste föda det där barnet (ty en kvinna som blir gravid på film har alltid fött det innan eftertexterna).

Men, ack, också detta ödesdigra misstag kommer med några extra skruvar som gör att man faktiskt kan himla med ögonen. Ett tragiskt misstag är en sak, men ett tragiskt misstag byggt på ett missförstånd som i sin tur var en tragisk hemlighet som byggde på ett tragiskt livsöde, vilket allt som allt ledde till en tragedi samt ytterligare en sorglig sak som dessutom innebär en extra skamlig tragedi för Tony? Ni vet hur man säger att “jag hade inte trott på det om jag inte visste att det var sant”. Här vet vi att det inte är sant, och därför är det ytterst svårt att tro.

Och samtidigt får vi aldrig riktigt uppleva det, det sker aldrig riktigt så att vi känner det. Berättelsen är en serie händelser ur dåtiden, och filmen hoppar omkring dessa händelser för att dra ut på kopplingarna, som en dålig memory-spelare. När korten ligger på bordet i slutet har vi känslan av att det inte var en så himla stor grej och att vi spenderat större delen av tiden åt att sitta och vänta på att rätt kort ska vändas upp och ner.

FREDRIK FYHR


KÄNSLAN AV ETT SLUT

Originaltitel; land: The Sense of an Ending; Storbritannien.
Urpremiär: 2 januari 2017 (Palm Springs IFF, USA).
Svensk premiär: 7 april 2017.
Speltid
: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jim Broadbent, Charlotte Rampling, Harriet Walter, Michelle Dockery, Matthew Goode, Emily Mortimer, James Wilby, Edward Holcroft, Billy Howle, Freya Mavor, Joe Alwyn, Peter Wight, Hilton McRae, Jack Loxton, Timothy Inne, Andrew Buckley, Karina Fernandez, Nick Mohammed, Charles Furness, Guy Paul, Oliver Maltman, David Horovitch, Alexa Davies.
Regi: Ritesh Batra .
Manus: Nick Payne efter romanen av Julian Barnes.
Producent: Ed Rubin, David M. Thompson.
Foto: Christopher Ross.
Klippning: John F. Lyons.
Musik: Max Richter.
Scenografi
: Jacqueline Abrahams.
Kostym: Odile Dicks-Mireaux.
Produktionsbolag: Origin Pictures, BBC Films, FilmNation Entertainment.
Svensk distributör: SF Studios.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete med större mediebolag/koncern; drama.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – feltänkt typ av karaktärsdrama och melodramatiskt mysterium som bygger upp ett spel av hemligheter som alla saknar personliga eller emotionella insatser; skildrar ett i sig självt ointressant tillbakablickande efterspel på händelser vi aldrig får större tillgång till, vilar oförtjänt i ett tempo som står helt still, och hittar inget sätt att få en långsökt twist att gå ihop med det realistiska anslaget; symptomen pekar på adaptionsproblem.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Känslan av ett slut

  1. Intressant att du vågar dig på att dissikera filmen, i relation till boken. Inte alla som klarar detta utförande. Vet inte om jag är så sugen på att se filmen, som jag skrev i mitt eget bokrecensioninlägg tidigare i år. Det positiva är att Broadbent känns som en lyckad typecasting sett till utseendet.

    PS. Filmaffischen är dessutom riktigt lökig. Ouch.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *