”Jag Ricky har tagit livet av mig. I detta skjul”.
Jag vet att det finns en lucka i min bild av kiwi-komikern Taika Waititi – detta eftersom jag inte sett hans förra film, vampyrmockumentären What We Do in the Shadows, som ser ut att kunna bli en genuin kultfilm i framtiden. Jag har däremot sett Boy, en av hans tidigare filmer och en av de första filmer jag recenserade på den här sidan. Det var också Boy jag tänkte på mest medan jag såg The Hunt for the Wilderpeople – vad man än kan säga om hans humor och hans stil så har Waititi en stark koppling till barndomen. Det är inte nostalgi, utan snarare en återkoppling till pojkens värld, pojken som han är strax innan pubertet och tonår; det är som att Waititi sparat den han var som tolvåring, konserverat honom i en låda och plockat upp honom i intakt skick varje gång han gör en film som den här.
Pojken den här gången heter Ricky (Julian Dennison) och han introduceras för oss som en introvert, klotrund sak, virad i prassliga kläder och en keps. En manhaftig socialarbetare dumpar honom hos hans senaste fosterfamilj – ett äldre par ute på landsbygden – och Ricky går ett varv runt deras hus, som för att uttryckslöst inspektera vart han hamnat; därefter återvänder han, öppnar dörren till polisbilen och sätter sig i baksätet igen, point taken.
Men, nåja. Hellre gummistövel-muntra Bella (Rima Te Wiata) och hennes surgubbe Hec (Sam Neill) än att hamna i ungdomsfängelse, vilket tydligen är nästa anhalt om han misslyckas med att bo hos ännu en familj. Hans brott mot samhället kan vi notera är ringa – han har vält omkull brevlådor och ”spottat” – men den där barska socialarbetaren radar upp dem som om han är en av karaktärerna i Con Air (1997).
Waititis humor är, liksom all humor, inte nödvändigtvis för alla. Den bygger väldigt mycket på idiosynkratiskt beteende, ett visuellt avstånd mellan åskådaren och innehållet, samt kontrasterna mellan figurernas grandiosa upplevelser och verkligheten, där deras liv ofta är obetydliga och deras bedrifter futtiga. Ricky är ett bra exempel på det sistnämnda – när Bella och Hec börjar lära känna honom mer uppstår en hejdlöst självupptagen ung man som har det i självförtroende som han saknar begåvning. Ändå är han ömklig just av den anledningen – han fejkar ett självmord genom att tända eld på en halmdocka i ett skjul, samt skriva en lapp: ”Jag Ricky har tagit livet av mig. I detta skjul”.
Humorn är just så knasig, och lägger man ihop dialogerna med fotots stilrena och konkreta inramningar av landskap såväl som människor, så får man en film som påminner en hel del om ”Flight of the Conchords”, TV-serien som Waititi skrev en stor mängd avsnitt till, ihop med parhästen Jermaine Clement (som också var medregissör på What We Do in the Shadows).
Men det var tio år sedan nu som ”Conchords” hade premiär, så Waititi vet vid det här laget vad han håller på med. Första timmen av Hunt of the Wilderpeople är fantastisk, just för att vi bara kan förstå figurerna utifrån Waititis vision. De är nästan som riktiga människor – inte riktigt, men nästan; de är tillspetsade, överdrivna, besynnerliga, men de har de ömkligt mänskliga drag som vi kan känna igen i oss själva. Ricky är nyfiken och lättkränkt, som en tolvåring, Bella är glad och förväntansfull inför tanken att ha ett barn i huset, samtidigt som hon vet hur man hugger ihjäl ett vildsvin som om det vore det roligaste i världen. Hec är Hec, förstås, surgubben som Ricky oundvikligen måste lära känna mer i den filmhistoriska rit som är ”surgubbens upptinande”.
Trion bildar en familj där ute på landsbygden, hursomhelst, och även om mönstret inte är speciellt obekant så blir allt som Waititi rör till till något säreget och ofta (tycker jag) extremt roligt.
En vändning i intrigen gör så att Hec och Ricky blir titelns ”wilderpeople”, det vill säga de går tillsammans i skog och mark på en vandring som blir mer och mer episk och mer och mer absurd. Från början är deras vandring bara en slumpmässig olyckshändelse, men de går längre och längre, och diverse missförstånd gör så att allmänheten snart tror att någon slags pedofil rövat bort ett stackars försvarslöst barn.
Det är kanske inte helt oförutsägbart att Waititi, med sin bakgrund i TV, häromkring låter filmen förvandlas till en lite formlös serie sketcher där den övergripande intrigen är lite i luddigaste laget. Men det funkar förhållandevis länge – han tappar inte greppet om sina figurer, och den egensinniga stilen, och ibland fungerar skämt bara av rent visuella anledningar (som när Hec säger att de som jagar dem är långt borta, varpå kameran panorerar till höger och de visar sig vara precis där). En mer patetisk filmskapare hade klämt in skämt om Jurassic Park, men Waititi tänker som en regissör och använder Sam Neill för att han är en bra skådespelare; eventuella meta-tankar får komma från oss i publiken.
Ändå är det (på tal om det) något som silas ut, långsamt men obevekligt, under den sista tredjedelen av filmen. Det är en märklig sak att konstatera att vi mot slutet av filmen nästan sitter och tittar på någon slags generisk actionkomedi, med oerhört opersonlig och bred sentimentalitet, och en typ av anti-ironisk, Spielbergsk genuinitet som… för all del inte är fel, men som verkligen känns som luft ur en ballong om man jämför den första delen av filmen, som är torr, stilistiskt säregen, extremt kompakt och därför med ett perfekt tryck i den underfundiga humorn.
Kanske tanken är att filmen utvecklar sig som en omvänd flaskhals, och blir bredare och bredare ju längre och längre ut i det vilda som Hec och Ricky kommer, men det brett sentimentala har ju en tendens att lägga sig över hela canvasen som när ett glas vatten spills över en målarduk. Det verkar också som att Waititi försöker att bearbeta en far-och-son-dynamik som är knuten till bilden av den egna manligheten som ett komplex – typ. Ni förstår precis vad jag menar om ni ser den lysande filmen Boy – gör det, och och se sedan den här filmen, som för all del är rolig och sevärd om man bara vill se en kul komedi och ett hyggligt trevligt äventyr. Jag önskar bara att den gick att se baklänges, så att man fick det bästa sist istället för tvärtom.
FREDRIK FYHR
HUNT FOR THE WILDERPEOPLE
Originaltitel; land: Hunt for the Wilderpeople; Nya Zeeland.
Urpremiär: 22 januari 2017 (Sundance).
Svensk premiär: 10 april 2017 (DVD, BR, VOD)
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa XT, delv. Red Epic); DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Julian Dennison, Sam Neill, Rima Te Wiata, Rachel House, Tioreore Ngatai-Melbourne, Oscar Knightley, Stan Walker, Mike Minogue, Cohen Holloway, Rhys Darby, Troy Kingi, Taika Waititi, Hamish Parkinson, Stu Giles, Lloyd Scott.
Regi: Taika Waititi.
Manus: Taika Waititi, efter en bok av Barry Crump (ytterligare manusarbete Te Arepa Kahi).
Producent: Carthew Neal, Matt Noonan, Leanne Saunders, Taika Waititi.
Foto: Lachlan Milne.
Klippning: Tom Eagles, Yana Gorskaya, Luke Haigh.
Musik: Lukasz Pawel Buda, Samuel Scott, Conrad Wedde.
Scenografi: Neville Stevenson.
Kostym: Kristin Seth.
Produktionsbolag: Piki Films, Defender Films, Curious Film.
Svensk distributör: Universal (Sony).
Finans; kategorier: Mindre filmbolag i samarbete; komedi, äventyr, high concept, feel-good.
Betyg och omdöme: Bra film – säregen, visuellt genomtänkt och koncentrerad komedi byggd på situationshumor och idiosynkratiska porträtt som döljer ett par mänskliga insikter under ytan; huvudsakligen en typ av jaktfilm, som blir mer och mer konventionell och bred ju längre den pågår, men överlag är det begåvat och i synnerhet första delen av filmen är imponerande.
2 svar på ”Hunt for the Wilderpeople”