Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

xXx: Return of Xander Cage

När jag går och ser en ny Fast & Furious-film är jag alltid nyfiken på att veta vad fansen kommer att säga – vi ser helt klart två olika filmer med två olika par ögon. I min lilla värld var Fast & Furious 8 den bästa filmen i serien på ett tag (även om det inte säger speciellt mycket) och som jag misstänkte betydde det att många lojala fans tyckte det var den sämsta i serien sedan tvåan, 2 Fast 2 Furious, som på något sätt också var extra dålig (jag tyckte den var helt OK, den också).

Bond-wannaben xXx: Return of Xander Cage är ingen Fast & Furious-film men den har Vin Diesel i huvudrollen och estetiskt ser filmerna praktiskt taget exakt likadana ut, vilket gör detta till ett mellanspel mellan FF8 och FF9 – eller så kanske Vin Diesel kan liknas till den nyligen bortgångne Roger Moore, som också var en Bond-klon men också en jobbande snobb och Helgonet.

Eller så önskar Vin Diesel att han var Roger Moore. Det är en annan sak fansen klagat över – Fast & Furious brukade handla om ”familjen”, men nu börjar det mer och mer likna ”The Vin Diesel Show”. Return of Xander Cage skulle vara det mest övertygande exemplet – en uppblåst och vilt ojämn cinematisk skräpmatsfail vars enda riktiga karaktärsdrag är att Vin Diesel är med i varje scen; i början extremskateboardar han sig igenom en typ av Pepsi-reklam för att ge TV åt folk i Dominikanska republiken. Allt som saknas är leenden i solnedgången, en bild som pausas och en logga som ploppar upp.

Men vi tittar på Xander Cage här, alltså, inte Dom Torreto (från F&F). Vin (jag kan inte kalla honom för Diesel) insisterar på att hamra igenom det här faktumet genom att gå omkring och låtsas att han är en lurifaxig bad boy. Problemet är att Vin inte är någon skådespelare. Han är en filmstjärna. Han borde slappna av i den rollen, och inte försöka vara THE Vin Diesel. Han har sitt på det torra, han kan ta en Corona och slappna av.

I Hollywoods gangsterliknande värld har Vin (som är medproducent) dealat med den kinesiska maffian för att tjuvkoppla xXx-franchisen som du kanske minns – eller inte – lanserade Vin med ett generiskt Bondäventyr med tråkig story men ett par bra effekter (en hette Asia Argento). Vin fick bättre saker att göra efter det, så de gjorde en direkt-till-soptunnan-uppföljare med Ice Cube (där Xander Cage var hutlöst omnämnd i förbifarten som död).

Så nu, medan framgången från F&F-filmerna går upp i Scarface-proportioner, är Vin rätt desperat efter en annan franchise; tydligen har han konstaterat att xXx är snäppet bättre än Riddick.

Är det här en dålig film? Ja. Är det en bra dålig film? Nej. Det sista är filmens verkliga problem – den andra filmen i serien var generisk, regisserad av Lee Tamahori (som gjorde den hatade Bondfilmen Die Another Day) men den kändes åtminstone som en film, gjord av regissören till Die Another Day.

Return of Xander Cage känns som tre filmer brutalt hopslagna till en, med en hammare; den växlar konstant i en dimma av tilltänkt skratt, vissel och flämt. Filmen börjar med en av de konstigaste scener jag sett på ett tag – Samuel L. Jackson står i en kiosk i New York och konverserar med fotbollsstjärnan Neymar, som sekunder senare målar ner en tjuv med en fotboll, varpå Sam drar ett skämt som ba, åh, men uh-oh, vänta, hej, en satellit kraschar ner på gatan och SPRÄNGER ALLT I LUFTEN – klonk, bonk, förtexter, mep-mep.

Det tog mig lång tid att bli klok på den här scenen – till slut insåg jag att tanken var att det skulle vara en chock, som att, aha, vi ser den ”typiska xXx-inledningen” tror vi, men så ba wuuut, tar de kål på Samuel L. Jackson bara sådär (jag skulle kalla det här för en spoiler, men på alla sätt och vis är det inte det).

Den här inledningen hade förstås varit en bättre idé om det inte gått tolv år sedan den senaste xXx-filmen (som folk inte såg, eller vill kännas vid att de såg). Det är också synd att filmen inte illustrerar den här kontexten på något sätt – det är bara Sam Jackson som står och skriker och sedan försvinner, vilket får Renny Harlin att framstå som ett geni för den där scenen i Deep Blue Sea (1999); filmen har en akut konflikt mellan humor och action, och den manifesteras som en 2001-monolit redan från början.

Jag menar, det borde säga dig något att hela intrigen bygger på det här skämtet – ty Xander vill förstås ta reda på vem som hade ihjäl sin gamla mentor. Det känns ungefär som att titta på en Hot Shots-film, där vi skrattar åt figurer som inte vet om att de är fast i en absurd komedi.

På tal om Hot Shots 2/Rambo III så hänger Xander i sin Pepsi-exil, ”bortkopplad” sådär, när en hemskt överspelande Toni Collette dyker upp för att rekrytera honom till uppdraget. Hon, liksom alla andra skådespelare i filmen, sitter fast i ett odefinierat läge mellan parodi och seriositet (”allvar” är ett för starkt ord) som hade kunnat fungera om det inte var så oregisserat.

Och om Vin Diesel inte hade försökt skådespela. Han kommer aldrig vinna en Oscar, visst, men han har aldrig varit sämre än här – han ska vara en charmig ”devil may care”-rebell men han Kan Inte Skådespela, istället gungar han omkring som om han är halvfull eller stenad medan han ger ifrån sig… skumma simulationer av känslor. Jag (o)älskar i synnerhet det dumma leendet han ger kameran, som om han tycker att han säljer smöret ur karaktären – det visar bara att han inte ens varit smart nog att testa leendet i spegeln först, utan istället bara tänkt att ”hey, jag är Vin Diesel, hur dålig kan jag vara?”

Donnie Yen spelar skurken – tidigt får vi se honom göra några imponerande akrobatiska st(r)unttrick, men för det mesta sitter han bara och surt ger ifrån sig exposition och retoriska frågor, så att vi tidigt kan börja undra när det ska visa sig att han egentligen inte är en skurk och att den verkliga skurken därför är [de enda figurerna som därefter finns kvar i filmen]. Konflikten har något att göra med terrorism, och karaktärerna är på jakt efter en McGuffin kallad Pandoras ask – jag ska inte slöa tid på att förklara vad det är, men det är en väldigt viktig grej och jag antar att den inte får öppnas. vi får se en massa människor springa och hoppa och försöka sparka varandra i huvudet, och det är hyggligt underhållande om du redan till hälften somnat i soffan.

För att överleva filmen får Xander plocka ihop ett ”mötley” gäng figurer, och de är alla i varsin film i desperat jakt efter att veta vad de ska göra där. Det ”muntra snacket” som gänget har består av dialoger som emellanåt är smärtsamma – ja, vi får klyschan när figurer ska jämföra varandras sår (läs tatueringar) – och ibland kommenterar de handlingen (”Is this the part when…?”) som om de inte ens vet att kameran är på.

Det är som att titta på en usel film som vet att den är usel och som hela tiden försöker fly från sig själv och komma med undanflykter för sin uselhet.

Men uselt är uselt. Sista tredjedelen av filmen består av Michael Bay-besläktat buller och bång, och det är faktiskt det minst dåliga i filmen eftersom det åtminstone vet vad det vill vara. Filmen är regisserad av en filur med det seriösa namnet D.J Caruso, och även om han inte har en aning om vad han ska göra med människor framför kameran så kan han jonglera med explosioner med glupskhet.

Ja, allt är förutsägbart – inklusive en sista minuten-twist som du inväntar från första scenen, och en ”cameo” som vi ser komma innan vi ens ser filmen – men liksom de tidigare filmerna får vi åtminstone dyr, visuell diarré, vilket är vad många vill ha.

FREDRIK FYHR


XXX: RETURN OF XANDER CAGE

Originaltitel; land: xXx: Return of Xander Cage; USA.
Urpremiär: 5 januari 2017 (Mexiko).
Svensk premiär:  27 januari 2017.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/DCP, IMAX Digital/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Vin Diesel, Donnie Yen, Deepika Padukone, Kris Wu, Ruby Rose, Tony Jaa, Nina Dobrev, Rory McCann, Toni Collette, Samuel L. Jackson, Ice Cube, Hermione Corfield, Tony Gonzalez, Michael Bisping, Al Sapienza.
Regi: D.J. Caruso.
Manus: F. Scott Frazier.
Producent: Vin Diesel, Jeff Kirschenbaum, Joe Roth, Samantha Vincent.
Foto: Russell Carpenter.
Klippning: Vince Filippone Jim Page.
Musik: Robert Lydecker, Brian Tyler.
Scenografi
: Jon Billington.
Kostym: Kimberly A. Tillman.
Produktionsbolag: Maple Cage Productions, One Race Films, RK Films, Revolution Studios, Rox Productions ass. Huahua Media, Shanghai Film Group.
Svensk distributör: UIP/Paramount (DCP, 2017), Paramount (DVD, BR), VOD Plejmo, Google Play, SF Anytime, Viaplay, ITunes).
Finans; kategorier: Diverse filmbolag och privata produktionsbolag, i samarbete med storföretag/konglomerat; action, high concept, franchise, globetrotter (Bondformula), mainstream.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – tondövt regisserat actionspektakel med Bondformula, gott om påkostade effekter men så diffust gjord (orytmisk klippning, diffus regi, tonmässig ojämnhet) att det emellanåt är omöjligt att förstå den, såväl i handling som ton.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *