Brev från månen

Ja, det är samma gamla ledsamma historia. Je t’aime, je t’aime! Över oceaner av tid ska jag minnas dig – I’ll never let go, Jack. Den allvarsamma leken leks om och om igen.

Det är väl det som anas i Brev från månen, antar jag. Det är en film som på pappret är en romantisk historia om lycklig och olycklig kärlek i tiden, men eftersom den berättelsen ju berättats ett otal antal gånger så försöker den… tja, experimentera med lite annorlunda ingredienser? Knåda degen lite extra länge?

Den gör det försiktigt – alltför försiktigt – men det är åtminstone ganska intressant att försöka bli klok på. Den som vill få det till att Brev från månen bara är en gamla skolans romantik kan förstås nöja sig där, men det förklarar inte hur emotionellt undertryckt filmen är, hur blasé Marion Cotillards tydligen våldsamt förälskade huvudperson är, eller faktumet att originaltiteln (Mal de pierres) översätts till det högst osexiga “Njursten”.

Tekniskt sett kliver vi av i kärlekskarusellen – som Max Ophüls skulle ha sagt – och börjar så här: Gabrille (Cotillard) bor ute på franska landsbygden, det är 50-tal och hon verkar rätt sluten där hon går omkring i sina pittoreska klänningar – hon är inte intresserad av de plikter som en lantjänta ska vara intresserad av, vilka är lika subtila som tråkiga, utan är istället betuttad av sin lärare. När han finner hennes klumpigt uppenbara sexuella inviter olämpliga måste hon ta kalla ekivoka dopp i den (fortfarande pittoreska) sjön. Därefter börjar hon näcka för traktens män.

Stopp och belägg, säger hennes barska mor. Det får bli till att gifta bort jäntan, försåvitt hon inte vill hamna på dårhus. Den olyckligt lottade mannen heter José (Alex Brendemühl), och är en tystlåten gästarbetare, som är beredd att gifta sig med Gabrielle och behandla henne på alla kristliga sätt som man behandlar en hustru. När Gabrielle spontanvägrar övertalar han henne genom att försäkra henne om att de inte ens behöver ligga med varandra.

Häromkring kan vi notera att filmen spridit ut en hel del ledtrådar och frågetecken. Den lurar oss även till att tro – jag skulle säga oavsiktligt – att vi tittar på en film, och sedan en annan. Den där landsbygden är fint iscensatt och Gabrielles liv där är övertygande i sig. Det hade gott och väl räckt med en hel film där Cotillard försöker orientera sig på en plats där hon inte känner sig hemma, trots att det är platsen där hon fötts. Av alla kvalitéer som Brev från månen har så är också Cotillard det mest otvetydiga – hon är med i varje scen, praktiskt taget, och filmen existerar på sätt och vis bara för att hon ska ha en film att vara med i.

Men, visst. Jag kan inte välja vilken film jag sitter och tittar på – jag måste välja den filmen jag har framför ögonen. Och, visst, Gabrielle paras ihop med José och vi har ytterligare spänningar. Vad är, bokstavligt talat, hans deal? Vad för slags liv ska de leva?

Ah, men sak samma. Filmen letar sig vidare till ännu en film den vill vara – Gabrielle lider nämligen av njursvikt, vilket gör att hon checkar in på en kuranstalt i Schweiz. Och vad träffar hon där om inte godingen André (Louis Garrel), en sårad officer, som ligger på en bädd i lika delar inre smärtor som själslig mjältsjuka.

Man kan tycka att en film förr eller senare måste komma tillbaka där den började, att varje idé ska fullföljas, att varje pusselbit som läggs är på väg att avslöja en färdig bild, men Brev från månen är en sådan där film som bygger och bygger en och samma raksträcka, fast i olika färger. Hela tiden börjar den om, eller ändrar sig, och introducerar en helt ny färdig grund för analys och tolkning, som om den förra aldrig funnits.

Filmen slår liksom knut på sig själv för att inte vara så förutsägbar som den i själva verket är. Det största alibit filmen ger sig själv är den tematiska undanmanöver som är Gabrielles “inre värld”, som vi inte ser så mycket av men som vi måste utgå ifrån att Gabrielle har.

För Gabrielle är kanske galen, eller excentrisk, eller driven av oklara impulser? Här och var ger filmen en del ledtrådar – somliga rätt krystade, och inga som egentligen ger oss konturerna till mysteriet – som föreslår att Gabrielle är schizofren. Då och då verkar filmen föreslå att hon i själva verket lever ut sina fantasier. Cotillard förblir en mur – hon är bra, men utstrålar knappast oändlig passion, och inte heller psykisk förvirring. I en film som sitter fast i ett skruvstäd mellan olika positioner måste hon också vara låst, i ett och samma monotona “sadface”.

Det är en film som är intressant nog för att vara sebar men inte tillräckligt givande för att vara helt sevärd. Det är en i fotot och klippningen vacker och skickligt sammansatt film – det finns tekniskt sett sämre filmer som ändå är bättre. Den är subtil på sättet den inte försöker vara en typisk romantisk film av det här slaget, samtidigt är den klumpig med de alibin den försöker ge sig själv. Vi kan inte tolka Gabrielle som vare sig kär eller galen, och det är ett dilemma vars värde filmen överskattar – i synnerhet med den slutgiltiga bortförklaringen, som går något i stil med att kärlek bara är “illusioner” ändå.

Ja det blir mycket rökridåer för pengarna. Det fånigaste är att kanske att hela filmen, när allt kommer omkring, egentligen bara handlar om en tjej som vill få ligga. Sexdriften – romantisk eller inte, primal eller inte, livsnödvändig eller inte, psykiskt sammanhållande eller inte – är det enda som egentligen är tydligt definierat i den här filmen. Allt annat liksom krånglar omkring och knusslar sig.

FREDRIK FYHR


BREV FRÅN MÅNEN

Originaltitel; land: Mal de pierres; Frankrike, Belgien, Kanada.
Urpremiär: 15 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 2 juni 2017.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Marion Cotillard, Louis Garrel, Alex Brendemühl, Brigitte Roüan, Victoire Du Bois, Aloïse Sauvage, Daniel Para, Jiwhan Kim, Victor Quilichini, Ange Black-Bereyziat, Sören Rochefort, Camilo Acosta Mendoza, Francisco Alfonsin, Julio Bollullo Carasco, Folco Jullien.
Regi: Nicole Garcia.
Manus: Jacques Fieschi, Nicole Garcia, i samarbete med Natalie Carter, efter romanen av Milena Agus.
Producent: Alain Attal.
Foto: Christophe Beaucarne.
Klippning: Simon Jacquet.
Musik: Daniel Pemberton.
Scenografi: Arnaud de Moleron.
Kostym: Catherine Leterrier.
Produktionsbolag: Les Productions du Trésor samprod. StudioCanal, France 3 Cinéma, Pauline’s Angel, My Unity Production, Lunanime. delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, Région Provence-Alpes-Côte d’Azur. ass. Cofinova 12, La Banque Postale Image 9, Indéfilms 4, support. Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.
Finans; kategorier: Samproduktion mellan diverse produktionsbolag, medieföretag, privata produktionsbolag, filmresursbolag, inklusive statligt/regionalt stöd o dyl; drama, romantik.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – visuellt attraktiv romantisk film med bra skådespelare och tillräckligt stark tematik för att skapa ett intressant anslag; filmen är dock på alla sätt undflyende och lyckas därför inte genomföra sin intrig (eller måla färdigt sin tematiska bild) på ett vare sig tydligt eller tillfredsställande sätt.

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *