Galna av lycka

Jag hade svårt för Paolo Virzìs förra film, Girighetens pris, en tandlös och slentrianmässig satir som spelade för gallerierna. Hans nya film Galna av lycka är en relativt ytlig film, liksom Girighetens pris, men den bär inte bördan av pretention. Det är ett melodram, och en typ av rymlings-roadmovie, där huvudpersonerna Beatrice (Valeria Bruni Tedeschi) och Donatella (Michael Ramazzotti) rymmer från behandlingshemmet där de bor.

Är de galna? Tja, “enligt vissa medicinska rapporter”, ja. Det finns förstås en hel värld i, mellan och omkring begrepp som”psykisk sjukdom” och “mental ohälsa”. Beatrice är en divig pladdermun som irrar omkring utan att någonsin verka ägna en tanke åt någon annan än sig själv (även om hon ofta använder andra för att framhäva sig själv, under skenet av empati). Mest av allt verkar hon dock ha svårt för att sitta still, eller omringa sig av tystnad. Hon tillhör ett släkte jag brukar kalla tystofober, folk som har oresonligt svårt att bara sitta och hålla tyst. Det, och så kanske hon är manodepressiv, eller psykotisk, eller vad vet jag. Det är inte så noga.

Donatella är motsatsen – introvert, tystlåten, mager, glåmig och präglad av självskadebeteende som i förlängningen föreslår destruktivitet på en ännu större skala. Vi lär oss att hon är känd för att ha “försökt döda” sin bebis – en pojke som nu bor på en hemlig ort, med adoptivföräldrar.

Det är inte ett speciellt oförutsägbart upplägg som Virzì kommer med. Beatrice och Donatella rymmer från hemmet, ger sig ut på en sporadisk odyssé som – förstås – leder till en del knasiga missförstånd bland “normala” människor där ute i verkligheten. Förr eller senare måste allt såklart också landa i att diverse personliga problem nystas upp. Donatellas förlorade barn, och mysteriet rörande vad som verkligen hände den där gången när hon stod med knytet vid bron, är en utmärkt karamell för en manusförfattare att suga på.

Där Galna av lycka inte är originell – på håll ser den direkt banal ut, och det var ju synd att det skulle ta så lång tid för mig att gå och se den – är den en underhållande, rörande, välspelad och effektiv film av sitt slag. Virzì omgivs av föreställningen att han skulle vara en regissör som gör filmer om Stora Budskap, men jag vet inte – för att kalla Galna av lycka för någon slags politisk fabel eller social spegel måste man bli långsökt. Det är inte en politisk film annat än väldigt generellt – hemmet som Beatrice och Donatella bor på är en pittoresk villa i Toscana, personalen är modern och professionell, det finns inget Stort Problem att skildra här.

Det är en märklig spiksoppa av kontextualisering som präglar många filmer, som kanske verkar handla om något viktigt och som därför höjs till skyarna utan vidare specifikation – det är ett typiskt kritikerproblem, där kritiker generöst fyller i luckor med mening som inte finns i filmen; Girighetens pris var till exempel inte samhällskritisk, även om den såldes in som en sådan film; den gav inga redskap att bygga resonemang och analys med, utan gav bara en tom låda av kontext som verkade fördefinierad, som om Sean Banan i Seanafrika är mästerlig samhällskritik bara för att jag säger det.

Här är det dock inte kritikerna utan Virzì själv som påstått att han velat göra en film om hur mentalt ofriska människor behandlas i det italienska samhället. Jag finner det udda, och måste fråga: Varför har han då inte gjort den filmen?

Galna av lycka är istället en renodlad melodram, förenklad från början till slut och där den inte är strikt realistisk blir den trovärdig på grund av energiskt skådespeleri. Det är en något sorglig historia som berättas på ett glatt sätt, för att maximera katharsis; och även om det är en klyscha att nämna det så är filmen rätt så jäkla italiensk också (bara i Felliniland kan intrigen få hjälp av en sporadisk spådamstant i solglasögon).

Där filmen har en poäng utöver sina rent känslomässiga effekter så är det i sättet den “de-institutionaliserar” mental ohälsa. Beatrice och Donatella ser på håll ut som rätt så traditionellt skissade karaktärer – stor och liten, glad och sur, vild och timid, extrovert och introvert – men har man någon erfarenhet av människor med psykiska förhinder, som bor i någon grad av kompromering, så vet man att det inte finns något klichéartat över dem. De är “galna”, så till vida att de är väldigt energiska och inte går ihop med sociala spelregler; det blir tokigt, de är ju roliga, och det finns ingen motsägelse i att det också finns tragik i deras situation. Livet är skratt och tårar, för extrema personligheter blir det bara mer extremt.

Deras kompromisslösa personligheter fångas perfekt, inte så mycket av manuset utan av skådespelarna, i synnerhet i Valeria Bruni Tedeschis fenomenala och aldrig ens i närheten av överspelande närvaro; och det är trots allt deras personligheter som gör så att deras “sjukdom” kan definieras, inte tvärtom.

Virzì är inte en regissör jag skulle kalla subtil, och han har fortfarande en för yvig relation till sin egen inbillade förträfflighet – jag finner det direkt ofattbart att han själv ser sig “mena något” med filmen – men filmen har en oförfinad, primal energi som till slut ger filmen fokus och kvalité; i en film om två “galenpannor” på flykt så är också tempot på ganska mycket full fart framåt-nivå.

Han gör där rätt i att trycka undan filmens “budskap” till ytterst små ögonblick som flyger förbi i förbifarten. Beatrice och Donatella stannar inte kvar tillräckligt länge hos de “vanliga” människor de passerar förbi, för att vi riktigt ska hinna se dem undra om de är “skvatt galna, eller”; ofta är det repliker vi har i ryggen medan vi redan är på väg mot nästa upptåg.

Det fångar en flyktighet som matchar livets förgänglighet och tidens gång – saker som också angår Donatella och Beatrice, var och en på sitt eget sätt – samtidigt som det också fångar glädjen i att vara vid liv, även när det gör ont och man står upp till midjan i sitt eget trassel. Det finns en stor glädje i att kunna skratta åt sig själv, men det finns också en glädje i att kunna gråta över sig själv.

Under filmens gång får Beatrice och Beatrice göra både och, och de får därför mycket utrymme att vara människor – odömbara. Trots att, och för att, de anses utom sina sinnens fulla bruk. Vem är inte det.

FREDRIK FYHR


GALNA AV LYCKA

Originaltitel; titel: La pazza gioia; Italien, Frankrike.
Urpremiär: 14 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 27 april 2017 (SIFF), 9 juni 2017.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Valeria Bruni Tedeschi, Micaela Ramazzotti, Valentina Carnelutti, Sergio Albelli, Tommaso Ragno, Luisanna Messeri, Francesco Lagi, Giada Parlanti, Paolo Vivaldi, Alice Terranova, Chiara Arrighi, Fabrizio Brandi, Maria Grazia Bon, Mimma Pirré, Vladimiro Cecconi.
Regi: Paolo Virzì.
Manus: Paolo Virzì, Francesca Archibugi.
Producent: Marco Belardi.
Foto: Vladan Radovic.
Klippning
: Cecilia Zanuso.
Musik: Carlo Virzì.
Scenografi: Tonino Zera.
Kostym: Katia Dottori.
Produktionsbolag: Lotus Productions, Manny Films. ass. Elatos, Indéfilms 4 samarb. Rai Cinema support. MiBAC, Motorino Amaranto Regione Lazio, Regione Toscana, Toscana Film Commission.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier:  Privat produktionsbolag i samarbete med medie- och filmresursbolag plus finansiellt stöd o dyl från div kommissioner, kommunala initiativ o dyl; drama, komedi, roadmovie, mental ohälsa, melodram, familjerelationer, vänskapsfilm, misfits, odysséintrig.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – traditionellt skriven men stabil melodram med inslag av roadmovie och starkt fokus på emotionella effekter, högt och lågt och glatt och sorgligt om vartannat (mental ohälsa är en kontext); oerhört välspelad och snyggt gjord, berättad med glatt humör, allt som allt bidragande saker till att det något mekaniska manuset får “joie de vivre” och lämpliga doser vemod.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *