Kungens val

Jesper Christensen är en bra skådespelare, men blir han ännu bättre om man klär ut honom till Norges Haakon VII och placerar honom i en Viktig Film där han Försvarar Det Goda vid En Dramatisk Punkt i Historien?

Jag tycker faktiskt inte det. Christensen är ett proffs, och vi kan därför förvänta oss av honom att vara bra vart han än dyker upp. Bra skådespeleri på film är lite grann som en förälder som faktiskt kör sina barn till dagis och sätter mat på bordet – det ska faktiskt ingå i grundpaketet!

Det är därför jag inte tycker att Kungens val är en extraordinär film bara för att den har ett par bra skådespelare – i synnerhet inte när skådespeleriet är det enda intressanta att fästa blicken vid (och då behöver vi också uthärda en del amatörer, till vilka jag tyvärr måste lista Tuva Novotny som återgår till TV-såpornas dagar i den ynkliga birollen som kronprinsessan Märtha).

Som den norske kungen är Christensen inlåst i ett exposition- och dialogdrivet TV-drama á la 70-tal, som hela tiden bygger på att vi förstår vad som egentligen är spännande med situationen, den verkliga historien bakom den som representeras här. Det är ett lysande exempel på en film som är så upptagen med sin historia att den blir ointresserad av sig själv, vad den är.

Praktiskt taget allt i filmen, annat än Christensen, ligger på sjabbig under medel-nivå. Det här kan duktigt visas på historielektioner på högstadiet och gymnasiet medan eleverna spelar spel på sina mobiler – jo, skildringen av tyskarnas ockupation av Norge ser ut som idén om en spännande film, med främmande fartyg vid Oslofjorden och kaptenen som hjältemodigt spanar i sina kikare, redo att göra sin plikt och sänka nazi-kryssaren Blücher. “Tänk om vi har fel?” frågar skepparen, den enda som för ett ögonblick låtsas vara i något annat än en film som redan vet att den vet berättelsen den berättar. Det verkar också som att dessa två är de enda figurerna ombord det norska skeppet. Liksom i en TV-pjäs får vi liksom inbilla oss andra människor, någonstans i det mörka ingentinget som omger dem.

Så, så här var det: Tyskarna skulle ockupera Norge och rappt tillfångata regeringen och kungen, rubb och stubb. Sänkningen av Blücher förhindrade dock denna optimistiska plan, och nazisterna fick improvisera medan regeringen och kungafamiljen fick fly. Som landets kung blev Haakon, enligt den här varianten, personen som fick ena nationen, fastän hans roll egentligen alltid varit symbolisk.

Ett av problemen med filmen är att vi förstår det här från ruta ett, varpå resten av filmen bara är ett forcerad serie metaforisk teatralitet. För att belysa Haakons sits gör man hans son, kronprins Olav (Anders Baasmo Christiansen), till en klichémässig ung-son-som-är-krigssugen medan fadern är vis-och-pacifistisk. Det är inte ett dugg mindre förutsägbart än det var mellan Mel Gibson och Heath Ledger i Patrioten (2000), eller Tom Cruise och Justin Chatwin i Världarnas krig (2005), jag bryr mig inte om hur mycket verklig historia som ligger till underlag för det.

Ett annat uppenbart försök att skapa konflikt där ingen egentligen finns – vi vet att nazisterna är onda, och att de förlorar i slutet – är att låta en tysk diplomat (Karl Markovics) agera som en emotionellt ambivalent figur, med order direkt från Hitler men (såklart) med mer samvete och sensibilitet.

Återigen, Carl Bräuer – som diplomaten hette – kanske var en “snäll” nazist i verkligheten, men verkligheten hade ändå varit mer komplex än så. Inget TV-drama i världen kan fånga den nakna skräcken som det måste ha varit att ockuperas, och stå vid randen till ett skräckvälde, eller för den delen de miljoner gråskalor som utgör en människas val, tankar och handlingar.

Nu kanske det låter som lite högt ställda krav på en film, men Kungens val är bedövande i sin torftiga mellanmjölk-behandling av vad som inte mynnar ut i mycket mer än en slentrian-patriotisk hyllning till fornstora dar (filmen blev en storsuccé i hemlandet, icke förvånande). Den kan bli just en sådan automatisk självhyllning för att den inte problematiserar, eller skapar några nyanser, av de verkliga händelserna. Den använder extremt avrundade schablon-porträtt, mycket förutsägbara melodramatiska dialoger där vi i bästa fall bara kan beundra skådespelaren som levererar repliken, medan ingenting (just därför) egentligen övertygar.

När vi applåderar så exklusivt åt skådespelare så märker vi ju, trots allt, hur filmen inte övertygar, hur tydligt människorna bakom rollerna träder fram. Eller, i det här fallet, historien bakom berättelsen. Långa politiska diskussioner förs mellan Haakon och de käbblande politikerna, som inte ser honom som en ledare och inför vilka han själv länge velar. Det saknar helt den typ av diegetiska potens som en bra film har. Det är oavbrutet historia omgjord till teater, men (eftersom TV-dialogen är så mekanisk) utan den mytologiska kraft som skulle kunna göra det till något överdrivet romantiskt och storslaget. Jag menar, ska man göra en sjuttonde maj-vänlig propagandafilm så kan man ju faktiskt lika gärna gå “all in”.

Istället är Kungens val något så irriterande som en duktig halvmesyr, en måttfullt slösaktig film, inte alltför lökig men långt ifrån trovärdig; en kulissfilm där skådespeleri finns till för skådespeleriets skull. Den som läst en historiebok behöver inte se filmen och den som inte läst en historiebok kan gott göra det.

FREDRIK FYHR


KUNGENS VAL

Originaltitel; land: Kongens nei; Norge.
Urpremiär: 16 september 2016 (Kungliga slottet, Oslo).
Svensk premiär: 21 april 2017.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Amira)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jesper Christensen, Anders Baasmo Christiansen, Karl Markovics, Tuva Novotny, Katharina Schüttler, Erik Hivju, Svein Tindberg, Arthur Hakalahti, Juliane Köhler, Ketil Høegh, Andreas Lust, Gerald Pettersen, Jan Frostad, Rolf Kristian Larsen, Hans Jacob Sand, Nicolay Lange-Nielsen, Magnus Ketilsson Dobbe, Sofie Falkgård, Ingrid Ross Raftemo, Lage Kongsrud, Tone Danielsen, Krister Kern, Joakim Jørgensen, Herbert Nordrum, Espen Sandvik, Eric Vorenholt, Andree Solvik, Randolf Walderhaug, Tom Styve, Torfinn Nag, Benjamin Lønne Røsler, Ragnhild Udbye Lefstad, Karl Flymann, Erland Bakker.
Regi: Erik Poppe.
Manus: Harald Rosenløw-Eeg, Jan Trygve Røyneland.
Producent: Finn Gjerdrum, Stein B. Kvae.
Foto: John Christian Rosenlund.
Klippning: Einar Egeland.
Musik: Johan Söderqvist.
Scenografi: Peter Bävman.
Kostym: Karen Fabritius Gram.
Produktionsbolag: Paradox, Newgrange Pictures, Film i väst, mfl.
Svensk distributör: Studio S.
Finans; kategorier:  Diverse filmbolag i samarbete med filmresursbolag o dyl; historia, drama.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – Förutsägbar och cinematiskt oengagerad historisk rekreation med generisk dramadialog och spänningslöst utförande; påminner en hel del om 70-talets fantasilösa, teatrala TV-filmer, där skådespeleriet är det enda berömvärda och där den cinematiska torftigheten därmed kan bekräftas.

 

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Kungens val

  1. Pingback: Videosöndag 7/5 2017 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *