The Mummy

The Mummy slår flera rekord. Det är den sämsta film som Tom Cruise varit med i, till exempel. Det är den sämsta film som handlat om Universals mumiemonster, och doktor Jekyll och Mr. Hyde också, för den delen. Det kan också vara den mest allvarliga felberäkningen som studion gjort sedan Carl Laemmles dagar. Det är också den sämsta storfilmen sommaren 2017 – oerhört nog, kan man tycka, med tanke på att både Baywatch och Pirates of the Caribbean 5 tävlar om bottenplaceringen.

Men jo, The Mummy är sämre än Baywatch – betänk detta – som åtminstone försökte vara någon slags riktig film. Istället är The Mummy, just det, kanske den tommaste tunna av alla tomma tunnor som Hollywood producerar i dessa dagar.

En tomtunnefilm, för den oinitierade läsaren, är egentligen inte en film (med handling, intrig och karaktärer) så mycket som resultatet av studiochefernas olika idéer, där berättelsekonst inte direkt är något man tar hänsyn till. Jag har gått igenom mina kriterier för en tomtunnefilm tidigare och kan konstatera att The Mummy prickar av dem med glupsk aptit.

A) Kommersiell intertextualitet. Istället för att bara göra små blinkningar till tidigare/andra filmer, så bygger hela filmen på förståelsen av att de tidigare existerar, och när vi inte tittar på generisk action så ser vi på idéer och scenarion som kopierats direkt från andra filmer. Nu är inte The Mummy en uppföljare, eller en prequel, och medan den är första delen i en tilltänkt franchise (Universals “Dark Universe”, ett tämligen krystat försök att skapa ett filmuniversum á la Marvel och DC) så hör den ihop med studions gamla monsterfilmer från 1940-talet, men de har ju inte kidsen (eller, antar jag, de flesta vuxna) sett.

Lösningen? Sno från andra filmer. Och du, jag skojar inte. Hela filmen består av stöldgods – ogenerat och specifikt – från alla möjliga olika filmer. Filmen är ett pussel, praktiskt taget, där varje bit tillhör en annan film. Med plockepinn-logik har det opererats in – antingen i detaljer eller i stora drag – från vitt skilda filmer som Quatermass and the Pit (1967), Indiana Jones och det sista korståget (1989), Star Trek II (1982), En amerikansk varulv i London (1981), Sam Raimis tre Evil Dead-filmer, “Resident Evil” (TV-spelen, inte filmerna… eller jo, filmerna också, när jag tänker efter, jag menar, såklart), alla olika Harry Potter-filmer, Sagan om ringen, naturligtvis Mission: Impossible och varför inte alla Alien-filmer (jo, Alien återuppstår också), specifika saker från såväl Fulcis Zombie Flesh Eaters som obskyra Ghosts of Sodom, givna slängar MetropolisBatman (1989), I sista minuten, StargateSpectrePrometheus, till och med Super Mario Bros och nyligen bortglömda saker som Assassin’s Creed… högt, lågt, finns det ett hål så fyll det med en annan film! Säkerligen räknar producenterna cyniskt med att kunna skylla på bortförklaringen att filmen “hyllar” andra filmer. Det är inte sant. Visst lånar filmer från andra filmer, och visst är det ofta ett gränsfall vart en hyllning slutar och ett plagiat börjar, men detta är en film som behandlar hela Netflix sortiment som en uppsättning “vid behov”-lösningar, ett cinematiskt Rusta. Detta är utan tvekan det mest utstuderade och mest skamlöst fantasilösa lapptäcke av snodda bitar jag sett i hela mitt liv.

B) Karaktärslösa karaktärer. Filmen har karaktärer med kännetecken och manér istället för personlighet och motivation. Ja. Tom Cruise spelar Nick Morton, en figur som är en klantig antihjälte i första halvan av filmen – som om Simon Pegg haft huvudrollen i en Edgar Wright-variant av Indiana Jones (fast alltså Cruise istället för Pegg… ah, ni anar katastrofen) – men i andra halvan av filmen är han en riktig hjälte ändå, gamla vanliga Tom Cruise. Varför? Därför att filmen tror den bara kan trycka på en knapp och få det ena manéret att övergå till det andra.

Nick har förstås en Aldrig Rolig snubb-sidekick Chris Vail (Jake Johnson) och en given fotomodellssnygg arkeolog vid namn Jenny Halsey (Annabelle Wallis) är förstås också där, för att utstå att bli sexualiserad av grabbsen, men hon har en “tuff min” som om det gör hennes värdelösa ställning OK. Det går att jämföra med titelfiguren, en kvinnlig mumie (Sofia Boutella) som – surprise! – inte är med sådär jättemycket i filmen men som, när hon är med, gärna är fastkedjad eller i smärta eller ekivokt täckt av blod; hon ser ut ungefär som något taget ur ett porrspel som dyker upp i ovälkomna Internet-popups. På ett hörn finns även, som hypen uppmärksammat, Russell Crowe på Winter’s Talehumör i rollen som Dr. Jekyll. Eller Hyde. Det är samma person. Det hör till en sådan här films patologi att inte kunna hantera en så “djup” karaktär.

C) Spektakel-scenario. Istället för att en berättelse berättas så presenteras ett scenario eller en situation som genast leder till de action- och spänningsscener som hela filmen består av. Check. Inledande, alltför svepande, flashbacks ser till att vi helt struntar fullkomligt i varför prinsessan Ahmanet när det begavs dömdes till att bli levande begravd, eller varför hennes förbannelse kastar sig över Nick när hon väcks från de döda, eller vad hennes plan överhuvudtaget är. Det är bara: Mumien vaknar, action.

Eller vänta, vi har ju:

D) Icke-intrig och dialog full av meningslösa meningar. På samma sätt som vi har ett scenario istället för en berättelse så har vi omständigheter istället för en intrig. Ah, ja. Om du inte vet vad som händer i filmen så behöver du inte oroa dig för tro djävulen att karaktärerna kommer att förklara det i babbliga scener med oändlig exposition – dessa hjälper effektivt filmen (som borde bestå av enkel och fartfylld eskapism) att kedjas fast till ett stillastående där vi går igenom blytunga instruktioner och mekaniska formuleringar.

E) Allmän förvirring. Eftersom detta konceptuella sätt att binda ihop action och ytliga manér i icke-intriger inte följer några kända narrativa eller estetiska traditioner har filmen ingen enhetlig berättarteknik att falla tillbaka på – mycket blir därför oavsiktligt rörigt för den som faktiskt försöker hänga med i vad som sägs och görs; orsakerna till att actionscenerna kommer och går blir ofta långsökta; de bygger gärna på löjliga sammanträffanden som förklaras utan betoning (som om det vore helt normalt) och saknar helt mänsklig motivation (ingenting händer för att någon gör något, för ingen har motivationen att göra något, för filmen handlar egentligen inte om något).

Jag gillar inte att citera mig själv såhär skamlöst, men när nu The Mummy innehåller noll procents originalitet så kan ju min recension lika gärna göra det. Allt jag skulle kunna säga om The Mummy har jag egentligen sagt där.

Men låt mig ändå förtälja den spännande historien om hur förvirrad jag var när jag såg den här filmen. Den börjar ju som en komedi, nämligen, och länge fortsätter filmen att vara en komedi – åtminstone tror jag det. Traditionen som följs verkar vara Sam Raimis, och Army of Darkness verkar vara modellen – det tog mig faktiskt en halvtimme, eller så, att försöka bli klok på Nick (Cruises karaktär). Jag ska erkänna att det första jag fick komma över var chocken. Cruise har aldrig varit mer skandalöst “dorky” än här. Ni kanske minns ögonblicket i Eyes Wide Shut (1999) när han rökt en joint och försäkrar Nicole Kidman, något vindögt, att “ej gat, neeuu ajdea what you’re talking about”. Det är hela den här filmen.

Till slut förstod jag att jag (som sagt) satt och tittade på en Simon Pegg-film, fast en Simon Pegg-film med Tom Cruise i huvudrollen. Tog jag bort Cruise och satte in Pegg så verkade filmen mycket mer tydlig för mig. En lattjo Edgar Wright-film, typ, om en idiot på resa genom ett övernaturligt äventyr han inte förstår sig på, och ett hot vars allvar hans egen snubbighet hela tiden förlöjligar.

Ja, den förklaringen gäller åtminstone för halva filmen.

Vi börjar i Irak, där aldrig specificerade islamister glatt pepprar sönder mesopotamiska klenoder medan amerikanska drönare osynligt slaktar folk i Michael Bay-bombningar för att rädda hjältarna ur knipan, ty finkänslighet är väl Irak-krigsfilmskomedins första offer. Naturligtvis förklaras det aldrig riktigt vad Nick och Aldrig Roliga Sidekicken gör i Irak, eller vad de har för yrken; man skulle kunna tro att de är frilansande tjuvar, men datormanuset har kalkylerat det lämpligast att de har något med militären att göra. På så sätt kan vi få in en skrikande sergeant á la Aliens, och så vidare.

Snabbare än du hinner säga Ishtar har de ramlat ner från en specialeffekt snodd från Spectre, och upptäckt en Stargate-liknande upptäckt där en Prometheus-besläktad egyptisk gravkammare (och spindlar från Harry Potter och hemligheternas kammare) finns. Tidigare nämnda arkeologbruttan lyser med ficklampor och belyser fyndet, för hon är en seriös och tråkig tjej liksom. Nick och Vail snor saker, för de är inte bättre än så. Hon försöker förklara hur märkligt det är att de just funnit en egyptisk gravplats i Mesopotamien. Egentligen är det inte så märkligt alls, det är bara vad PR-avdelningen bestämt för att kunna slänga in Irak och maximera aktualitetsfaktorn (den där älskade “relevanta” “kontexten”).

Därefter följer den där skumpiga äventyrskomedin jag nämnde, och ett tag kände jag att filmen var rätt rolig – om än, möjligen, helt misslyckad, med sin djupt felcastade Tompa, en grötig regi, ett tondövt tempo och en myriad av logikluckor för stora för att accepteras, trots en och annan schysst designad på-tal-om-ingenting-actionscen som anländer utan rim och reson (“vi får se vart det här tar vägen” tänkte jag, klokt vill jag mena). Omkring mittenstrecket kör dock filmen in i sin välbekanta exposition-halt, vi introduceras för Dr. Whatever och Mr. Who Cares, konstaterar att det inte går att bry sig om en mumiebrutta vi aldrig lärt känna, och måste därefter utstå en film som arrogant tror att vi kan bry oss om en McGuffin (mumien letar efter en sten som passar ihop i hennes magiska stav, vilken kan göra Tompa till “levande gud”, på något sätt, vem kan rimligen bry sig?) och en huvudperson (Tompa) som vi fram tills nu, i bästa fall, bara kunnat skratta åt. Sedan följer 40 minuter av specialeffekter och den där tidigare så “starka och självständiga” arkeolog-bruttan som nu tvingas gå runt i katakomber och ropa “Nick, Nick!” 68 gånger. Känslan av snarkofag är total.

Ingenting existerar för att det ska vara underhållande för publiken – filmen är ett kommersiellt Frankensteinmonster, så dött att man bara kan stirra på det medan det stönar och hasar sig fram i sin gudsförgätna existens. Men innan man hinner bli rädd faller det ihop och självdör. Dött är dött. Detta är dött.

FREDRIK FYHR

PS.

Till Tom Cruises försvar så har han inte producerat filmen, och ingen i hans press-stab har (enligt eftertexterna) suttit vid studiobordet. Vissa recensioner verkar utgå ifrån att Cruise varit ledande för projektet, eller haft någon avgörande makt över det, när han i själva verket “bara” är en dyrt inhyrd skådespelare här (och att det mesta tyder på att han bara fullgjort det avtalet).


THE MUMMY

Originaltitel; titel: The Mummy; USA.
Urpremiär: 22 maj 2017 (Sydney).
Svensk premiär: 9 juni 2017.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, delv. ARRIRAW 6.5K; DI/DCP, DCP-3D/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Cruise, Russell Crowe, Annabelle Wallis, Sofia Boutella, Jake Johnson, Courtney B. Vance, Marwan Kenzari, Simon Atherton.
Regi: Alex Kurtzman.
Manus: David Koepp, Christopher McQuarrie, Dylan Kussman.
Producent: Sarah Bradshaw, Sean Daniel, Alex Kurtzman, Chris Morgan.
Foto: Ben Seresin.
Klippning
: Gina Hirsch, Paul Hirsch, Andrew Mondshein.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi
: Jon Hutman, Dominic Watkins.
Kostym: Hayley Carreira, Andrew Hunt.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Sean Daniel Company, Secret Hideout, ass. Perfect World Pictures.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier:  Storföretag och diverse privata produktionsbolag; action, skräck, fantasy, franchise.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – kommersiell produkt som innehåller ett fullkomligt ogenuint och halvhjärtat försök att berätta en berättelse, totalt godtyckligt sammanställd av delar från andra filmer; galopperar tondövt genom olika genrer och sinnesstämningar, eftersom den bara består av kalkylerade idéer som förväntas vara framgångsrika, och slutresultatet är i bästa fall en lika dyr som fundamental röra.

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “The Mummy

  1. Pingback: Videosöndag 11/6 2017 | Videosöndag

  2. Pingback: Rough Night | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *