Avlyssnaren

En av de mest klyschiga sakerna med franska filmer är deras obligatoriska amerikanska nyinspelningar – den politiska thrillern Avlyssnaren kommer dock inte få någon nyinspelning, eftersom den snarare påminner om en fransk remake av någon amerikansk film.

François Cluzet spelar en konservativ, traumaskadad man som anlitas av ett mystiskt företag för att transkribera avlyssnade telefoner – vilket snart visar sig betyda att han är ett kugge i ett politiskt maktspel som innefattar mord på höga nivåer.

Vem som helst som sett mer än ett par filmer i sitt liv vet att modellen här är Coppolas klassiker Avlyssningen (1974), och i bredare mening hela 70-talets flora av politiska thrillers, och en av de märkliga sakerna man kan notera med den här filmen (som fått den nästan förvirrande svenska titeln Avlyssnaren, på tal om Coppola) är dess ovilja att dra i andra växlar än retro-växlar. Vår stackars huvudperson måste ju skriva på skrivmaskin, trots att vi lever i 2010-talet. Varför? Den mystiske arbetsgivaren föredrar det, eftersom “saker kan försvinna” på datorer. Inget illa ment mot seniorer, men varför får jag en känsla av att en pensionär skrivit manuset?

Stryk det, förresten. Unga människor som vill göra en film i stil med Avlyssningen har förstås skrivit manus till Avlyssnaren, och det är förstås helt enkelt “coolare” med skrivmaskin. Det är ett tidigt tecken på filmens valhänthet – inte bara att den inte lyckas hitta en bättre ursäkt för retro-inramningen, utan även att den försöker hitta en ursäkt till att börja med. Allt behöver inte förklaras ihjäl – tänk om Tarantino, när han ville göra en kung fu-film, hade låtit Uma Thurman spelat en mamma som helt enkelt tagit en massa karate-lektioner?

Cluzet är en fin skådespelare men han är dömd att inte kunna göra mer än han kan med sin rollfigur, den timide mannen Duval – en nykter alkoholist som är utbränd efter att ha fått sparken, samtidigt som han gått igenom en skilsmässa. Cluzet tenderar att spela dessa timida män, sammanbitna men ömsint öppna inför livets smärta, tacksamma för allt gott de kan få. Duval är väl egentligen inte dummare än att han förstår att något är märkligt när han går igenom en arbetsintervju med den mystiske arbetsgivaren (Denis Podalydès), som har en kilometerlång lista på regler och avtal rörande arbetsuppgiften, men han är med huvudet böjd tacksam för chansen att få ett jobb, och han tror uppenbarligen på systemet och blir gärna en kugge i någons hjul.

Denna typ av franska borgerlighet är en cinematisk klassiker – Cluzet spelar en man som många fransmän spelat förr, en man vars trygga tillvaro skakas om i grunden, inte först och främst på grund av arbetslöshet och misslyckat äktenskap, utan främst när han inser att själva systemet sviker honom från grunden, och han måste ifrågasätta sig själv som människa i världen, snarare än “individ” i “samhället”.

Denna information är dock kursiv, för rakt upp och ner finns det inte speciellt mycket att säga om Avlyssnaren. Cluzet är fin, ja, men den förvirrade naivitet han ger figuren gör honom också irriterande passiv när han sitter och skriver ner de saker han hör – som om det inte var nog med att det han gör är moraliskt fel (vilket han själv inte verkar tänka en tanke på, och ett faktum som filmen aldrig låter honom möta) så tar det också osannolikt lång tid innan han börjar förstå att de saker han hör är kriminella, och att han förväntas mörka dem.

Det verkar som att vi bara ska tolka honom som en god hjälte fast i en ond konspiration – ett generiskt kärleksintresse (Alba Rohrwacher) och en eventuell räddare i nöden i form av en polis (Sami Bouajila), bygger vidare på det typiska scenariot, men filmen tar aldrig i faktumet att Duval är filosofisk medbrottsling. Trots allt ville han ju ha det här jobbet – vart går gränsen för vad som är illegalt när man väl börjar avlyssna folk? Varför bestämmer han sig för att han vill “ut”? Varför ville han “in”, till att börja med?

De här frågorna är inneboende i intrigen, och det duger inte (även om filmen skulle önska det) att förstå Duval som en vanlig medelsvensson som accepterar vilket jobb som helst fram till den punkt då han själv hamnar i fara – Duvals bakgrund av misslyckanden och personliga tragedier talar snarare för en person som tar jobbet just för att han förlorat värdegrunden och fått en nött känsla av moralism. Här har Cluzet en alltför sympatisk och godhjärtad utstrålning, och filmen hade kanske behövt en Olivier Gourmet eller en Jean-Pierre Darroussin, franska skådespelare du kanske inte kan sätta ansiktet på men som du kan bildgoogla fram ett hum om för att förstå vad jag menar.

Detta eftersom Avlyssnaren till syvende sist bara verkar vilja vara en underhållande thriller – en ambition som hotas rätt påtagligt av brist på fantasi eller originalitet, för när man väl blivit av med upptakten och dess potential (det där rummet som Duval ska sitta i är rätt skralt, på ett effektivt sätt, och visuellt känns filmen åtminstone som en tät thriller i början) finns bara det gamla vanliga runtrännandet á la Kafka kvar; väldigt många scener där Cluzet pratar bekymrat i telefon och känner sig övertygad om att “de” när som helst kommer “ta” honom.

Minst av allt hittar filmen en “relevant” “kontext”, om nu någon trodde det – ja, filmen anländer i samma veva som Frankrike går till val, men filmens följer spår som är så gamla att de har mer att göra med fyrtio år gamla filmer som ville referera till Watergate. Det går att återuppleva spänningen i de filmerna, men de är preskriberade klichéer i en modern film.

FREDRIK FYHR


Fotnot. Avlyssnaren är filmens DVD-titel. På VOD heter den Scribe.


AVLYSSNAREN/SCRIBE

Originaltitel; land: La mécanique de l’ombre; Belgien, Frankrike.
Urpremiär: 25 augusti 2016 (Festival du Film Francophone d’Angoulême, Frankrike).
Svensk premiär: 29 maj 2017 (DVD, VOD).
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW, DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: François Cluzet, Denis Podalydès, Sami Bouajila, Simon Abkarian, Alba Rohrwacher, Philippe Résimont, Daniel Hanssens, Bruno Georis, Olivier Bony, Bernard Eylenbosch, Alexia Depicker, Nader Farman, Angelo Dello Spedale.
Regi: Thomas Kruithof.
Manus: Yann Gozlan, Thomas Kruithof.
Producent: Thibault Gast, Matthias Weber.
Foto: Alex Lamarque.
Klippning
: Jean-Baptiste Beaudoin.
Scenografi
: Françoise Joset.
Kostym: Christophe Pidre.
Produktionsbolag: 2425, samprod. Films Scope Pictures, Radio Télévision Belge Francophone. delt. Canal+, Orange Cinéma Séries, La Wallonie. ass. A Plus Image 6, Cofimage 27, SofiTVCiné 3.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD), VOD (SF Anytime).
Finans; kategorier:  Samproduktion mellan diverse produktionsbolag, filmresursbolag, mediaföretag o dyl; thriller, drama, politik, politisk thriller, processintrig.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – politisk thriller som följer standardmallar utan att ta hänsyn till de tematiska möjligheterna, eller vad t.ex skådespelarna utstrålar; resultatet är en professionellt gjord men ointressant film som håller en monoton varken-eller-känsla intakt från början till slut.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *