Gissa vem som kommer på middag (1967)

Innehåller spoilers

När jag skrev om Get Out – årets hypade indie-skräckfilm – påpekade jag att ”storyn är fånig på ett sätt som kanske underminerar dess poänger”. Min poäng här var att en film som definierar den svarta och vita upplevelseklyftan, och har förmågan att placera en vit åskådare i den svarta människans skor, snubblar lite på mållinjen när den gör alla vita karaktärer till sci fi-skurkar i Body Snatchers-traditionen. Det hade varit mer fruktbart om skurkarna var onda på grund av sina egna fördomar, den rasism som de (och så många andra) inte tror är rasism.

Den uppenbara filmhistoriska föregångaren till Get Out är 50-åringen Gissa vem som kommer på middag, där Katherine Houghton och Sidney Poitier spelade det nykära paret som anländer till hennes föräldrar för att bryta nyheten att de ska gifta sig. Frågan är hur de ska reagera när de inser att deras dotter ska gifta sig med en svart man –  i synnerhet eftersom de själva (spelade av Katharine Hepburn och, i sin sista roll, Spencer Tracy) alltid sett sig själva som liberala och progressiva. När de ställs inför faktumet att deras dotter blivit kär i en afroamerikan måste de erkänna för sig själva att de aldrig tänkt tanken att något sådant skulle kunna hända.

Den här formuleringen – att det som hänt legat utanför föräldrarnas förväntningshorisont – tror jag är nyckeln till att förstå filmen på schysstast tänkbara sätt. Det är inte direkt en ”hipp” film – och när den kom tyckte många att den var en fjantig, gammaldags film som på ett konformistiskt och tryggt (typiskt ”vitt”) sätt närmar sig rasism med en överseende klapp på huvudet till publiken.

Det huvudsakliga argumentet som folk använde mot filmen var att Sidney Poitier var en för perfekt man för att premissen skulle kunna fungera – ”vem som helst skulle gifta sig med Poitier” fick regissören Sidney Kramer höra av var och varannan människa – men den formuleringen är bara toppen av isberget. Den underliggande förståelsen av problemet var inte bara att Poitier var en orealistiskt målad figur utan att Kramer gjorde det för lätt för sig själv när han gjorde en film om amerikanska rasrelationer och lät alla figurer vara så perfekta som möjligt (föräldrarna är också, trots att de först blir chockade av situationen, tämligen rationella och saknar verkliga smutsfläckar i personligheterna).

Kramer hade inget att säga till sitt försvar. ”Vi gjorde situationen perfekt” erkände han i en intervju med Roger Ebert, ”och vi gjorde det på grund av en enda orsak: Tar du bort alla andra argument för att inte gifta sig, så lämnas bara en fråga kvar. Kommer Tracy förbjuda äktenskapet för att Poitier är svart? Det är den enda frågan, och vi tog medvetet bort alla hinder för att kunna fokusera på den.”

Publiken låg före Kramer här – han såg det som en god gärning att göra en film om ett ”blandrasäktenskap”, men han tog det för givet att Spencer Tracys potentiella svärfar hade huvudrollen, och var personen som berättelsen hade sitt största fokus på. Poitiers ”perfekta” figur används alltså som ett redskap, en ironisk objektifiering i den goda sakens namn, som kan definiera Tracys figur. En snurrig serie överseenden, byggda på fundamentala oförmågor att se saker ur den andres synvinkel.

Å andra sidan finns det något uppriktigt över filmen, för det är inte så konstigt att Poitier är det främmande elementet när han är den enda svarta människan i produktionsledet, sånär som på den klassiskt målade hushållerskan, spelad av Isabel Sanford, som förstås tycker att Poitier är en ”mäkta konstig” figur osv. Det är kanske i synnerhet därför jag ser Get Out som ett svar på den här filmen – det är inte bara det att båda filmerna börjar med att en vit tjej tar med sin svarta kille hem till föräldrarna; det mest iögonfallande ekot är föräldrarnas svarta betjänter och hushållerskor, som ter sig som relativt främmande och arkaiska inslag för ett par modernt liberala föräldrar.

Att applicera dem i intrigen gör Get Out till en mycket tydligare matchning till Gissa vem som kommer på middag rent tekniskt, och man skulle kunna argumentera för att Jordan Peeles film ger den svarta mannen den huvudroll som Poitier inte fick här, samtidigt som den perfekt goda svarta mannen (en närapå övernaturlig figur) motsvaras av den perfekt onda vita familjen (dito).

Gissa vem som kommer på middag har något konserverat över sig – att ha sett den på premiären, för femtio år sedan, är nog ungefär detsamma som att se den idag. Den är gjord 1967, men den följer medvetet filmkonventioner som är äldre än så, och hade lika gärna kunnat komma år 1957 eller 1947 (vore det möjligen inte för ämnet). Det gamla och beprövade hade det inte lätt på 60-talet, men säga vad man vill – en film som redan från början är gammaldags kan inte direkt ”åldras”. Filmen känns som ett färdiggjort statement nästan designad för att ses femtio år senare, med fingrarna pekandes, ”titta så fåniga folk var om de här sakerna förr”.

Men så fungerar, förstås, inte sociala problem. De hänger kvar i ryggmärgen av vår kultur. Den här filmen verkar vilja önska att kärleken mellan en svart och en vit person är en förlegad sak, men inte ens femtio år senare är det egentligen det till någon tillfredsställande grad. Det är ett konstigt överseende som filmen har, och det gör att dess utgångspunkt känns som varandes ganska uppe i det blå.

Men till viss del fungerar det, å andra sidan. Vi har ju utvecklats relativt långt bort från föreställningen att det skulle finnas något konstigt med att två människor med olika hudfärg skulle gifta sig, och utifrån den insikten kan man kanske ändå se filmen med lite mer ödmjukhet. Den är ju, om inte annat, väldigt rar.

Fjompmätaren går i taket redan i början, med förtexter som anländer med den gamla crooner-dängan ”The Glory of Love” (ni vet, ”You’ve got to givvvve a little, taaake a little, and let your poor heart breeeeaak a little”); Hepburn och Tracy är förstås också en duo som glimmar av gamla skolans Hollywood-rojalitet (och Tracy hade spelat den här ”förvirrad patriark”-rollen ofta, inte minst i Vincente Minellis Brudens fader och Morfar opp i dagen). Jag har redan nämnt hushållerskan, men inte den mycket irländska katolska prästen, som ler så mulligt och mysigt att han påminner om en full Barry Fitzgerald i Bing Crosby-klassikern Vandra min väg (1944).

Intrigen lägger också grunden för en helt rimlig matinéunderhållning – skådespeleriet är genomgående utmärkt, och det pjäsliknande scenariot bygger hela tiden upp spänningen på nya sätt; först är föräldrarna chockade, därefter börjar de resonera, en och annan hemlighet uppdagas, varpå (förstås) hans föräldrar bjuds in på middag – via ett klassiskt exempel på Typiskt Osannolika Missförstånd i Hollywoodfilmer.

Ett annat forcerat inslag i intrigen är att Poitier – vars rollfigur är en nobel och rik läkare – måste hinna med ett flygplan klockan tio samma kväll, och han vill gärna få föräldrarnas välsignelse innan dess, och förresten vill han överhuvudtaget inte gifta sig om föräldrarna inte vill det.

Scenariot är så hypotetiskt och teatralt att man måste acceptera de här uppenbara (och märkligt fyrkantiga) nödlösningarna – då kan man åtminstone avnjuta skådespelarna och de många muntra försök till ”dålig stämning” de går igenom – men just den här delen av Poitiers motivation (att han kräver välsignelsen för att gå med på bröllopet) avslöjar också en annan, mer fundamental och mindre sympatisk, del av filmens ideologi.

För filmen handlar om föräldrarna – först hennes, sedan även hans – och vad Houghton och Poitier tycker, tänker och upplever blir mindre och mindre angeläget eller tydligt för oss. De är kära, bara, och vi ska av någon anledning bry oss om vad föräldrarna tycker om det. Men spelar det någon roll för dem vad de tycker? Behöver de överhuvudtaget deras välsignelse?

Filmen menar det, och det är faktiskt där – i den rent patriarkala gravitationen – som filmen är mest problematisk, och även där som Poitiers figur är minst trovärdig. I en scen skäller han ut sin far, som är upprörd över sonens plan på att gifta sig med en vit kvinna, och förklarar för honom att han inte har någon skyldighet att leva upp till hans förväntningar, att han betraktar sig själv som en man före det att han betraktar sig själv som en svart man, att han är inte skyldig honom någonting, att det varit faderns skyldighet att ta hand om honom och att det nu är hans skyldighet att låta sonen göra vad han vill. Det är en stark och övertygande scen, ett av få tillfällen då vi närmar oss rollfiguren som Poitier spelar (den noggranne läsaren har noterat att jag inte bemödat att skriva ut karaktärernas namn), men… så, varför bryr han sig då så mycket om vad hennes föräldrar tycker?

Kanske för att den vite herren förtjänar mest respekt i hela stora vida världen? I slutet håller Tracy en Poirot-liknande utläggning om hur han till slut ändå accepterar äktenskapet – men de ska komma ihåg att deras kärlek kommer att plåga dem i hela deras liv, men att det inte är hans sak. Kärleksfullt basunerar han ut denna kärlekslösa fördömning, och alla är så tacksamma över att patriarken varit ödmjuk nog att blidka sina barn.

Maskulin auktoritet verkar vara det mest solida av mänskliga förtryck, för det står i årtionden utan att bli ifrågasatt. Redan i sin recension från 1968 klagar Roger Ebert på att filmen ”attackerar maskulinitet”, en så futtigt kränkt kommentar att man höjer ögonbrynen. Men så känslig kan tronen uppfattas vara för en herre som trivs på den, att till och med en harmlös film som Gissa vem som kommer på middag kan irritera.

Dessutom är filmen extremt betryggande för en konservativ kärnfamiljsvurmare. Mer än att vara ett retro-charmigt försök att vara modern år 1967, står den här filmen som ett monument över kärnfamiljen, där alla klanens medlemmar är komprimerade av patriarkens vilja; det är symptomatiskt att den kom ett år som 1967, i en tid då många så kallade ”kärnvärderingar” ifrågasattes och då det subversiva blev mer och mer svårt att tygla. Filmen är mer eller mindre en spontan nervreaktion mot progressivitet, en desperat dröm om att det förstelnat gamla ändå ska lyckas omfamna allt det nya. Svart och vit går väl an, resonerar filmen, bara själva huset består.

Tacka vet jag en film som Bonnie & Clyde, som också kom detta år. Tänk om den snälla dottern rymt hemifrån, förstått tjusningen i en k-pist och vänt sig mot samhället. Undrar vad Spencer Tracys snälla farbror hade kunnat säga om det.

FREDRIK FYHR


Gissa vem som kommer på middag är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Snövit och de sju dvärgarna (1937), Den låsta dörren (1947), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig (1977), Titanic (1997), Transformers (2007)


GISSA VEM SOM KOMMER PÅ MIDDAG

Originaltitel; land: Guess Who’s Coming to Dinner; USA.
Urpremiär: 11 december 1967 (New York City) .
Svensk premiär: 4 april 1968.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Spencer Tracy, Sidney Poitier, Katharine Hepburn, Katherine Houghton, Cecil Kellaway, Beah Richards, Roy Glenn, Isabel Sanford, Virginia Christine, Alexandra Hay, Barbara Randolph, D’Urville Martin, Tom Heaton, Grace Gaynor, Skip Martin, John Hudkins.
Regi: Stanley Kramer.
Manus: William Rose.
Producent: Stanley Kramer.
Foto: Sam Leavitt.
Klippning: Robert C. Jones.
Musik: Frank De Vol.
Scenografi: Robert Clatworthy.
Kostym: Joe King.
Produktionsbolag: Columbia Pictures.
Svensk distributör: Columbia (35mm, 1968), Universal (DVD, 2004 et al).
Finans; kategorier: Storföretag; drama, komedi, familjerelationer, rasism och identitet.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – i alla avseenden professionellt drama i den teatrala traditionen, med en genomtänkt dramaturgi och gedigna skådespelare i alla roller; budskapet är banalt och kontraproduktivt, eftersom det ger sig själv för simpla förutsättningar, men filmen är i alla avseenden så trogen till sin harmlösa ton och stil att helheten fungerar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *