Fist Fight

Ibland undrar jag om jag tycker om komedier överhuvudtaget. Kanske jag inte har någon humor. Inte bara ogillade jag Fist Fight, jag hade någon slags panikångestattack medan jag såg den och undrade om den eller jag sög.

Men så tog jag tio djupa andetag och fortsatte titta på filmen. Ja, regin är otroligt klantig – filmen är gjord ungefär som en sitcom, där det finns pauser för skratt mellan replikerna. Filmen skapar hela tiden långsökta situationer som ska vara roliga, men som inte är roliga, och som ibland knappt ens är situationer. Det finns en hel högljutt överspel, medan vissa skådespelare inte anstränger sig alls och andra är på autopilot.

Det mesta skrikiga överspelet kommer från Charlie Day, som har huvudrollen. Han pratar SÅHÄR du vet, vad han än SÄGER så SÄGER HAN DET, liksom SÅHÄR ÖVERTYDLIGT – man skulle ju kunna TÄNKA SIG att han är en FIGUR i en FILM men så länge han PRATAR så HÄR så TÄNKER man bara på FAKTUMET att han är en SNUBBE SOM SKRIKER… SKRIKER, SKRIKER, HAN BARA SKRIKER, OKEJ?! LIKSOM HELA TI’N!

Det slog mig att en komedi, kanske mer än någon annan typ av film, behöver en bra regissör – en kraft som binder manuset och skådespelarna till en enhetlig stil och form; något som skapar en slags humor, så att du åtminstone vet om filmen är för dig eller inte. När du bara har folk som försöker vara roliga framför en kamera, men ingen bakom kameran har någon vision med det hela, så uppstår bara en oklar känsla av att något borde hända men ingen vet vad; som när Wayne och Garth i Wayne’s World inte vet hur de ska reagera i slutet på Queens “Bohemian Rhapsody”, fast en hel film.

Ett lysande exempel kommer i början av filmen, när Charlie Day och Ice Cube – som spelar två high school-lärare – står inför en klass som spelar hyss på dem; Cube blir galen och attackerar klassen med tillhygge, medan Days rollfigur fastnar i lojaliteten mellan lärarkollegan och ungdomarna de ska undervisa.

Nu är scenen – som du kanske hör – smått obegriplig till att börja med, men den är ännu mer obegriplig i filmen. Rytmiskt är scenen för snabbt berättad – för att förstå den behöver vi etablera scenen på ett bättre sätt – och klippningen verkar chansa sig fram vad gäller informationen vi ska fördelas. Det enda vi egentligen ser är Ice Cube som skriker på ungar, och därefter ger sig på dem. Resten får vi försöka lista ut själva.

Den här incidenten blir hursomhelst startpunkten för filmens intrig – det är sista veckan på terminen, skolan terroriseras praktiskt taget av elevernas hyss och den frustrerade rektorn fungerar ungefär som chefen på en polisstation. “I’m firing one of you today” konstaterar han salt, medan Day genast råttar ut Cube för att behålla jobbet. Detta tar isbeatet inte så bra och resten av filmen består av en långsökt fejd där Cube lovar att ta ut hämnd, “efter skolan” så att säga, medan Day har nog med problem (en gravid fru, en ängslig dotter som vill ha honom på hennes talangjakt, och chefen som inte är mer övertygad om att han är värd att behålla jobbet än förut) – lägg nu på faktumet att Cube (som förstås är ökänd av diverse olika anledningar, AKA han spelas av Ice Cube) ska ge honom på moppa och han är i en värld av hurtin’.

Den här dumma pitchen har en ännu mer osannolik tematisk intrigkurva – såklart måste Day inse efter ett tag att han gjort fel som tjallat på Cube (fastän filmen signalerar att han gör rätt i början) och att hans mjäkiga inställning till överheter gör honom allmänt harig och livsoduglig. Tanken här är att den provisoriska titelmatchen mellan Day och Cube – som filmen närmar sig mer eller mindre som i en Rocky-film – ska leda till att två underdogs skakar om systemet lite (när de väl blir kompisar såklart)… för… våld löser ändå vissa problem, typ?

Det är nog så förvirrande att försöka bli klok på den här filmen – och vem vill se en komedi och sedan sitta och försöka “bli klok” på den? – men det är lättare att förklara de moraliska frågetecknen än vad det är att förklara hur kasst gjord filmen är som komedi. Humor är subjektivt, och grattis till dig om du ser den här filmen och gillar den, men ju fler basala krav man ställer på en film, desto större är chansen att du noterar att Fist Fight är usel. Ju mer bekant man är med begåvningarna här, desto mer frustrerande blir känslan av slöseri. Ice Cube kan vara hur kul som helst, med rätt regissör, och birollsensemblen består av Tracy Morgan, Christina Hendricks, Dennis Haysbert, Dean Norris och Jillian Bell – idel talanger som är smarta nog att veta när de är med i ett misslyckat projekt. Jag tycker man kan se i deras ögon att de tänker “okej, jag har åtminstone ett jobb jag får betalt för, man får vara glad för the basics”. De vet att de bara kan läsa sina repliker och hoppas på det bästa, som om de känner på sig att det är en chans på 500 att filmen blir bra.

Alla utom Charlie Day förstås, som försöker göra “irriterande skrik som substitut för tilltänkt komiskt raljerande skådespeleri” till en ny konstform. Det är något av ett cinematiskt brott av en regissör att låta honom få hålla på i en hel film, och fascinerande att någon trott att det skulle gå hem.

FREDRIK FYHR


FIST FIGHT

Originaltitel; land: Fist Fight; USA.
Urpremiär: 16 februari 2017 (Ungern, Israel, Kuwait, Kazakstan, Makedonien, Ryssland),
Svensk premiär: 27 juni 2017 (VOD), 14 augusti 2017 (DVD).
Speltid: 91 min. (1.31).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Charlie Day, Ice Cube, Tracy Morgan, Jillian Bell, Dean Norris, Christina Hendricks, Kumail Nanjiani, Dennis Haysbert, JoAnna Garcia Swisher, Alexa Nisenson, Stephnie Weir, Kym Whitley, Austin Zajur, Gordon Danniels, Bill Kottkamp, Jose Diaz, Tom Johnson Jr, Nicholas Alexander, Charlie Carver, Max Carver, Winston James Francis, Nolan Bateman, Jason Charles Hill, Ian Gregg.
Regi: Richie Keen.
Manus: Van Robichaux, Evan Susser.
Producent: Dan Cohen, Max Greenfield, Shawn Levy, John Rickard.
Foto: Eric Alan Edwards.
Klippning: Matthew Freund.
Musik: Dominic Lewis.
Scenografi: Chris Cornwell.
Kostym: Denise Wingate.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Village Roadshow, 21 Laps, Wrigley Pictures, Van Brand.
Svensk distributör: Edge Entertainment.
Finans; kategorier: Produktionsföretag i samarbete med storföretag/dotterbolag (mellan-mainstream); komedi, satir, budskapsfilm, klass; standard treaktstruktur.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdömeDålig film – dåligt regisserad och sammanställd komedi med oinspirerad intrig och (på grund av projektets diffusa karaktär) förvirrade skådespelare. Noll skratt utlovas.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *