Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Videosöndag 28/5 2017

TRAILERS


Videosöndag 28/5 2017

15.30 – 17.30. KES – FALKEN

Så nu när Ken Loach liknar en helig ko, och har en sentida karriär som påminner en hel del om Woody Allens (inte direkt en överdrivet positiv sak), låt oss gå tillbaka till början, och Loachs genombrottsfilm Kes, om en mobbad och utsatt pojke vars enda vän i världen är en örn som han tämjt och tränat. Det var längesedan jag såg den här filmen, men den är verkligen inte en film man glömmer, och det är med hungrig självklarhet som Loach här hittar det genuint mänskliga i (vad som samtidigt är) människan som politisk varelse. Detta var långt innan Loach skulle finna manusförfattaren Paul Laverty, som han arbetat med sedan 1997, och som skulle komma att kickstarta han något slummande karriär med berättelser som blev mer renodlat populistiska, melodramatiska och slugt high concept-liknande. Förutsatt att jag minns det rätt så hade Loach en bistrare, mer kompromisslös, och också mer effektiv, filmkonst tidigare i karriären.

 

18.45 – 21.35. LAURENCE ANYWAYS

Utan tvivel en av de allra bästa filmer som gjorts detta årtionde, och den definitiva inkörsporten till Xavier Dolan. Jag har ingenting i sak att lägga till på den recension jag skrev för fem år sedan, även om en och annan detalj borde förnyas (det är inte direkt en “hipsterfilm”, även om jag förstår att jag trodde det då, och snöpligt att se hur jag inte höll koll på mina pronomen). Kanske om ytterligare fem år. Hursomhelst – har du inte sett den här filmen, se den bara, för guds skull. Och dra upp volymen.

 

lld

22.00 – 00.00. LEVA OCH LÅTA DÖ

Ja, det är Älskade spion (1977) som är den bästa Bondfilmen med Roger Moore, och det är Ur dödlig synvinkel (1981) som är såväl rimlig tvåa som min personliga favorit, men vette fasiken om jag inte tycker att Leva och låta dö är den som är roligast att faktiskt se på, och prata om. Moores mycket gröna debut i rollen har så många beklämmande pinsamma stunder och saker som inte borde fungera – inklusive en uppsättning afroamerikanska skurkar målade som alltifrån knarkbaroner i Harlem till voodoo-charlataner i New Orelans – men som ändå med någon slags nöd och näppe passerar mållinjen. Och man ska se filmen inte bara för att hedra Roger Moore utan kanske även Clifton James, som dog i april i år.

Vadå, du vet inte vem det är? Det är ju Sherriff J.W. Pepper förstås!

“Segrud ägunt…!”

Eh, ja. Hursomhelst.

 

00.15 – 02.30. TWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME

Nej jag har inte sådant modernt tjafs som HBO Nordic – jag skulle säga “jag tittar inte på TV” om det nu inte var en så daterad fras (säger en del om när jag började använda den) – så jag har inte hunnit se de nya avsnitten av “Twin Peaks”, återkomsten som alla älskade att vänta på och som en tredjedel (en fjärdedel?) faktiskt satte sig ner och såg på också. Det verkar dock röra sig om ohyggligt tillfredsställande saker för en Lynchian som jag själv – och som jag tidigare förutspådde så blev det ingen billig nostalgitripp utan tvättäkta kompromisslös Lynch när han är som sannast mot sig själv.

Hög tid att skrämma sig sömnlös med natt-bion Twin Peaks: Fire Walk With Me, filmen som buades ut i Cannes och blev totalsågad när det begav sig, men som förstås fått ett allt kultigare efterliv. De som vänt sig mot den tredje säsongen av serien var förmodligen samma människor, tekniskt eller teoretiskt, som vände sig mot Fire Walk With Me, men då fanns ursäkten att Lynch var före sin tid, eller åtminstone före sin publik. I efterhand är det självklart att Lynch inte ikläder sig rollen som leverantör av vad “folk vill ha”, utan en person som envetet följer sina egna impulser och mediterar sig in i näsborren på den duktiga narrativens huvudskål.

Fire Walk With Me är en film jag velat med länge – jag ogillade den första gången jag såg den, men den lämnade mig aldrig, jag kom att älska den när jag sett om den, varpå min uppskattning av den gått upp och ner, och efter en 35mm-visning på Cinemateket tidigare i år så måste jag inse att ingenting kan mäta sig, vare sig vad gäller ljud eller bild, med att se Lynch analogt. I vilket fall som helst är det garanterat bisarr och perfekt nattunderhållning som lämnar en kallsvettig. Det är okej, vi kan titta på lite tecknat innan vi går och lägger oss.

FREDRIK FYHR


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *