Barnmorskan

Pressmaterialet för Barnmorskan konstaterar att “två av den franska filmens superstjärnor möts” här. Det är inte det enda som möts i filmen, utan så gör även en hel del schabloner och förutsägbart ditt och datt. Catherine Deneuve och Catherine Frot spelar förstås omaka par, till att börja med. Beatrice (Deneuve) är en gammal livsnjutande La dolce vita-elev – Claire (Frot) är tillknäppt och ordentlig barnmorska. Beatrice gillar vin och sprit, rött kött och cigaretter och har följaktligen cancer. Claire dricker inte, tar en överdos ansvar för sitt liv och har följaktligen ganska tråkigt. Beatrice är ensam, Claire har barn. Beatrice har ingenstans att ta vägen, Claire har en lägenhet och en kolonilott. Beatrice har bara tid att slösa, Claire har knappt någon tid utöver arbetet. Så den ena lever för lite och den andra för mycket. De kan förstås lära sig av varandra, lite grann som i en film av Richard Hobert.

I stil, ton och rytm är Barnmorskan inte den o-originella och banala melodram som finns i stommen. Det är en prydligt berättad film av Martin Provost, som tidigare gjort gissningsvis minst lika prydliga filmer som heter saker som Seraphine och Violetta (jag har inte sett dem), och den är förstås så välspelad att karaktärerna Beatrice och Claire, liksom i trots mot manuset, börjar leva framför våra ögon och bli till de riktiga människor som filmen nästan inte förtjänar att de blir.

I synnerhet förklarar filmen att Claire och Beatrice har ett förflutet som ska ha något med deras nuvarande sits att göra – en gång i tiden var Beatrice älskarinnan till Claires far, en medaljvinnande simmare som tog livet av sig efter att Beatrice lämnat honom. Nu, när hon själv är illa däran, dyker hon upp efter tre årtionden och vill “försonas”. Egentligen är hon bara ensam, och Claire är den enda kontakt hon har kvar till den enda människan som betytt något för henne.

Filmen lägger upp pjäserna ganska bra. Inte minst är Claires vardag som barnmorska fångat på ett iögonfallande trovärdigt sätt – sömnlösa nattpass, förlossning efter förlossning, sättet jobbet sätter sig i kroppen på henne när hon återvänder till sin lägenhet, sättet inte mycket finns kvar efteråt. Här lyckas filmen vara så pass träffsäker att den fångar den typ av livssituation som inte direkt kan lösas av en quick fix.

Oundvikligen är Claire mycket irriterad av Beatrices närvaro – inte bara för att hon har mage att dyka upp efter trettio år, inte bara på grund av hennes ansvarslösa liv, utan kanske minst lika mycket för att hon kommer i vägen för den glädjelösa rutin som Claire gjort till sin och håller borta alla frestelser med.

Men nu är hon ju barnmorska och kan inte säga nej till Beatrice – vi måste därför få ett mittparti där de börjar umgås, lära känna varandra bättre, utvecklas av varandra och vänta på en twist mot tredje akten som säkerligen har något att göra med Beatrices cancer och faktumet att Claires klinik ska läggas ner för att ge plats åt nya högteknologiska “förlossningsfabriker”.

 

Större delen av filmen pågår i en slags habilt småputtrande förutsägbar lunk där Frot och Deneuve hela tiden underhåller publiken som om vi är gäster på en halvbra tebjudning. Det hade varit bra om de fick mer att arbeta med – Claires liv är som sagt fint fångat, men bakgrunden med hennes far och Beatrice känns ihåligt bortkopplad från filmen, som om det aldrig hänt, och av någon anledning (som för mig faktiskt är ett totalt mysterium) får vi (såvitt jag kunde se) aldrig veta vem som är pappan till det barn som Claire har, och fastän hon har en biologisk mor som omnämns så får vi aldrig träffa henne.

Oklarheter av det här slaget kan vara medvetna, men jag tycker de känns mer som slarv eller lathet. Liknande diskrepanser återkommer i berättandet – vi får till exempel ofta utgå ifrån att karaktärerna pratar i mobil med varandra (när vi bara får se en person prata i telefon) eller att de är på ett ställe (som spelhålan där Beatrice slösar de pengar hon har kvar) om vi fått se någon knacka på en dörr i det föregående klippet. I det långa loppet leder de här oklarheterna till att vi får lite dimmig sikt över vad som händer – överhuvudtaget tar det ett bra tag innan vi vet med säkerhet att Beatrice inte är Claires biologiska mor. Om sådana gåtor är insatta med flit så är det dumt tänkt.

Och det är väl inte så troligt, när berättelsen rör sig i så välkända spår – jo, Claire lär sig att släppa lös sin inre Beatrice genom att dricka mer alkohol (släpp lös lite!), släppa ut håret, måla läppstift och puffa lite parfym (sa jag att filmen var fransk?) och för att vi ska förstå hennes situation har hon den unga sonen, som i sin tur väntar barn med sin flickvän och funderar på att själv bli barnmorska (“tiderna förändras, och männen med” måste han övertydligt poängtera för oss), och så som pricken över i:et ett fryntligt Rolf Lassgård-substitut i form av lastbilschaffisen Paul (Olivier Gourmet) som hon får en sådan där bukskrattande bullra-runt-i-städskrubben-romans med.

Filmens styrka ligger under formalian, under ytan och mellan lagren, i de subtila stunder då Frot och Deneuve skapar lite psykologisk textur åt sina figurer. När vi kan förstå Claires bundenhet till omsorgen för Beatrice och när vi kan förstå att Beatrice egentligen aldrig kommer att kunna förändras, och att hon lika mycket är den stora vinnaren som förloraren. Eller när vi kan förstå filmen som en film om omsorg i stort, att Claire är barnmorskan i en större kontext – som att alla omkring henne är barn, på ett eller annat sätt, och att det är hennes jobb såväl som identitet och sociala roll att ta hand om folk till höger och vänster. Dessutom – och det ska inte underskattas – finns det många söta bebisar i filmen.

Filmens ojämnhet är dock aldrig större än när den visar en realistisk skildring av en akut operation och ett missfall (eller, återigen får vi utgå ifrån att det är vad vi ser, för klippningen är inte så specifik i den här filmen). Det är talande att filmen i stort inte förtjänar, eller kan bära upp, en sådan skräckinjagande stund av allvar. En bättre film hade kunnat stärka alla sina krafter med en sådan scen, men småtrevliga filmer som Barnmorskan är ju bättre ju trevligare de är.

FREDRIK FYHR


BARNMORSKAN

Originaltitel; land: Sage femme; Frankrike.
Urpremiär: 14 februari 2017 (Berlinale).
Svensk premiär: 11 augusti 2017.
Speltid: 141 min. (2.21).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Red Weapon Dragon 5.5); DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Catherine Deneuve, Catherine Frot, Olivier Gourmet, Quentin Dolmaire, Mylène Demongeot, Pauline Etienne, Pauline Parigot, Marie Gili-Pierre, Audrey Dana, Jeanne Rosa, Élise Oppong, Ingrid Heiderscheidt, Jacques Mechelany.
Regi: Martin Provost.
Manus: Martin Provost.
Producent: Olivier Delbosc.
Foto: Yves Cape.
Klippning: Albertine Lastera.
Musik: Grégoire Hetzel.
Scenografi: Thierry François.
Kostym: Bethsabée Dreyfus.
Produktionsbolag: Curiosa Films samprod. France 3 Cinéma, Versus Production. ass. Memento Films, Cofimage 27, Inver Tax Shelter, Ciné+. delt. Canal+, France Télévisions, partner. CNC.
Svensk distributör: Folkets Bio.
Finans; genre: Enskilt produktionsbolag i brett samarbete med diverse mediebolag, produktionsbolag, fonder och dylikt, inkl. finansiellt stöd från div (horisontell euro-biståndsindie, mellan-mainstream; drama, melodram, romantik); melodram, standard treaktstruktur.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – habilt skriven melodram enligt konstens alla regler, förgylld av särskilt bra skådespelare som ger textur åt en intrig och karaktärsbeskrivningar som på papperet är lite tunna och odefinierade; tekniskt (foto, klippning etc) runt gränsen för medel.

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *