Spider-Man: Homecoming

Mot slutet av Spider-Man: Homecoming kommer en mindre twist – kanske de mest hängivna manusnissarna ser den komma, men jag sa i alla fall “nähä?!”

Det är ett ögonblick där filmens alla styrkor och svagheter möts. Som höres är det en ganska överraskande film – till någon mån leker den med oss, den skapar skämt genom att peka på sig själv och de filmkonventioner vi läser av automatiskt (inte minst finns en rolig drift med det gamla hederliga filmmontaget). Filmen har rytmen av en riktigt fin sommar-actionfilm, och som en tillfredsställande blockbuster tar den oss under armen och far iväg med oss; vi hinner inte ifrågasätta något, bara njuta av färden, längs vilken vi får just sådana ögonblick; “nähä?!”

En annan styrka är Tom Holland, som debuterade som Spider-Man via en cameo i Captain America: Civil War (vilket – återigen förvånansvärt lekfullt – kommenteras i början av filmen). Med ett ännu bättre manus har han potentialen att göra Spider-Man till den bästa superhjälten i filmhistorien – liksom Gal Gadot i Wonder Woman är det inte tal om att han spelar en roll så mycket som att han helt enkelt förkroppsligar figuren; han är Spider-Man, som ett visuellt objekt av kött och blod.

När han ställs inför det där ögonblicket – när jag tänkte “nähä?!” – så blev jag mycket medveten om att ingen kan göra rollen bättre. Jag påmindes också om den tråkiga sanningen att filmen har ett par avgörande svaga sidor. Dels har vi en skurk vid namn Adrian Toomes (Michael Keaton). Jag vet att det är kliché vid det här laget att klaga på att superhjältefilmer har tråkiga skurkar – ser man på, en till pompös, medelålders vit gubbe som inte känns mer hotfull än en gnällig insändare i lokaltidningen – men Toomes har ett bra motiv; han är en proletär som slutat tro på arbetandet och som nu kränger egenbyggda supervapen skrupelfritt, till någon mån som hämnd mot de rika. Det här motivet slarvas bort genom för få scener där Toomes får förklara sig, och Michael Keaton spelar honom proffsigt men lite rastlöst, som om han undrar vart resten av hans scener är.

En annan svag punkt, kanske mer avgörande, är i skildringen av Peter Parkers vardagsliv. Till skillnad från alla andra Spider-Man-filmer som gjorts så ser Homecoming verkligen ut som en John Hughes-besläktad high school-film från 1980-talet, och fastän han är mest sugen på att rädda stan från superskurkar så måste Peter Parker plugga till spanskaprovet, delta i skolans frågesportslag och försöka få en chans med drömtjejen Liz (Laura Harrier). Till sin hjälp har han sin obligatoriske fete sidekick Ned (Jacob Batalon) och till sin stjälp har han taskmuppen Flash (Tony Revolori) som av oklar anledning hatar honom. Filmen handlar lika mycket om Spiddes uppspårning-av-och-kamp-mot Toomes som den handlar om hans skolresa till Washington.

Jag har en känsla av att många Spidde-purister kommer att tycka att den här reinkarnationen av karaktären är särskilt tillfredsställande, men jag ser det bara som en rent stilistisk förändring. Filmen hade mått bra av någon centimeter mer djup. Liksom vi förstår för lite av skurken förstår vi även för lite av Peter Parker, även om Holland ser rätt ut. Vi får inte en enda scen när vi får veta vad han vill med sitt liv, eller hur hans (gissningsvis dåliga) självbild ser ut – han kallas för “freak” av Flash, men han verkar fullkomligt normal och det finns överhuvudtaget inget nördigt med honom. Hans uppvaktning av Liz är en rätt tom ritual utan personlighet eller mening – vilket inte varit ett problem om inte filmen hette just Homecoming, och så tydligt vill att vi ska bry oss om huruvida Peter Parker kommer hinna till skolans bal eller inte.

Filmen har glädje och kärlek som känns äkta, men ändå har en mänsklig aspekt av karaktären gått förlorad här. Peter är inte intresserad av skolan lika mycket som han är av sin spindeldräkts många olika häftiga egenskaper, och det kan man väl förstå; men det är lite tråkigt att filmen delar samma ointresse av det personliga. Homecoming är en extremt gadget-besatt film och den känns på många sätt mycket mer som en Iron Man Junior än en Spider-Man. Dels för att Spiddes dräkt nu är något slags vandrande massförstörelsevapen med fler egenskaper än Gizmo-Kvack (och Her-besläktad röst av Jennifer Connelly), dels för att Robert Downey Jr:s alltid snajdige Tony Stark är med påfallande mycket i filmen, eftersom Parker är Starks protegé i denna Avengers-anpassade variant.

Alltså handlar filmen minst lika mycket om att Peter ska bevisa sig duglig för Tony Stark, vilket förklarar filmens dragning åt det mekaniska och dryga; istället för att ge oss Peter Parkers ärliga känsloliv, och det som gör honom till en blödig och älskvärd tonåring, använder filmen honom som ett bollplank för diverse skämt – det är inte riktigt American Pie (1999), men vi ska ändå förstå Parker som någon slags Jason Biggs-besläktad tönt, även om filmen aldrig förklarar eller visar varför. Därutöver får vi förstås de givna “wannabe-superhjälte”-strapatserna från Blankman/Mystery Men/Kick-Ass/Spaghettimanskolan (måste säga att Spaghettiman är min favorit). Det är en ganska enkelspårig och fantasilös strategi för humor, och mot slutet kan man konstatera att Peter Parkers underliggande ark – att vara en “kvartersspindel”, arbeta för folket (han har, som Tony Stark kallar det, en “Springsteen-grej på gång”) och samtidigt växa upp på riktigt – inte riktigt accentuerats speciellt starkt under filmens gång.

Men, och detta är ett stort men, med allt detta sagt så är filmen fortfarande tillfredsställande bara som robust actionunderhållning (i synnerhet vad som hittills varit en rätt kass biosommar). Svagheterna är enklare att tala om än styrkorna, men det finns en anledning till att jag kallar det “svagheter” och inte brister. Spider-Man: Homecoming har ett helhetstänk som många superhjältefilmer saknar – det är en film som går från start till mål utan att zick-zacka eller ändra takten; rytmen är perfekt, humorn fungerar just för att den tangerar parodins gräns (vilket alla superhjältefilmer snart måste göra för att kunna fortsätta fungera) och ändå förlorar inte själva grundintrigen sin stuns. Åtminstone så länge man nöjer sig med att bara se fart och fläkt.

Det är ett övertygande jobb som Jon Watts gjort (som tidigare gjorde den jämförelsevis täta indiethrillern Cop Car) och där filmen inte har så mycket personlighet som humorn föreslår så är den åtminstone fiffig och lattjo; här finns filmmekanik som är oklanderlig, och oväntat överraskande, och ett glatt humör som gör det svårt att inte bara gå och spontanköpa en glass när man kommer ut ur bion.

FREDRIK FYHR


SPIDER-MAN: HOMECOMING

Originaltitel; land: Spider-Man: Homecoming; USA.
Urpremiär: 28 juni 2017 (Los Angeles)
Svensk premiär: 5 juli 2017.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa Mini)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr, Jon Favreau, Marisa Tomei, Jacob Batalon, Laura Harrier, Tony Revolori, Bokeem Woodbine, Zendaya, Donald Glover, Tyne Daly, Abraham Attah, Hannibal Buress, Kenneth Choi, Selenis Leyva, Angourice Rice, Martin Starr, Garcelle Beauvais, Michael CHernus, Michael Mando, Logan Marshall-Green, Gary Weeks, Christopher Berry, Jorge Lendeborg Jr, Tunde Adebimpe, Tiffany Espensen, Isabella Amara, Michael Barbieri, JJ Totah, Hemky Madera, Gwyneth Paltrow, Jennifer Connelly (röst).
Regi: Jon Watts.
Manus: Jonathan Goldstein, John Francis Daley, Jon Watts, Christopher Ford, Chris McKenna, Erik Sommers.
Producent: Kevin Feige, Amy Pascal.
Foto: Salvatore Totino.
Klippning
: Debbie Berman, Dan Lebental.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Oliver Scholl.
Kostym: Louise Frogley.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Marvel Studios, Pascal Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier:  Storföretag i samarbete med privat företag (storfilm, mainstream); action, fantasy, äventyr, franchise, high school, ungdomsfilm, komedi, skurkjaktsintrig, dubbelspelsintrig.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdömeBra film – snyggt designad actionfilm med tillfredsställande balans mellan tempo i intrigen, dynamiken i de påkostade (relativt småskaliga) actionscenerna, smart genomtänkt humor och välvillig humanistisk charm i skådespeleriet; detta robusta actionfilmskapande kommer dock på bekostnad av tematik och karaktärsmotivation, både i hjälte och skurk, som filmen vill påvisa men som den formulerar för hastigt och kontinuerligt underminerar. Helheten är dock stabil, och fullgod för att räcka som rimlig sommarunderhållning.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *