Maggie’s Plan

Maggie’s Plan är en trevlig men märkligt ansträngd film. Den har något på hjärtat, men spelar lättfotad – den kan inte undgå att försöka vara något mer än en fluffig indie-feelgood, men det är vad den envisas med att försöka vara ändå.

Jag anar att filmen i sig bär på en inre frustration, en som symboliseras fint av Greta Gerwigs porträtt i huvudrollen. Hon spelar Maggie, och det är väl möjligt att Maggie inte är mer eller mindre osäker och förvirrad än någon annan neurotisk litteraturstudent i New York. Ändå fann jag det svårt att inte se Gerwig, snarare än Maggie, och känna som att hon undrar över sina repliker. Säger hon dem rätt? Vad är hennes rollfigur ute efter? Är regissören Rebecca Miller ute efter något särskilt? Om inte, vet hon vad hon håller på med?

Kanske Miller inte velat göra mer än en lättviktig romantisk melodram som går in genom ena ögat och ut genom andra. Till den mån det stämmer så är filmen lyckad – till viss del är Maggie’s Plan en sådan film. Storyn är inte direkt komplicerad – Maggie ska vara ett kontrollfreak med duktighetskomplex som i sitt singelskap söker någon att bli inseminerad med. Ett tag ser det ut som att detta är filmens huvudsakliga konflikt, men så blir hon ihop med den gifte universitetsläraren John (Ethan Hawke) och några år senare har de barn ihop; kärleken har dock dött, och Maggie sätter igång ett projekt där hon försöker para ihop John med sitt ex, den iskalla danska succéakademikern Georgette (Julianne Moore).

Mjaha, mjoho. Vi har alltså intellektuell kärlek från olika håll här, vilket inte är speciellt förvånande eftersom vi hänger med New York-ingelligentsian, där ingen känsla är för stark för att kunna analyseras ner till minsta beståndsdel. Det känns som något slags mingel att se Bill Hader och Maya Rudolph i biroller – det här är exakt den typ av film där de har vägarna förbi. De spelar vänner till Maggie, förstås, och de har i uppgift att spekulera med henne, muntert ifrågasätta om de tycker hon har fel, få tiden att gå medan de rullar en barnvagn neråt Central Park en höstig eftermiddag.

Allt det där är flyktigt och fint, och dialogerna är präglade av den nyfikenhet och den energi som ett piggt intellekt kan ge. I konflikten möter tanken känslan – och allt mynnar ut i frågan om Maggie ska acceptera att John egentligen hör ihop med sitt ex än med henne, och om hon själv kanske borde släppa taget om det här rigorösa kontrollbehovet för att känna sina egna känslor för en gångs skull.

Problemet är, till sist, att det här inte blir en konflikt. Miller verkar tycka om Maggie för mycket för att låta henne ha några verkliga problem, så vad hon än gör står hon ändå oberörd, som om det filmen handlar om inte är så noga (fastän manuset är byggt på ett sådant sätt att vi måste kunna bry oss om konflikten). Maggie verkar inte direkt bry sig speciellt mycket om något som händer omkring henne, och de flesta andra skådespelare är på ett rätt blasé sätt med i filmen utan att göra annat än vad som förväntas av dem. Jag vet inte vem som är mest förutsägbart trevlig att träffa – Bill Hader, som höjer på ögonbrynen och vickar på huvudet medan han säger något scooby dooby-torrt, eller Ethan Hawke, som halvligger tillbakalutad på en stol med en hand i vädret, ger ifrån sig ett litet stånk och säger “Alright look, right. All I’m saying is that… come on, you know?”

Det största tecknet på att Miller inte varit så noga med att hålla ihop sin film är Julianne Moore, som spelar sin kyliga akademiker med en bisarr accent (tyskdansk?) som gör henne mycket nära en karikatyr på zen hymårbefwiade tenkaren zum zitewaw Adorno und Walter Benjamin. Det är en väl sak att Maggie skjuter ifrån sig sina problem, och inte vill låta sig bli definierad av oss, men vi kan vara säkra på att John ska vara grundligt attraherad av den här personen. Där någonstans hamnar filmen i sin slutgiltiga återvändsgränd, och Miller får inte ihop alla trådarna.

De som finns är ändå intressanta, visserligen. Maggie’s Plan kan sägas luta åt mumblecore-traditionen, där känslan av liv och rörelse och mänskliga möten i sig är mer meningsfulla än vad för berättelse de kan tänkas forma. Om filmen hade varit lite flummigare så hade den kunnat landa i den känslan helt och hållet – nu har ändå karaktärerna nog med motivation för att vi ska leta efter en intrig, och undra vad den har för mening, men inget blir tillräckligt laddat för att det ska stå tydligt. Det frustrerande är att materialet finns där, som oantända fyrverkeripjäser. Men filmen är bara för bekväm med sig själv för att orka vara bra. Den har anledning att vara det, antar jag, för alla inblandade har charm och begåvning, men ibland måste även begåvade människor resa på rumpan och komma till skott.

FREDRIK FYHR


MAGGIE’S PLAN

Originaltitel; land: Maggie’s Plan; USA.
Urpremiär: 12 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 28 november 2016 (DVD, BR), 29 november 2016 (VOD), 22 maj 2017 (VOD, nypremiär).
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Greta Gerwig, Ethan Hawke, Julianne Moore, Bill Hader, Maya Rudolph, Wallace Shawn, Fredi Walker-Browne, Mina Sundwall, Alex Morf, Angela Trento, Sue Jean Kim.
Regi: Rebecca Miller.
Manus: Rebecca Miller.
Producent: Damon Cardasis, Rachael Horovitz, Rebecca Miller.
Foto: Sam Levy.
Klippning: Sabine Hoffman.
Musik: Michael Rohatyn.
Scenografi: Alexandra Schaller.
Kostym: Malgosia Turzanska.
Produktionsbolag: Freedom Media, Hall Monitor, Locomotive, Rachael Horovitz Productions, Round Films ass. Franklin Street stöd. Hyperion Media Group.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD, BR). VOD (SF Anytime, Viaplay).
Finans; kategorier: Samproduktion mellan diverse mindre produktionsbolag samt mediebolag och div finansiellt stöd; drama, komedi, romantik.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – snyggt genomtänkt romantiskt drama, med sympatiska skådespelare och trevlig ton – berättelsen har dock både poänger, och emotionell tyngd, som aldrig får utrymme i den lättsamma tonen, som innefattar brist på narrativ ambition och chosefri personregi, vilket i sin tur gör filmens konturer svaga.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *