Sieranevada – en gravallvarlig komedi

Sieranevada – som alltså fått den obetalbara svenska undertiteln “en gravallvarlig komedi” – slår eventuellt något slags rekord i min bok. Det är en bra film som jag mer eller mindre avskydde att titta på. Det kan vara den mest imponerande och intressanta utformningen av det minst imponerande och intressanta jag någonsin sett i en film. Filmen är ett närmare tre timmar långt, hyperrealistiskt typ av kammarspel – fast i sunkig rumänsk miljö – där figurer pratar i och omkring en begravning i en klaustrofobisk lägenhet. Det känns som att allt pågår i realtid.

Det är en sådan där film som har kvalitéer om man orkar leta. Filmens problem är, vad mig beträffar, egentligen uppenbara: Den är inte rolig. Karaktärerna är inte intressanta. De pratar om dumma saker, och när de väl pratar allvar så går det inte att ta på allvar. Dramat är banalt och godtyckligt skissat på det stora hela taget, förklätt i en dinosaurietung utformning som gör att kvalitéletandet känns som en mer nobel sysselsättning. Jag säger inte att filmen är dålig, men den är aggressivt tråkig om man inte ger sig fasiken på att ha det “intressant” framför bioduken – ja, filmen är lika tråkig som den där likvakan verkar vara. Filmens regissör Cristi Puiu, en ledstjärna i den nya rumänska vågen efter Cannes-favoriten Herr Lazarescus död för tolv år sedan, är verkligen en mästare på realism. Det känns som att vi sitter där i den äckliga, inrökta lägenheten, med dessa grådaskiga figurer. Jag längtade efter att tillställningen skulle ta slut så att jag kunde gå hem och ta en dusch och försöka bli av med min huvudvärk.

Ändå finns det något otvivelaktigt begåvat i Puius odrägligt självbelåtna film. Det ser enkelt ut, kanske, att filma saker som en fluga på väggen; se till att ha bra skådespelare, skapa en autentisk prägel, filma det du ser. Men ju mer man begrundar Puius val, desto tydligare blir det att Sieranevada är en intrikat sak. Ledtrådar finns i början, som är en närapå tio minuter lång statisk sekvens där kameran är placerad på ena sidan av en gata – figurerna “introduceras” på andra sidan, ja där borta liksom; vi hör inte riktigt vad de säger, och förstår inte riktigt vad de gör. I resten av filmen är vi jobbigt nära dem, i den där klaustrofobiska lägenheten, och när vi förstår hur många långa tagningar filmen består av så kan vi också förstå att det finns en teatral, minutiös koreografi i allt som händer. Samtalen som karaktärerna för är heller inte så slumpmässiga som de först ser ut att vara. Den naturliga stämningen tycks inte komma från improvisationer, utan tvärtom från en noga utstuderad vision. Det är imponerande.

Imponerande – om än, som sagt, med begränsat intressevärde. Praktiskt taget allt som händer i filmen är banalt, osmickrande, allmängiltigt; Puiu verkar nästan driva med oss, när han låter filmen pågå så länge som den gör, ungefär som att han sätter en prislapp på två hundra kronor på ett helt vanligt paket mellanmjölk. Sieranevada gör praktiskt taget ingenting som Tomten är far till alla barnen (1999) inte gjorde, förutom att den gör det mer fotorealistiskt (åtminstone antar jag det, eftersom jag aldrig varit på en begravning i Rumänien). Det var visserligen en lättillgänglig fars, men det teatrala spelet med rummet, fokuset på igenkänningsfaktorn, det makliga utspårandet; principiellt är det samma film, fast i en komiskt krystad arthouse-förpackning.

Men det är realistiskt, som sagt. Den döde är en patriark, såklart, och runt middagsbordet finns släkt, vänner, syskon, ingifta, oinbjudna, för många för att jag ska orka förklara vem som är vem, men vi känner igen ansiktena och vad de pratar om – i synnerhet ett stolpskott som är besatt av konspirationsteorier, och som outhärdligt tjatar (utan att någon gett honom ordet) så fort han får chansen. Filmen utspelar sig tre dagar efter Charlie Hebdo-dåden, vilket har innebörder för den här figuren mer än det har för någon annan (inklusive oss i publiken). Någon sitter och gråter för att allt är förstört. Politiska diskussioner förs om hur allt var bättre förr – någon är kommunist, någon är opportunist; i förbifarten finns en utpartad tjej som spyr i ett sovrum. Hon är inte släkt med någon men det förutsätts att hon är prostituerad.

Jag tror inte att människans hjärna kan övertygas till att uppfatta det här som speciellt roligt, men vill man intala sig själv att filmen är en komisk höjdare så är det förstås fritt fram. Jag förstår, rent teoretiskt, vad som ska vara roligt i Puius klaustrofobiskt, paradoxalt manipulerade och livlösa stil: Som när den katolska prästen går runt och sprider rökelser i de olika rummen varpå han går förbi tidigare nämnda kvinna som ligger medvetslös i sovrummet. Ha… ha… ha. Kom igen nu, skratta även om det är krampaktigt! Jag kan dra mitt strå till hipsterstacken genom att konstatera att jag beundrar allt som Puiu gjort i den här filmen, jag vet bara inte om det funnits någon orsak till att göra det. Inte så att filmen är meningslös, men det finns ju något väldigt självbesegrande i en tramsig komedi som är utstuderat allvarlig. Den kan aldrig bli speciellt rolig, för utförandet tillåter inte den spontanitet som ligger till grund för humor, men å andra sidan är det inte lönt att försöka få ut några större poänger ur den.

Även om man förstås kan försöka – återigen, krampaktigt kämpa – för att få fram någon substans ur filmen som inte känns hopplöst långsökt eller teknokratisk. Filmen är till exempel välspelad nog för att kunna maskera sig som något slags karaktärsdrama emellanåt; vi har en huvudperson i Lary (Mimi Branescu), en av två bröder som får ta ställning till lite obligatoriska familjehemligheter som förstås uppkommer mot slutet, där lika obligatorisk “dålig stämning” uppstår. Det leder inte direkt till vare sig avgrundsdjup ångest eller livsavgörande insikter, mer krass “c’est la vie”-existentialism, men kanske det finns en poäng i att vi får vänta över två timmar på att något ska hända. Det tar faktiskt en timme innan vi ens får se liket. Liksom i Luis Buñuels Borgarklassens diskreta charm är det aldrig någon som får äta heller.

Jag vill inte låta som en filisté, men det finns strikt taget inget jättestarkt argument för att se den här filmen. Det är en ganska dum film, som leker med faktumet att den inte har så mycket att säga, och den tar sin söta tid på sig att göra det. Filmens avgörande karaktär är att den är jättelång, fastän den inte har någon uppenbart intressant berättelse, ingen uppenbart intressant tematik, inga uppenbart intressanta karaktärer; det är en helt och hållet självbelåten och navelskådande hyllning till sin egen rätt att existera. Däremot kan jag inte förneka att den på många sätt är rasande skickligt gjord, och på sitt envisa sätt originell, ja rentav unik i sitt slag. Det är en störig film som det bär mig emot att rekommendera. Finns det något som kan kallas för en skicklig uppvisning av något ingen behöver se, så är det nog den här filmen.

FREDRIK FYHR


SIERANEVADA – EN GRAVALLVARLIG KOMEDI

Originaltitel; land: Sieranevada; Rumänien, Frankrike, Bosnien Herzegovnia, Kroatien, Makedonien.
Urpremiär: 12 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 28 januari 2017 (GIFF), 31 mars 2017.
Speltid: 173 min. (2.53).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mimi Branescu, Judith State, Bogdan Dumitrache, Dana Dogaru, Sorin Medeleni, Ana Ciontea, Rolando Matsangos, Ilona Brezoianu, Ioana Craciunescu, Valer Dellakeza, Aristita Diamandi, Simona Ghita, Marin Grigore, Tatiana Iekel, Petra Kurtela, Catalina Moga, Liviu Popp, Iulian Puiu, Marian Rãlea, Andi Vasluianu.
Regi: Cristi Puiu.
Manus: Cristi Puiu.
Producent: Anca Puiu.
Foto: Barbu Balasoiu.
Scenografi: Cristina Barbu.
Kostym: Maria Pitea.
Produktionsbolag: Mandragora, Production 2006, Sister and Brother Mitevski, Spiritus Movens, Alcatraz Films, ARTE France Cinemá stöd Studioul de Creatie Cinematografica al Ministerului Culturii mfl.
Svensk distributör: Folkets bio.
Finans; kategorier: Multinationell samproduktion, div. filmbolag, mediebolag, stöd från stat, fond m.m; komedi, drama, arthouse.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – säregen, totalt autentisk komedi, oerhört skickligt gjord och på sitt sätt unik; dock helt oproportionerlig vad gäller det tekniskt intrikata utförandet (inklusive längd och uppenbart trist tempo) och ett godtyckligt innehåll med babbliga, repetitiva dialoger och en i slutändan anspråkslös och närapå banal kontenta.

 

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Sieranevada – en gravallvarlig komedi

  1. Pingback: Inte hela världen? | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *