Inte hela världen?

Det här är Xavier Dolans bästa och mest personliga film sedan mästerverket Laurence Anyways, där han verkade uttrycka något om sig själv genom andra. Inte hela världen (och ja, den svenska titeln kommer med ett frågetecken, vilket gör den helt värdelös) är byggd på en pjäs, och det var även en av Dolans mindre bra filmer, Tom at the Farm. Den handlar om en dysfunktionell familj, vilket också gällde för hans tidigare pärla Mommy. Men i de två sistnämnda filmerna vände han sig mot andra med ett empatiskt öga, liksom för att studera sina figurer som någon slags sadomasochistisk socialarbetare. Inte hela världen är på många sätt mer småskalig, men längsmed ytan finns djupa slukhål, och minerad psykodynamisk mark. Det här är en film, misstänker jag, som Dolan gjort efter att han andats tio djupa andetag och vågat.

Jag beundrar honom så för det, och jag vill rusa till hans försvar, för Inte hela världen har mötts av mestadels dålig kritik sedan premiären i Cannes. Vanligen låter jag bli att läsa andra recensioner innan jag skriver min egen, men i det här fallet var jag direkt förargad av de låga tomatmetrarna och det fjuttiga metacritic-betyget (banalt, jag vet, men till mitt försvar händer det inte ofta). Jag vet att jag inte är en blind fanboy – Tom at the Farm var ett bra bevis på att Dolan inte gör guld av allt han rör vid – och efter att förundrat ha ögnat mig igenom (den mycket klassiska ”låt det här bli uppskattat när vi inte lever längre”-förutsägbara) kritiken så säger den mig två saker – dels att många kritiker i grund och botten inte förstår Dolan, och dels (i förlängningen, och kanske desto viktigare) att de inte förstår hans generation. Eller, hans generation i kontrast till filmhistorien. Att Dolan är den förste auteur som otvetydigt talar för hans generation, åttiotalisterna, och vad det innebär.

Jag vill påstå, med all möjlig ödmjukhet, att jag förstår. Vi är ju samma generation – själv är jag några år äldre än Dolan, född 1989, men han är ändå den första till vilken jag kan säga ”du är filmhistoria – du är Murnau, du är Hitchcock, du är Godard, du är Almodóvar, du är Tarantino – och du är också jag själv”. Vi tillhör en generation som äldre kallar egocentrisk och jagfixerad. Den som vissa noterat är ”nostalgisk” av sig – den som genererar uppföljare och nyinspelningar i Hollywood, till exempel, eftersom en kommersiell totempåle som Star Wars: The Force Awakens måste dyrkas så envetet att originalitet blir ett alltmer främmande och fjärran koncept.

Men kärlek till gamla ting är ingen sjuka, bara ett symptom. Åttiotalisterna drömmer inte om att leka med leksaker igen, de – vi – är bara akut medvetna om den analoga världen, 80- och 90-talet av sönderbläddrade tidningar och telefonsladden runt fingret, eftersom vi slets in i den digitala medan vi fortfarande var i den lärande åldern. Delar av våra medvetanden är kvar i en värld som vi inte fick säga adjö till, en värld som äldre kanske också sörjer, men som de också kan ta för givet, eftersom de kan minnas den med översikt.

Det är därför tid, och minnen, blir så elektriska saker för Dolan (och för mig). Det är det Louis (Gaspard Ulliel) känner när han kommer tillbaka till föräldrahemmet efter tolv år, och ser sig omkring medan dessa vidunderliga montage blixtrar genom hans membran. Det är därför musik börjar höras när de nämner ”det gamla rummet” (hans gamla rum, du vet, ditt gamla rum, det du hade en gång) och han tittar på en dörr öppen på glänt, och det nedsläckta rummet där en hopfälld extrasäng uppställd mot väggen skymtar. Ett dött rum, nedsläckt, slumrande; ett rum fullt av minnen, Louis’ minnen, en hel värld. Dolan behöver inte veta att dåtiden är det som trettioåringar idag har att definiera sig själva med, i denna moderna tid, hans konst uttrycker det intuitivt. Det är därför det inte finns någonting ”kitschigt” med att dundra på den nygamla radiohitten ”Dragostea din tei” över ett romantiskt montage – det är tvärtom helt konsekvent. Jag var också tonåring när den låten gick på radio. Gillar du Toto eller Rod Stewart så har du ingen aning om vad det betyder.

Detta är saker som jag tror att många kritiker helt enkelt inte kan, eller kommer sig för, att känna in – de får istället en nästan ironiskt cynisk, och grym, förmyndarinställning, där det blir Farbror Kritikerns uppgift att ta ner Dolan på jorden, förneka hans rätt att uttrycka sig själv (kalla hans upplevelse för något omoget, brådmoget… ”för många noter” som de säger i Amadeus), noggrant se till att de inte sitter på hype-vagnen och retirera till uppenbara saker som att filmen är byggd på en mindre spektakulär pjäs och därför inte bra. De kan förutsätta att pjäsen – av den franske dramatikern och AIDS-drabbade Jean-Luc Lagarce – är vad Dolan försöker göra rättvisa. De kan välja att inte se – eller så är de genuint blinda för – det uppenbart personliga perspektivet som Dolan har på materialet. Sättet han inte tänker göra någon annan än sig själv nöjd. Liksom så många gånger förr famlar etablissemanget inför det verkligt nyskapande, som det helt enkelt inte går för förståsigpåare att förstå sig på – inget förståsigpå-facit finns ju att bläddra i när vi talar om en talang som uttrycker något på egna villkor.

De tror kanske automatiskt att ett drama där fem karaktärer skriker på varandra också handlar om de fem karaktärerna, eller vad de skriker om. Men det gör det inte. Den här filmen handlar om Louis. Vi är inuti hans huvud och kommer inte ut. Förtvivlat försöker han, och vi, få det till att handla om något annat, men det är som de gamla säger – ”Det är bara jag, jag, jag, mig mig mig”. För på någon fundamental nivå är det ju så. Filmen pågår inuti Louis huvud med samma envishet som vi själva sitter fast i våra egna huvuden varje dag. Vi kan inte bli andra människor. Vi kan ömma för dem. Men ibland, som i Inte hela världen, kan vi inte förstå dem utan att det studsar tillbaka för att handla om oss själva ändå.

Är det egoism att tycka synd om sig själv även när man bokstavligt talat ligger och dör? Louis är döende – det menar han åtminstone i filmens inledning, där hans röst prosaiskt informerar oss om premissen – och när han återvänder till sin familj (för första gången på tolv år) är det tänkt att han ska berätta det. Han är en berömd författare, och det är tydligt att hans uppbrott från (och klassresa bort från) arbetarklasshemmet där han kom ifrån lämnat en skugga där hemma. De har följt hans väg, artikel för artikel, och de betraktar honom med vördnad och underdånighet. Samtidigt förstår de inte ett jota av något han skrivit, något han sagt, som om de befinner sig på två olika planeter. Så har det förmodligen alltid varit. Men nu har han ”blivit nåt”, och de känner att det spelar roll.



”De” är i det här fallet hans mor (Nathalie Baye) – en lätt hysterisk kvinna som döljer sina rädslor dåligt bakom ett maskineri av artighet och bullbak – hans syster (Léa Seydoux), en tatuerad rebell som han aldrig lärt känna så bra (men som ser upp till honom, på sitt eget truliga sätt, mer än någon annan) – hans extremt aggressiva bror (Vincent Cassel) som är imponerande osympatisk även med Cassels mått mätt, och broderns hustru, en stammande och tystlåten kvinna (Marion Cotillard) som ynkligt försöker låtsas som att allt, vad som än händer, ”inte är så farligt”  och att alla egentligen har det ”trevligt”.

Det hela är alltså byggt på en pjäs, men den torra dramatiken är något som Dolan fullständigt kör över genom ett cinematiskt hantverk han behärskar till fullo. Jag kan tänka mig att Inte hela världen är lagom halvtrist framförd på en scen, men Dolan laddar genast hela familjedynamiken med ett extremt närgånget bildspråk, där han filmar figurerna i olika typer av närbilder (eller noga uträknade profilbilder) och klipper mellan dem, ett klipp per replik. Lagarces dialoger är inte dåliga – det långa familjegrälet är tvärtom trovärdigt ingrott, fullt av de personliga idiosynkratiska infall som kan framstå som absurda för en utomstående, men som familjen förstår och tvingas leva med – men det är Dolans bildspråk som gör att vi känner dem. Den aggressiva klippningen, och det närgångna fotot, ger oss genast känslan av att varje person befinner sig i sitt alldeles egna slutna rum, och ingen kan egentligen kommunicera med den andre.

Hela filmen är inte filmad så – det finns gott om andrum, karaktärer får var sin chans att visa oanade sidor (och skådespelarna tar chanserna till fullo, och gör varje figur till en mångfasetterad människa), tidigare nämnda montage som ger oss spillrorna av Louis’ förlorade ungdom, den som han kan förnimma i huset men som nästan lämnat dess ande – men Dolan gör det till familjegrälets centrala visuella komponent. Det är en lysande illustration som sätter oss i det där klaustrofobiska rummet, och det där familjegrälet som pågår mellan ebb och flod av skenbart lugna stunder, på ett sätt som är antitesen till den självbesegrande europeiska smarthouse-traditionen (långsökta filmer som Sieranevada) eller tilltänkt dråpliga banaliteter (som Vad döljer du för mig) och sättet han bryter rytmen med närbilder, slow-motion och montage – aldrig förhastat, alltid med en särskild poäng och en definitiv effekt – poängterar denna märkliga avgrund, och denna märkliga närhet, som pågår samtidigt mellan två människor; den extremt subtila kvalitén i ett enda ögonblick, och alla de outtalade emotionella sanningar som bor i två människors intuitiva blick i varandras ögon.

Det är en film där något försöker bli av, men allt skjuter hela tiden ifrån sig det. Louis försöker kommunicera med sin familj, han väntar på rätt tillfälle att droppa bomben. En av nycklarna till att förstå filmen är att fråga sig varför han tvekar. ”Jag förstår dig inte” erkänner hans mor, ”men ingen kan ta ifrån mig att jag älskar dig”. Finns det en bättre illustration av ett litet ”dig” och ett Mig med stort M? Cassels aggressiva bror har en annan fascinerande tic – sättet han hela tiden vill förstöra stämningen, och sättet vad han än säger går ut på att förneka vad som just sagts (även om han själv var den som sa det), som om hans bror är ett sådant irritationsmoment för honom att han inte kan syssla med annat än att bolla honom fram och tillbaka som en het potatis. Louis familj är helt besatt av honom, ändå förstår de honom inte, och vissa av familjemedlemmarna rent ut sagt avskyr honom, och att han betyder så mycket, vilket han oundvikligen gör. Louis är familjens ufo, och vi kan här skåda problematiken när de inser att ufot är ett geni som är värd deras kärlek – hur älskar man någon som man samtidigt, i hela sitt väsen och sätt att vara, skjuter ifrån sig?

Allt faller hela tiden tillbaka på det egna dåliga samvetet. Det gör hela scenariot till ett inbördeskrig där deltagarna sedan länge förlorat kollen på vem som är den verkliga fienden – men av diverse orsaker är Louis den mest utsatta, och filmen illustrerar på ett smärtsamt tydligt (och till slut hjärtskärande och pulspumpande) sätt hur akut alienationen är när man är den i sällskapet som står allra mest utanför. Och familjen borde ju välkomna. Men har Louis välkomnat dem? Allt han bryr sig om, allt han bär inom sig, verkar vi få i förbifarten, i färgduttar och små streck i dukens periferi. Familjemiddagen är en våldsam återvändsgränd – på gott och ont är det platsen han kommit ifrån, men ursprunget är begravt långt nere i källaren och på ytan pågår fortfarande det krig som alltid pågått i den här familjen. Louis försöker komma som den han är, men han vet kanske innerst inne att han inte har det i sig att ge dem honom. Och nu vet han dessutom att han inte längre har tiden att slösa.

Det är ohyggligt komplicerade saker, som Dolan behandlar på sitt sedvanligt svepande sätt, varpå uttrycket landar i en värdig, mystisk sublimitet. Jag vet ingen annan som kan göra sådan filmkonst – introvert och extrovert på samma gång, djupt mångfasetterad och totalt emotionalistisk; från början till slut och uppifrån och ner uttryckt genom filmens redskap och inga andra kryckor (trots att allt är byggt på en pjäs). Det är en sak att inte hålla med mig om de storartade resultaten, men de som inte ser den storartade ambitionen, tittar helt enkelt inte på filmen, överväger den inte, vill ha en trygg Salieri istället för denne obegripliga Mozart.

FREDRIK FYHR


INTE HELA VÄRLDEN?

Originaltitel; land: Juste la fin du monde; Kanada, Frankrike.
Urpremiär: 19 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 26 maj 2017.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI/35mm, DCP/1.85:1.
Skådespelare (fullständig rollista):  Gaspard Ulliel, Nathalie Baye, Vincent Cassel, Marion Cotillard, Léa Seydoux, Antoine Desrochers, William Boyce Blanchette, Sasha Samar, Arthur Couillard, Emile Rondeau, Théodore Pellerin, Jenyane Provencher.
Regi: Xavier Dolan.
Manus: Xavier Dolan, efter en pjäs av Jean-Luc Lagarce.
Producent: Sylvain Corbeil, Xavier Dolan, Nancy Grant, Elisha Karmitz, Nathanaël Merkt, Vincent Cassel.
Foto: André Turpin.
Klippning: Xavier Dolan.
Musik: Gabriel Yared.
Scenografi: Colombe Raby.
Kostym:
Xavier Dolan, Sophie Beasse.
Produktionsbolag: Sons of Manual, samprod. MK2, France 2 Cinéma, delt. 120 Films, Canal+, Ciné+, France Télévisions, My Unity Production, samarb. Super Écran, Fonds Quebecor support. Centre National du Cinéma et de l’Image Animée, Harold Greenberg Fund, Ministère de la Culture et de la Communication, SODEC, Téléfilm Canada
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete med internationella film- och filmresursbolag samt mediebolag inklusive finansiellt stöd från filmfonder o dyl; drama, pjäsbaserat, dramatik, familjerelationer, HBTQ, filmer om folk som äter mat, kammarspel, psykologi, identitet.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – pjäsbaserat drama som (trots en hel del dialoger) i grunden bygger på cinematiska principer, där känslor och budskap uttrycks via fotot, klippningen och sinnesstämningarna, samt en personregi som kopplar till det visuella uttrycket; traditionellt anslag, med en komprimerad familjemiddag i narrativt centrum, men via perspektivet på huvudpersonen en tematiskt komplex studie i självbilder, relationer, förhållanden till minnen, via en drastisk, existentiell (dödsmedveten) horisont; en mystisk, mångfasetterad inre värld skapar kontrast med spelet, dialogerna och personbeskrivningen, som alla är tillräckligt trovärdiga och psykologiskt mångfasetterade för att skapa autentisk realism också i filmens praktiska skildring; allt som allt en mycket imponerande cinematisk utforskning av underlaget (en pjäs som är långt sämre och mer obetydlig än filmen).

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *