Jag har aldrig riktigt förstått problemet med nepotism – alltså när skådespelare eller regissörer hjälper sina barn i karriären, eller (för den delen) skapar karriärer åt dem. Varför skulle de inte göra det? Det är, åtminstone i filmvärlden, inte så stor skillnad mellan en regissör och en skådespelare som det är mellan en förälder och ett barn. Tror du folk tar sig fram på pin kiv och rå talang? Visst. Det, eller pengar. Och, i båda fallen, influenser och kontakter. Det är inte alla vägar som bär till Rom, tvärtom bara ett par få, väldigt snäva.
Jag nämner detta eftersom nepotism ligger nära till hands om man vill lösa gåtan som frågar hur det kommer sig att Stray Bullets, en skaplig liten b-film, är skriven och regisserad av en sextonåring.
Jack Fessenden heter han, och om b-filmsjunkies tycker att namnet låter bekant så är det för att Jack är son till Larry Fessenden, en tämligen prominent figur i filmer av det här slaget som både spelat i och regisserat ett par filmer, medan han främst blivit känd som en slags insider-personlighet och guru åt unga skräckfilmsregissörer som till exempel Ti West. Och, tja, jag vet inte? Konstigt vore väl om han inte också hjälper sin egen son när han nu hjälpt många andra.
Förutsatt att han nu ”hjälpt” så himla mycket. Jack har ena huvudrollen, han har fotat, klippt, gjort musiken också skrivit manus till filmen. Huvudpersonerna är två tonårskillar som pratar och beter sig påtagligt mycket som två tonårskillar – Jack spelar Connor, den ene, medan okända begåvningen Asa Spurlock spelar Ash, den andre. Jag gillar i synnerhet första delen av filmen, när vi ser dem umgås, driva runt i småstaden där de bor, skjuta med paintballgevär och slött överväga att städa en husvagn, vilket är det oöverstigliga sommaruppdrag de blivit tilldelade. Sättet de pratar med varandra är sävligt och ämnena sveper över saker som skulle få föräldrar oroade – två tonårskillar som umgås tillsammans ute i ingenstans skapar genast paralleller till skolskjutningar á la Columbine, och det påminner om Cop Car, en annan träffsäker skildring av den här naturliga, men ambivalenta stämningen – men deras vardag är autentisk, medan de driver runt, snackar med ett par tjejer (Cally Mansfield, Fenner Micheline) på det där sättet som varken är flörtigt eller inbjudande och därför (förstås) är det. Och så. Det är livet som det ter sig, i en ålder då man inte nödvändigtvis har ett jota på agendan.
I andra änden av filmen ser vi tre skurkar fly ett misslyckat rån – de spelas av James Le Gros (i en offensiv MC-knuttemustasch), John Speredakos och (voila) Larry Fessenden; de har stulit en väska från en gangster och nu flyr de på motorvägen i en gammal amerikanare, och i sann Reservoir Dogs-manér ligger en av dem blodig i baksätet.
Oundvikligen möts dessa två trådar, i den där husvagnen jag nämnde, och de två ungarna hamnar i en soffa där de blir vittne till skurkarnas blodiga efterfest. Inte sådär jättemycket händer efter den punkten – vi väntar snarare på att någon twist eller annan ska avlösa situationen, så att vi får lite skjutningar och spring för livet. De twisterna och skjutningarna kommer, även om man kan se filmen med halvt öppna ögon och inte missa mycket.
Nej, på papperet är Stray Bullets inte en överdrivet minnesvärd film, men beroende på hur det går för Jack Fessenden kan det vara värt att poängtera att den ändå har en hel del klass om man jämför med andra lågbudgetfilmer i crime-genren som skvalas upp på streamingväggarna (för att inte tala om man jämför med filmerna jag själv gjorde när jag var sexton!).
Som juniorauteur är Fessenden lågmäld och taktfull i allt han gör – skådespeleriet har puls och takt, han vågar stanna i långa tagningar, gör en och annan kamerautflykt när det lämpar sig; han har en känsla för lågmäldhet, som en tystlåten outsider som betraktar omvärlden och med känsliga händer iscensätter en rätt fragil men begåvad bild. Ingenting som händer i filmen är oförutsägbart eller originellt, och det finns egentligen ingenting i den som gör den minnesvärd eller särskilt rekommenderbar, men det går ändå inte att förneka att det finns en hel del begåvning i själva hantverket här och jag tror inte att förklaringen är så enkel som att pappa Larry hjälpt på traven.
Tekniskt följer filmen ett mönster – alltifrån den autentiska personregin till fotots stillhet och klippningens tempo, plus musiken som ligger och avvaktar i bakgrunden för att enbart skapa stämningar och inte göra för mycket väsen av sig; allt föreslår en film av en regissör som testar sin begåvning på ett projekt som inte behöver vara så himla bra, kalla det ett staffli gjort för soptunnan, ett övningsverk.
Som ett sådant är Stray Bullets inte fy skam. Det kommer billigt gjorda crime-filmer varje vecka – tro mig, de flesta är lika lättglömda – men Fessender jr gör inte misstaget att överskatta genren, spela cool eller tro för mycket på sin egen begåvning. Han tonar ner allting istället, och satsar på att fånga en särskild stämning, vilket trots allt är det enda intressanta man kan göra med en film som vi redan sett tusen gånger förut och egentligen inte behöver se en gång till.
FREDRIK FYHR
STRAY BULLETS
Originaltitel; land: Stray Bullets; USA.
Urpremiär: 16 september 2016 (Oldenburg International Film Festival, Tyskland).
Svensk premiär: 13 juni 2017 (VOD).
Speltid: 83 min. (1.23).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: James Le Gros, John Speredakos, Larry Fessenden, Jack Fessenden, Asa Spurlock, Robert Burke Warren, Kevin Corrigan, Roger Peltzman, Erik Kraus, Cally Mansfield (Calder Mansfield), Fenner Micheline, Laurent Rejto, Sasha Bernstein, Ginger Kraus, Hendrix Bruno, Annie Nocenti
Regi: Jack Fessenden.
Manus: Jack Fessenden.
Producent: Jack Fessenden, Larry Fessenden.
Foto: Jack Fessenden.
Klippning: Jack Fessenden.
Musik: Jack Fessenden.
Scenografi: Beck Underwood.
Produktionsbolag: Glass Eye Pix, FessyPix.
Svensk distributör: VOD (SF Anytime, Viaplay, Plejmo).
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete; crime, drama, thriller, två-blir-en-intrig, uppbyggnad-och-avlösning-intrig.
Betyg och omdöme: Över medel – crime-intrig av standardsnitt, kombinerat med ungdomsstory med inslag av ”coming of age”; medioker handling, men på alla sätt intressant gjord, välspelad, med bra flyt och ett par extra attraktiva ögonblick på vägen.