Souvenir

Efter Huppert följer allt annat

Isabelle Huppert har huvudrollen i den här filmen – hon spelar Lilliane, en medelålders kvinna som en gång i tiden nästan vann Eurovision Song Contest, men som nu är bortglömd och jobbar på en patéfabrik. En dag träffar hon en ung boxare vid namn Jean (Kévin Azaïs), snäll men något timid, bor fortfarande hos sina föräldrar. Frågan filmen ställer oss är två. 1. Ska det bli kärlek mellan den unge mannen och den äldre kvinnan. 2. Ska Laura, som Lilliannes artistnamn lydde, lyckas få ihop en comeback trots sin ålder?

Huppert har alltså huvudrollen. Är hon bättre än materialet? Är en så ärad skådespelare i själva verket överkvalificerad för en romantisk bagatell? Filmen är regisserad av en oprövad figur vid namn Bavo Defurne, som vid premiären på Londons filmfestival förra året sa att han med denna film velat göra en film ”för söndagseftermiddagar”.

Huppert är onekligen ett proffs och hon rör sig i filmen som om vatten vore luft – hon kan spela vem som helst, och gör därför också denna roll mer än elegant; det finns sätt hon levandegör Lillianne som inte går att förklara i ord, som kroppsspråket hon har dels som anonym arbetare på fabriken, dels som ensamt whiskydrickande TV-tittare i den ensamma vardagen, och så (plötsligt) när hon kliver upp på en scen och framför samma nummer hon framförde på Eurovision 1974. Vi ser på en gång att hon sjungit sången hundra gånger, kan alla arm- och benrörelser som rinnande vatten, och att hon är så proffsig att hon liksom gör det igen på automatik, fastän hon inte gjort det på över trettio år.

Jag pratar om Lilianne nu, inte Huppert; det är en filmkritisk klyscha att tjata om Huppert, men så bra är hon att man blir stum när man studerar det. Och det fascinerande med Souvenir – för jag tycker det till viss del är en fascinerande film – är inte att Huppert är ”bättre” än filmen utan att hela filmen anpassar sig efter henne.

För man hade kunnat tro att Huppert själv regisserat filmen – jag vet inte om jag någonsin sett en film som följer, efterhärmar och förkroppsligar skådespelaren i huvudrollen. På papperet är filmen en romantisk bagatell, ja, men regin, stämningen, rytmen, klippningen, allting är synkat med Huppert – det är en romantisk bagatell, ja, men den är stram, undertryckt, subtil och stoneface-komisk. Hade man sett en valfri scen ur filmen, tagen ur sitt sammanhang, hade man trott att det var ett arthouse-drama.

Det är också på grund av stämningen och uttrycket – mer specifikt regin, skådespeleriet och klippningen – som filmen fungerar. Hade det inte varit för de här centrala sakerna så hade filmen varit en hopplös röra, som inte ens orkar ha koll på sin egen historia.

Det är väl en sak att Laura ska ha tävlat för Frankrike i Eurovision år 1974 och blivit utslagen av ABBA – i verkligheten tävlade inte Frankrike i ESC det året – men jag vet inte vad man ska säga om att Lilianne gör en comeback genom en tävling (i verkligheten väljer Frankrike ut sina ESC-bidrag i en kommitté) där hon framför en tämligen mossig gammaldags schlagerlåt (som aldrig hade gått vidare), i en tävling ledd av en perukprydd medelåldersman i en sjabbig studio (som gör att allt ser ut att utspela sig år 1981). Okej att det är en lågbudgetfilm, som inte har råd med så mycket autentisk flärd, men det är också en film om Eurovision gjord av människor som inte verkar ha kollat på tävlingen på minst 20 år.

Det finns en mängd ytterligare punktfel i filmen – en del frågetecken i trovärdigheten, hål i karaktärsbeskrivning, inte minst en iögonfallande slarvig scripta – men om en bil kommer i mål i slutet kan den tappa kofångare, dörrar och kanske ett och annat däck på vägen. Souvenir håller ihop på grund av sättet den envisas med att ha en enhetlig stil, en som sveper sig kring Huppert och för fram henne, och därmed filmen, tills den helt enkelt fungerar.

Efter Huppert följer allt annat. Inte minst är Kévin Azaïs lätt att glömma, i rollen som den unge Jean; Azaïs fångar perfekt den känslighet och frustration som bor i en ung man som vi anar vill mer än han vågar. Vad ska man annars säga om en snäll 22-åring som bor hos sina föräldrar men som får ut sin energi genom något så våldsamt som boxning?

Jean blir Lillianes provisoriska manager i en comeback-turné som länge är tämligen patetisk. Vi har alla sett nog med askungesagor för att förstå ungefär hur underdog-historien ska te sig, och vi tänker oss att hon förr eller senare ska få stå i rampljuset igen för en revansch, samt att hon ska få lammköttet Jean på köpet.

Men filmen följer Hupperts linje, och därför lägger den ingen vikt vid de vanliga uppgång- och succé-klyschorna. Istället gör den allt den kan för att underminera schlager-faktorn, genom en konstant stram och ofestlig stämning (filmen börjar med festliga närbilder av bubblor som visar sig vara extrema närbilder på ett glas vatten där en huvudvärkstablett löses upp) som poängterar att människor bara är människor, och att glam och glamour alltid är en kuliss.

Därför blir Souvenir mycket mer en film om den oansenliga kärleken mellan en ensam äldre kvinna och en ensam yngre ung man – varken mer eller mindre. Azaïs och Huppert är tillräckligt bra ihop för att filmen ska fungera av den enkla anledningen att dessa två hjärtan möts.

Kärlek är, trots allt, kärnan i allt som har med att ställa sig på en scen att göra. Jag menar det utan sentimentala överdrifter. I skuggan av varje lyckad artist står hundra misslyckade, och i skuggan av de misslyckade står de tusentals som aldrig ens fått en chans. Det stora med Lilianne är inte att hon nästan vann Eurovision, eller att hon skulle kunna vinna igen. Det stora är att hon ställt sig på en scen och sjungit till att börja med, oavsett om hon så fått en enda applåd för besväret.

På sitt eget märkliga sätt blir Souvenir en film som visar stoltheten, och den lilla storheten, i att uttrycka saker konstnärligt överhuvudtaget. Det är också därför den, på sitt eget märkliga sätt, blir en enkel men fin liten film om kärlek – kärlek, lite som kärlek på film, men mest kärlek bara som den ter sig.

FREDRIK FYHR


SOUVENIR

Originaltitel; land: Souvenir; Belgien, Luxemburg, Frankrike.
Urpremiär: 24 augusti 2016 (Festival du Film Francophone d’Angoulême).
Svensk premiär: 19 maj 2017.
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Isabelle Huppert, Kévin Azaïs, Johan Leysen, Jan Hammenecker, Anne Brionne, Sophie Mousel, Benjamin Boutboul, Carlo Ferrante, Muriel Bersy, Fanny Blanchard, Thomas Coumans, Christine d’Argenton, Joël Delsaut.
Regi: Bavo Defurne.
Manus: Jacques Boon, Bavo Defurne, Yves Verbraeken.
Producent: Yves Verbraeken.
Foto: Philippe Guilbert.
Klippning: Virginia Katz.
Musik: Valentin Hadjadj, Pink Martini.
Scenografi: André Fonsny.
Kostym: Florence Scholtes.
Produktionsbolag: Bonjour Pictures, Deal Productions, samprod. Proximus, Frakas Productions, Avenue B Productions, delt. Vlaams Audiovisueel Fonds, Région Wallonne, Bruxellimage, Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, Casa Kafka Pictures, Fonds National de Soutien à la Production Audiovisuelle du Luxembourg, Cofinova 12, Pathé.
Svensk distributör: Njutafilms.
Finans; genre: Samproduktion mellan diverse filmbolag, mediebolag o dyl, med ytterligare stöd och bidrag från diverse fonder och statliga initiativ; drama, komedi, romantik, musik, melodrama, romantisk komedi.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – säreget åtstramad romantisk komedi som gör storyns romans övertygande genom ett enkelt manus, bra skådespeleri, och en noga avvägd regi som skapar rytmer och stämningar som matchar spelet (i synnerhet Huppert, vars skådespelarstil genomsyrar hela filmen); inte perfekt i fråga om trovärdighet och andra tekniska aspekter, men helheten fungerar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *