Biosommaren 1997: Vecka 30-32


Vecka 30-32 (helgerna 26-27, 30-31 juli och 2-3 samt 9-10 augusti)

AIR BUD

Låt oss inte glömma den svenska undertiteln – “Vilken lirare!”

AIR FORCE ONE

Det är mycket möjligt att jag aldrig kommer att se den här filmen igen i hela mitt liv. Jag har redan sett den 57 gånger och det är åtminstone 55 för mycket. Jag hänvisar till tiden då det begav sig, då man hade de filmer man hade på VHS och det var det man hade att se – nuförtiden är det ju lite grann som att föreställa sig att man hamnar på en öde ö och bara får ha en bokhylla med slitbara videokassetter. Därmed inte sagt att jag inte älskade filmen när jag var liten, vilket jag helt klart gjorde – som jag nu konstaterat var 1997 mitt kärl-år, när de centrala definitionerna för underhållning installerades i min cerebrala hårddisk.

I efterhand är förstås Air Force One inte mycket mer än ”Die Hard på Air Force One” med allas vår president Ford… och det verkar som att den här filmen lever i något slags gränsland mellan bortglömd 90-talsaction och mainstream-kultfilm. Jag menar, när Harrison Ford inte kopplas till Han Solo eller Indiana Jones? Då är han faktiskt president Ford. ”Get off my plane!”

Andra anledningar till att se om filmen: Gary Oldman på den tiden han spelade över och inte under. En osannolikt rimlig och tjenis amerikansk president (vi får dock inte veta vad han gör med sina praktikanter). Flygsäkerhet och allmän flygplansdramatik innan 9/11. Ofattbart dåliga specialeffekter och fighting style á la Harrison Ford – det vill säga, att ramla på, falla över eller krama och rulla runt med sina fiender.

När det begav sig så körde Bill Clinton tydligen filmen flera gånger i Vita husets biograf, vilket säger en hel del – om vad vill jag inte spekulera i – och i den tusen sidor långa boken med osannolika-men-sanna-citat från Donald Trump återfinns detta.

BOX OF MOONLIGHT

I jämförelse med åren som föregick det så visade 1997 på en markant ökning i titlar som gick direkt till video i Sverige. Orsakerna till detta är jag inte säker på. Nya aktörer på marknaden? Var det någon slags magisk gräns för VHS:ens heyday som passerats? Är allt bara en slump…? Hursomhelst så betyder det att det finns en hel del VHS.er på en hel del loppisar där ute, för bara en bråkdel av dem hamnade på DVD.

Box of Moonlight, med John Turturro, Sam Rockwell och Catherine Keener (indie-varning!), är ett bra exempel. Den hette ”Tidsfällan” på video i Sverige men det går inte ens att bildgoogla ett ex.

Jag har ingen aning om vad jag ska säga om filmen, men av allt att döma ser det ut att vara en sådan där ”tiden går och folk går runt och snackar”-komedi, eller möjligen en film där inget händer och John Turturro går runt och får skit – det är typ en helt egen subgenre.

GOOD BURGER

Oh boy… Den här filmen har blivit ett slags anti-kult-nostalgi-objekt i USA – vissa filmnördiga åttiotalister i Sverige har importerat nostalgin även om det knappast är troligt att speciellt många såg den här filmen när den kom (återigen) direkt på VHS i juli 1998, nästan exakt ett år efter den amerikanska premiären.

Däremot kan jag säga att jag såg ”Kenan & Kel”, sitcom-serien som mer eller mindre föregick filmen. Den gick på Nickelodeon – jag var en kabel-TV-unge – och jag minns att jag gillade den ungefär lika mycket som en elvaåring gillar Coolios titelmelodi:

Ungefär lika lite som en elvaåring ifrågasätter coolhetsgraden i Coolio.

Det vill säga rätt mycket i båda fallen!

Jag minns också första gången jag såg George A. Romeros klassiska Dawn of the Dead (1978) och kände igen den gravallvarlige skådespelaren Ken Foree som ”pappan i ’Kenan & Kel’ ju”.

Enough said, förutom att Kenan & Kel utan ironi var rätt charmiga figurer i sig, och Kenan Thompson är lika mysig nuförtiden (det är Saturday Night Live du känner igen honom från).

LOVE SERENADE

Nog har du undrat vad Miranda Otto – of Sagan om de två tornen/Sagan om konungens återkomst/inte mycket mer-fame – gjorde innan hon blev Miranda Otto?

Inte? Nähä, men nu var hon med i den här australiensiska komedin Love Serenade i alla fall. Den fick two thumbs up av Siskel & Ebert och gick (håll i er!) direkt till VHS i Sverige.

Den är säkert bra.

ONE EIGHT SEVEN

En av nittiosju års bidrag till 90-talets “Teach’s N the Hood”-filmer, med en intressant (eller felcastad?) roll för Samuel L. Jackson, som lärare som har någon form av aldrig helt förklarade psykologiska issues efter att han blivit knivad av en elev. Han går tillbaka till jobbet och försöker gra sitt jobb så gott han kan, tyvärr är hans elever ligamedlemmar et cetera.

Det här är ett ganska klassiskt exempel på “börjar bra och blir stadigt sämre”-filmen. Hela idén att se Sam Jackson provoceras av kids, och vice versa, ger en bra hook – men filmen går vilse i en melodramatisk gröt när den börjar engagera sig för mycket för det specifika i 20-nånting-tonåringen Clifton Collin Jrs gangsta-liv, för att inte tala om Jacksons möjliga dejtmöjligheter med kollegan Kelly Rowan. Istället för att bli en engagerande stänkare om brutal pedagogik (eller något) så blir det en överdriven och sentimental såpa som till slut går under i ett helt löjeväckande slut (”I WAS A TEACHER!”)

Fortfarande bättre än Ofarliga sinnen, men filmen borde förtjäna en bättre komplimang än så.

PICTURE PERFECT

Originaltiteln sager mig ingenting men när jag sen ser Jennifer Aniston och den svenska titeln Drömbilden så kommer alla minnena tillbaka på en och samma gång… hur många gånger har jag inte i sett denna titel på TV-tablån:

Kanske:

19.00 Drömbilden, amerikansk komedi från 1997

Eller:

15.30 Drömbilden, amerikansk komedi från 1997

Eller:

02.10 Drömbilden, amerikansk komedi från 1997

Aaron Sorkin var en av storyhjärnorna bakom denna romkom där Aniston försöker imponera på sin chef genom att låtsas vara förlovad med en man hon just träffat. Låter inte speciellt rimligt men you tell me, Drömbilden har helt enkelt glidit mig ur fingrarna fastän jag haft alla rimliga möjligheter att se den, och inga ordentliga ursäkter till att inte se den… vad, att den säkert inte är så bra? Äsch det är inte så noga.

Påminner mig om att jag heller inte sett Love Happens, The Good Girl, Ryktet går, Hon är min eller Mannen i mitt liv. Är jag i hemlighet någon slags Team Jolie-hater?

Man kan nog ha sämre söndagsmaraton än Jennifer Aniston-maraton (memo till framtiden).

SPAWN

Wah! Waaah! WAAAH! Från Jennifer Anistons älskvärt alldagliga leende till John Leguizamo i fatsuit, utklädd till fjärtande clown från helvetet!

Jag var tolv år när jag skrev en lillgammal recension på första Wesley Snipes-rykaren Blade (1998). Då skrev jag: ”Den är åtminstone bättre än Spawn”.

Betyder det att jag faktiskt såg Spawn när det begav sig?

Jag minns filmen tydligt, men jag kan inte minnas om jag faktiskt såg den.

Jag ska dock erkänna att jag såg (om?) den inför den här listan och… eh, ja.

Den börjar lite lovande, för filmen har inget om inte självsäker stil och någon slags originell story någonstans där inuti… någonstans. Vad som helst som är lite originellt – i synnerhet vad gäller superhjältefilmer – är automatiskt respektabelt.

Någonstans halvvägs in i filmen började jag känna att jag inte riktigt hängde med i vad jag tittade på. Jag var för upptagen åt att skratta nervöst åt Leguizamos skrikande clown, som levererar skämt som: “Twinkle twinkle, little Spawn. You look like crap, so mow my lawn!”

Jag försökte fokusera, innan jag insåg att filmen helt enkelt var regisserad av en lyktstolpe och klippt av en jukebox.

THE WINNER

Alex Cox kan ha känt sig som en winner där ett tag… Han var den punkiga brittiska regissören som debuterade med kultfilmen Repo Man (1984), varpå han gjorde den omtyckta Sid Vicious-biopicen Sid & Nancy (1986).

Sen gjorde han en massa filmer som ingen såg och som mig veterligen inte var bra. Även om The Winner är 20 år gammal så var den kanske lika gammal då som nu – tolv år efter Repo Man och Cox hade redan blivit en ”loser”.

Eller så vet jag inte vad jag pratar om och The Winner kanske är hur bra som helst. Rebecca De Mornay hade huvudrollen och gud vet att hon bara varit med i högklassiga saker… men, återigen, hon har en gedigen backup här med Vincent D’Onofrio, Michael Madsen, Billy Bob Thornton, underskattade Richard Edson, Delroy ”spelar alltid poliser i kostym som står brevid hjältarna, förklarar saker och oroar sig” Lindo samt Frank Whaley (se förra veckans Café Society).

En alternativ version av biosommaren 1997 skulle kunna vara svenska videosommaren 1998, för även The Winner gick direkt till hyrvideobutikerna juli ’98.

Svenska premiärer

Rikspremiär i Sverige hade Speed 2, Vild och galen i Beverly Hills och Richard Donners halvbra Mel Gibson/Julia Roberts-thrillern Sammansvärjningen, men som tur är kom även Scream (ett år efter den amerikanska premiären). På färre orter: Obskyra franska filmen Glöm inte att du ska dö, Richard Attenboroughs Hemingway-drama In Love and War, Todd Solondz Welcome to the Dollhouse och Helena Bonham-Carter-thrillern Skuggspel. Markanta skillnader mellan högt och lågt!

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *