Pound of Flesh

Till skillnad av 100% av sina jämnåriga kollegor så har Jean-Claude Van Damme åldrats med värdighet, även när hans filmer förlorat all sin lyster och oftast anländer direkt till reabacken. På håll ser inte Pound of Flesh, hans fyrtioelfte titel (ej medräknat hans titel som Mr. Belgium i slutet av 70-talet) ut att vara annorlunda än Steven Seagals eller Jason Stathams fyrtioelfte titel. Ändå närmade jag mig den med viss nyfikenhet – senaste gången jag tog mig an en ny Van Damme-film var för ungefär tio år sedan. Filmen hette Wake of Death (2004) och var, som ni kanske hör, samma film som Pound of Flesh. Till det yttre. Men även om filmen var rutinmässig hade den vissa förtjänster i form av OK karaktärsbyggen och någon slags tydlig vilja att underhålla, på sina knappa medel.

Och Pound of Flesh visar sig vara… samma otippade nästan-positiva överraskning! Storyn är lika generisk som Wake of Death, en film vars intrig jag knappt kommer ihåg, liksom Pound of Flesh är en intrig jag snart kommer att glömma. Men säga vad man vill, Van Damme menar allvar. När hans karriär blomstrade var han en stel karate-robot med ett ruggigt slisk-leende – nuförtiden väger varje replik sin vikt i bly, och Van Damme försöker sammanbitet skådespela, och han satsar på en melankolisk stil, som om hans favoritfilm alla kategorier är Luc Bessons Léon (1994). Vilket det förmodligen är.

Han ger sig själv utmaningar också – Pound of Flesh börjar med att den 56-årige karln vaknar naken i ett badkar fullt av isvatten. Hans rollfigur har just varit med om en ofrivillig njurborttagning och nu vaknar han i chock, samtidigt som han försöker förstå vart han är och vad som hänt. Och vet ni vad? Van Damme, in på bara lemmen, ger sig sjutton på att spela scenen så rått han bara kan. Inte en enda förlegad actionhjälte, som jobbar på den budgeten Van Damme gör idag, skulle få för sig att ta det på sådant allvar.

När jag tänker efter så tror jag att Wake of Death handlade om en kidnappad dotter och skurkar som Van Damme behövde leta upp och rövsparka (á la Taken förstås). Det är alltid några skurkar som ska letas upp. Nu har de snott Van Dammes njure, och han måste… ta reda på varför? Nej, han vet varför – de är skurkar, och att sno njurar är vad de gör. Han måste bara sparka röv, och tvinga dem (jo) att ge tillbaka honom hans njure.

Det leder till scener där han trycker upp lakejer mot väggen och betar av obetalbara repliker som: “Last chance! Where is my kidney?!”

Man ska dock inte göra misstaget att tro att det här är oavsiktligt dåligt. Van Damme är ute efter den där Luc Bessonska “europeiska” actionstilen där vi ser brutala människor på brutala äventyr, men inte utan att en viss sardonisk humor bryter fram. Stilen fullföljs här genom att låta hans rollfigur – som heter Deacon (men alla går runt och kallar honom “Dicken”) – ha en icke-våldsbengen bror (John Ralston) som är religiöst motiverad, samt en gammal lönnmördarvän (Aki Aleong) från “den gamla tiden”, samt en femme fatale med ett hjärta av guld (Charlotte Peters), som hans otippat färgstarka medhjälpare på färden mot skurkarna (som själva visar sig ha en långsökt melodramatisk hemlighet, som ger en viss emotionell tyngd åt brödernas egna konflikt).

Inget av det här fungerar egentligen bättre än i någon Van Dammes filmer från 90-talet, men det är ändå påtagligt trevligt att man kan nämna dem i en film gjord tjugo år senare. Det enda han egentligen har emot sig – och det är tyvärr där skon till sist klämmer – är hantverket. När man sitter och tittar på en actionfilm så är amatörmässig klippning, totalt vedervärdiga bluescreen-bakgrunder och hemmagjorda specialeffekter ingenting som gör att man direkt vill applådera.

Notera att jag skriver “egentligen” med kursiv stil. Enligt alla rimliga barometrar för bra och dåligt är Pound of Flesh förstås inte en bra film, men den som vill se Van Damme har ingen anledning att bry sig om det. Att filmens låga budget ger en tekniskt tafflig utformning är däremot viktigare information. Överlag har vi här känslan av att titta på en film som går på sexan klockan halv tre på natten, men som å andra sidan underhåller dig till den mån du kan bli rimligt underhållen av någonting alls vid den tiden på dygnet. Det hjälper – faktiskt överraskande mycket – att folk bakom och framför kameran faktiskt bryr sig om vad de gör. Där ser man.

FREDRIK FYHR


POUND OF FLESH

Originaltitel; titel: Pound of Flesh; Kanada.
Urpremiär: 23 mars 2015 (TV, Kanada), 7 maj 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär:  5 juni 2017.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Redcode RAW?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jean-Claude Van Damme, John Ralston, Aki Aleong, Charlotte Peters, Darren Shahlavi, Brahim Achabbakhe, Marsha Yuan, Adele Baughan, Terese Cilluffo, Jason Tobin, Andrew Ng, James Houghton, Philippe Joly, David P. Booth.
Regi: Ernie Barbarash.
Manus: Joshua James.
Producent: Aki Aleong, Henry Luk.
Foto: Cliff Hokanson.
Klippning: Asim Nuraney.
Musik: Paul Michael Thomas.
Scenografi: Rachel Lee Payne Darrow.
Kostym: Vicky Wang.
Produktionsbolag: ACE Film Company, ACE Studios, Daro Film Distribution, Odyssey Media.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD, BR),  VOD (Google Play, Plejmo, SF Anytime, Viaplay).
Finans; kategorier:  Privat produktionsbolag i samarbete med film- och medieresursbolag; action.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – standard-action med ad hoc-jaktintrig utan större personlighet eller betydelse, men med OK karaktärsbygge, rappt tempo och stabilt skådespeleri; blir oduglig på grund av dåligt tekniskt hantverk, inklusive uppenbart skral budget/fula effekter.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *