Why Him?

Ack, den återuppväckta 80-talskomedin har det inte lätt. Det verkar inte ens som att återuppväckelsen är noterad. Why Him? är den typ av sjaskiga komedi som hade kunnat komma på 80-talet – sexfixerad, men med familjebudskap – precis som till exempel Daddy’s Home som kom för ett tag sedan, där Mark Wahlberg spelade den tuffa biologiska pappan som hälsade på barnen, och patetiske plastpappan Will Ferrell.

Why Him? är det James Franco som är den odräglige svärsonen, medan Bryan Cranston är den sure pappan till kvinnan han ska gifta sig med. Det känns ansträngt att kalla henne kvinna, även om det är vad hon är. Spontant vill man kalla henne ”tjej”. Tjejen som… Goldie Hawn. Som sagt, det hade ”funkat” på 80-talet.

Det ”funkar” inte riktigt idag – för tanken att en man ska kunna bestämma över sin dotters giftermål känns arkaisk när den används som värsta självklarheten – men jag kan ändå tycka att många filmkritiker slaktat filmen på idéstadiet, vilket trots allt är kritiskt självmord. Why Him är inte en bra film, men den är mer medioker än usel.

Jag läste någon amerikansk recension av filmen, där kritikern gav filmen något i stil med noll poäng, och klagade på att filmen bara går ut på att Bryan Cranston har problem med James Franco. Det blir liksom lite svårt för filmen att vinna då. Det är ju vad den handlar om.

Eller ja, visst, pappas ögonsten heter Stephanie (Zoey Deutch) och hon är ju vad filmen går ut på, för det är hon som av outgrundlig anledning ska gifta sig med figuren vid namn Laird (Franco). Ett av filmens problem är att titeln ställer en ganska bra fråga – varför vill hon gifta sig med honom? Han är inte mycket till karaktär, men han saknar helt klart social talang. Han har däremot en massa pengar – han är någon slags miljardär, rentav, eftersom han är Silicon Valley-programmerare – vilket skulle kunna signalera svärmorsdröm, om det inte var för att han är grov i mun, en total slacker och beter sig som om han… eh, ja, han är James Franco. Jag vet ingen annan skådespelare som så enkelt kan sammanfattas i ord. Du vet vad du tycker om honom, och du vet därför till vilken grad du skulle uppskatta den här filmen. Om du aldrig hört talas om honom så ska du inte under några omständigheter se den.

Trots att Franco är Franco – och filmen är allmänt vulgär – så är den också harmlös. Den utspelar sig i juletid, så ett lyckligt slut är liksom underförstått. Stephanies familj är inbjuden till Lairds stora lyx-high tech-hus – familjen innefattar Ned (Cranston), mamma Barb (Megan Mullally) och lättimponerade sonen Scotty (Griffin Gluck). Skämten bygger uteslutande på följande ekvation: Stephanie är exalterad över att annonsera äktenskapet, Laird är hey yo wuuut naaaw, Ned och Barb är illa berörda av allt de ser och hör, eftersom de är såå sååå fyrkantiga och medelklass-tråkiga (varpå de försöker hålla god min ändå), och någonstans innan sista scenen ska de ha blivit någon slags förstående familj ändå. Hur saker spårar ur kan ni förmodligen också föreställa er. Tidigt i filmen får vi se något slags konstverk på Lairds vägg som bland annat består av ett akvarium fullt av älgurin. Ni kan gissa vad som händer, och gissa mer eller mindre rätt.

Regissören och medmanusförfattaren John Hamburg är hjärnan bakom Släkten är värst-filmerna, och nu vet jag att ni inte behöver veta mer om den här filmen, som är något så märkligt som en spinoff av personen som gjorde originalet.

Ja, allt är väldigt lamt och ologiskt, och det hade varit gränslöst mycket bättre om vi förstod varför Stephanie ville vara med Laird – vilket skulle betyda att Laird var någon också, inte bara summan av James Francos konstiga beteende – och om filmen hade vett nog att leka med de konservativa värderingarna som föräldrarna sitter fast i, ja alltså skapa lite verklig humor här, och inte bara greppa efter ”dålig stämning” eller toaletthumor (jag menar förstås bokstavligt talat, för vi har inte bara älgurin utan en scen som utspelar sig på, och handlar om, en toalettstol).

Den som vill se en bra film letar inte efter en i Why Him, men om man nu skulle tvingas se den av någon anledning, så kan man kanske uppskatta skådespelarna lite grann. Laird är obegriplig, men om man i sitt filmtittande liv lyckats acceptera Franco som skådespelare så kan man se att han åtminstone inte verkar elak eller cynisk – han letar efter en bröderna Farrelly-liknande mänsklighet i den här figuren; ni vet, den heliga idioten, som är älskvärd för att han är så bottenlöst naiv om allt i sin omgivning. Bryan Cranston gestaltar sin karaktär så proffsigt som möjligt, och jag kan tänka mig att han roar sig med att befinna sig i en film där konflikten är så enkel och i slutet godartad. Megan Mullally är en komedienn som varit med förut, Zoey Deutch har en smart och sympatisk utstrålning, och jag kan uppskatta Keegan-Michael Key som har en bisarr biroll (Lairds butler och personliga coach, typ) som ger järnet, alldeles som om han är med i en fantastisk film.

Mer än så kan jag inte försvara en komedi som egentligen bara fick mig att skratta en gång – och då för att filmen medvetet fick mig att tänka på en annan film (Ensam hemma – som sagt, det här är mest retrocharm) – eller en film som är så slarvigt skriven att den praktiskt taget är obegriplig. Men filmen är därmed sagt inte urusel, för det hade inneburit att den misslyckats med vad den velat göra. Riktigt så illa är det inte. Den här filmen är fortfarande ungefär vad den vill vara, och inte jättemycket sämre än så. Det är bara inte värt att se.

FREDRIK FYHR


WHY HIM?

Originaltitel; land: Why Him?; USA, Kambodja.
Urpremiär: 17 december 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär:  25 december 2016.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bryan Cranston, James Franco, Zoey Deutch, Megan Mullally, Keegan-Michael Kay, Tangie Ambrose, Cedric the Entertainer, Bob Stephenson, Zack Pearlman, Griffin Gluck, Jee Young Han, Mary Pat Gleason, Jacob Kemp, Steve Aoki, Elon Musk, Gene Simmons, Paul Stanley.
Regi: John Hamburg.
Manus: John Hamburg, Ian Helfer.
Producent: Jonah Hill, Dan Levine, Shawn Levy, Ben Stiller.
Foto: Kris Kachikis.
Klippning: William Kerr.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Matthew Holt.
Kostym: Leesa Evans.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Red Hour Films, 21 Laps Entertainment, ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden) (DCP, 2016), Fox (DVD, 2017), VOD (SF Anytime, Viaplay, ITunes, Google Play, Plejmo).
Finans; kategorier:  Privat produktionsbolag i samarbete med medieföretag via storföretag; komedi, situationskomedi, high concept.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – svagt formulerad komedi med standard-pitch, förutsägbar story och karaktärer som är för dåligt formulerade för att fungera; idén med filmen är dock så okomplicerad att det är svårt för den att helt misslyckas, och skådespelarna vill väl.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *