Mine

Det här är en sådan där En Grej-film. I En Grej-filmen händer En Grej, och hela filmen handlar om den Grejen Som Händer. Det kan vara Tom Hanks som hamnar på en öde ö i Cast Away (2000) eller det kan vara James Franco som fastnar med handen under ett stenblock i 127 timmar (2010). Men det är En Grej.

Det kan också vara Armie Hammer i Mine. Han spelar en amerikansk soldat i mellanöstern som trampar på en mina ute i öknen. Mike (som hans rollfigur, något förvillande, heter) inser snart vad han gjort och kan – förstås – inte lyfta på foten. Olyckligtvis har han just misslyckats med ett uppdrag, och han befinner sig ensam mitt ute i öknen. Och nej, det spelar ingen roll vilken öken, eller ens vilket land vi är i, det är bara ”mellanöstern” och ”mitt ute i öknen”. Låt oss hålla det enkelt. Det här är en En Grej-film. Armie Hammer trampar på en mina. Det är Grejen Som Händer.

Så, där blir han ståendes. Det sprakar och susar i hans walkie talkie, är svårt att komma fram till ledningen för att förklara situationen han är i – när han väl får tag i någon så bär de på den otrevliga nyheten att de inte kan vara där förrän om 52 timmar.

Så, där blir han ståendes och ståendes och ståendes… den som sett någon En Grej-film vet ungefär vad vi har att vänta. Vi får flashbacks som visar Mikes bakgrund – framför allt den nu mycket nostalgiska tiden med flickvännen (Annabelle Wallis) – och snart börjar han förstås hallucinera. Eller, kanske den där afrikanske mannen (Clint Dyer) som vandrar förbi och säger hej finns i verkligheten. En dag senare går han förbi igen, och undrar varför Mike står där han står. Kanske den muntre afrikanske mannen finns i verkligheten? Ska han hjälpa honom, eller har han bara visa lyckokaksbudskap att bjuda på? Den som står ett fotsteg ifrån döden, bokstavligt talat, har ju anledning att Fundera På Livets Skörhet. En otrevlig kontrast är de fysiska detaljerna – den stekande ökensolen, smärtan i knäna, byxorna som blir toalett, etc.

Jag kan inte säga att Mine är en okonventionell film. Visst, den är rentav fånig. Det gör ingenting för ditt ”kredd- och god smak”-konto att gilla den här filmen. Det är mycket coolare att ifrågasätta logiken – hur troligt är det att Mike, som är en tränad krypskytt tillräckligt ”begåvad” för att vara utsänd på ett specialuppdrag där han ska ta ut terrorister, tvekar på skottet bara för att måltavlorna visar sig vara på ett bröllop? Hur troligt är det att han blir upptäckt för att solen speglas i hans kikarsikte? Varför skulle en tränad mördare visa sig vara en figur som till sist Gör Det Rätta?

Filmens premiss är omöjlig om den ska förstås som realistisk, det håller jag med om. Men nu är Mine inte en realistisk film – det är en slags moralisk fabel om självklarheter som att krig är destruktivt och att det är kategoriskt fel att skjuta ihjäl en annan person, även om det verkar som att man måste, även om man fått för sig att det är ens plikt, även om omständigheter tvingar en. I bakhuvudet vet Mike – och vi – att de som skickat honom på uppdraget är sura över att han inte dödat de där figurerna han skulle döda. Kanske de låter honom stå där med flit? Men leave no man behind och allt det där? Ja men tänk om han är en rutten trejderrr?

En annan film hade varit mer ambitiös och gått in djupare på de här sakerna, men nu råkar Mine vara en film som satsar på en bred publik i Ron Howard- och Robert Zemeckis-traditionen. Den är gjord av en italiensk långfilmsdebuterande duo som båda heter Fabio i förnamn (Guaglione och Resinaro) och det går att argumentera att de använder enkla mallar för att kunna göra sina jobb bättre.

En bra sak de gör är att låta Armie Hammer bära hela filmen, vilket också är vad han gör. Premissen är bara så forcerad så länge du inte tror att Mike verkligen är Mike, och filmen gör allt för att hålla oss fokuserade på Mike, och på samma sak som han är fokuserad på: Lyft inte på foten! Vi måste, precis som han, acceptera allt som händer i filmen. Vi hinner inte fundera på om det är långsökt eller inte, för vi vill inte sprängas i luften.

En annan bra sak de gör är att inte signalera för oss vad som är Mikes dröm och verklighet, vilket också gör att vi hela tiden kan identifiera oss med tanken på att vara i ett tillstånd där verkligheten snart blir dragen till sin spets. Mike behöver inte längre ljuga, för han vet inte om personen han pratar med finns i verkligheten eller inte. Men när han ser hotfulla främlingar i horisonten måste han – som om han läst Camus ”Främlingen” – vara säker på att de verkligen finns, eller att de är hotfulla, om han ska skjuta dem.

Tekniskt är Mine precis tillräckligt spännande för att man ska acceptera den med rimliga förväntningar – därutöver gillar jag de stora symboliska gesterna, som egentligen är alldeles för breda och uppenbara. Men Guaglione och Resinaro har åtminstone begåvning nog att kunna blaffa på med sina fredspamfletter på ett personligt sätt. Filmen är mer europeisk än amerikansk, och man märker att regissörerna fått använda manuset de skrivit utan att kostymnissar lagt sig i – Mine andas, trots vad man kan kalla för dess banalitet, genuin kreativitet och riktigt cinematisk liv. Jag tror den i slutändan vill handla om att liv och död inte ska lekas med, och att man bör viga sitt liv åt kärlek och inte mördande. Tänka sig.

FREDRIK FYHR


MINE

Originaltitel; land: Mine; USA, Spanien, Italien.
Urpremiär: 6 oktober 2016 (Italien).
Svensk premiär: 22 maj 2017 (DVD, BR), 23 maj 2017 (VOD).
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Armie Hammer, Annabelle Wallis, Tom Cullen, Clint Dyer, Geoff Bell, Juliet Aubrey, Inés Piñar Mille, Luka Peros, Daniel Sandoval, Augistin Rodríguez, Yesarela Arzumendi, Manuel Medero, David Kirk Traylor (röst), Edoardo Purgatori (röst).
Regi: Fabio Guaglione, Fabio Resinaro.
Manus: Fabio Guaglione, Fabio Resinaro.
Producent: Peter Safran.
Foto: Sergi Vilanova.
Klippning: Filippo Mauro Boni, Fabio Guaglione, Matteo Santi.
Scenografi: Mani Martínez.
Kostym: Coro Mateo.
Produktionsbolag: The Safran Company, Roxbury, Sun Film, Eagle Pictures, Mine Canarias (inkognito), support. MiBAC
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD, BR), VOD (Plejmo, SF Anytime, Google Play, ITunes, Viaplay).
Finans; kategorier: Mindre privat filmbolag via privat ad hoc-företag, i samarbete med diverse film- medie- och distributionsföretag; drama, thriller, high concept, fabel, symbolism.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – high concept-drama med konventionell story och väldigt bred moralisk symbolism; spänningen är dock skickligt skapad, med en del begåvade psykodynamiska effekter, och budskapet förmedlas genom bildspråket på sätt som passar idén med filmen.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *