Biosommaren 1997: Vecka 33-34

Vecka 33-34 (helgerna 16-17 och 23-24 augusti).


 

CAREER GIRLS

Ingen är perfekt – även i filmkritikens konst av subtilt besserwissrande kan man gå vilse ibland och helt enkelt missa saker man borde veta. Typ som att Mike Leigh är en fantastisk regissör – det tog mig faktiskt fram till hans senaste film Mr. Turner för att på riktigt haja till inför faktumet att han inte är pepsin till Ken Loachs cola, och därefter blev jag dumt nog överraskad av att ta en av hans filmer på måfå (All or Nothing) och finna ett mästerverk. Det mesta jag sett efter det har varit i liknande nivå, och det luktar auteurathon eller liknande.

Så min poäng är att jag inte haft avsikten att göra den här filmen till hemläxa inför det här projektet –Career Girls har den svenska titeln Flickor i karriären och går att streama på TriArt, men jag sparar den till en annan dag, ty jag bryr mig för mycket om hur jag ser mina Mike Leigh-filmer nu.

Däremot rekommenderar jag den till dig, för den är säkert fantastisk.

 

CONSPIRACY THEORY

Här har vi en film jag aldrig riktigt kunnat bestämma mig för – en ganska sporadisk historia, vars trailer förklarar det ganska bra: En Julia Roberts-komedi där hon förföljs av muntre knäppgöken Mel Gibson (i efterhand en riktigt skum premiss) som förvandlas till en verklig high concept-thriller när en av de många konspirationsteorierna han samlar på visar sig vara sann. Nu minns jag inte om skiftet kommer riktigt så drastiskt i själva filmen, allt jag minns är att Patrick Stewart spelar skurk och att… tja, det är väl det. Märkligt nog har jag ändå sett den här filmen några gånger, men jag minns noll av den, förutom den distinkta nostalgin av att se en Richard Donner-film med Mel Gibson distribuerad av Warner Bros, som på den här tiden fortfarande hade kvar sin gamla känsla för hårdkokt, populistisk underhållning.

 

COP LAND

En annan frustrerande film! Det var ganska mycket ståhej kring Cop Land när det begav sig, eftersom Sylvester Stallone ätit upp en liten kulmage för att göra En Mer Seriös Roll i En Mer Seriös Film, uppbackad av en legion av kvalitetsskådespelare. Man får komma ihåg att Stallone fortfarande var en superstjärna på den här tiden, och att hans filmval börjat spåra ut på ”Roger Moore/Moonraker”-liknande vis med saker som Judge Dredd två år tidigare. Tanken var att han här skulle tillbaka till Rocky-gatan och göra något på riktigt bra, för sakens skull.

Det irriterande är att filmen nästan fungerar. Stallone spelar en hunsad lokalpolis som inte törs tjafsa med de korrumperade New York-poliser som konspirerar i hans New Jersey-ort, och skådespelarna är verkligen en lyxuppsättning – återigen får man komma ihåg att detta var tiden då Robert De Niro, Ray Liotta och Harvey Keitel inte var att leka med, och de gjorde fortfarande praktiskt taget bara prestigeroller (även om Liotta var failad actionstjärna i saker som Flykten från Absalom och Turbulence).

Första halvan av filmen är fantastisk, med en intrig som är lika tät som karaktärerna är mångfasetterade, och det är bäddat för en psykodynamisk thriller på flera nivåer! Halvvägs tappas dock bollen hos James Mangold – som också skrev manus – och filmen slutar intressera sig för sina idéer och sina karaktärer, och sista sträckan är irriterande konturlös och otillfredsställande. Det går inte att klaga på stämningen – Mangold skulle fånga samma svala melankoli i sina senare superhhjältefilmer The Wolverine och Logan – men jag har alltid undrat om inte någon satte käppar i hjulet för honom här, för filmen tar verkligen slut innan den tar slut.

 

THE DELTA

Att döma av sommaren 1997 verkar det som att 90-talets (idag mer eller mindre bortglömda) våg av amerikanska HBTQ-indiefilmer var på väg att ebba ut, men fina Ira Sachs The Delta hade åtminstone premiär – jag har inte sett filmen, som mig veterligen aldrig distribuerades i Sverige, men Sachs är en skicklig dramaturg (se hans Love is Strange och Little Men, till exempel) och jag tycker om adjektiven på omslaget. Dyker inte den här upp på svensk VOD snart så lägger jag den i Amazon-korgen.

 

EVENT HORIZON

Filmen som alla åttiotalister älskar att minnas som bra och sedan se om och inse är ostig. Jag vet inte om Paul WS Anderson gjorde en bättre film än denna, dock; ett beefat Alien-plagiat som är så mycket tråkigare att se på när man inte är tolv.

 

FREE WILLY 3: THE RESCUE

Jag gillade Rädda Willy, jag var liksom i precis rätt ålder för den när den kom, och jag har vaga minnen av den tidiga bioupplevelsens dunkla urmystik. Jag är nästan hundra på att jag till och med såg Rädda Willy 2, även om det förmodligen var den gången då jag inte ville bli upplockad från fritids för att filmen inte var klar än.

Men Rädda Willy TRE?

Jag tycks alltid glömma att Willy behövde räddas så många gånger.

 

THE FULL MONTY

Åh herregud vad folk tyckte den här filmen var rolig när det begav sig. Macho macho working class stålarbetande engelsmän som behöver bli strippor när nöden inte kräver någon lag. Allt eller inget, som den svenska titeln löd, kom till Sverige på hösten och jag minns att det inte gick att höra dialogen för att folk skrattade så mycket. Det ser inte ut som så mycket till film idag, det ser faktiskt ut som vilken annan brittisk komedi som helst, men det går inte att underskatta hur populär den här filmen var när det begav sig; den blev till och med Oscarsnominerad för bästa film, regi och manus (och vann för bästa musik, av någon anledning).

 Jag tror att jag beslutat mig själv för att aldrig se om den här filmen. Den kan omöjligen vara lika rolig som jag minns den, och mängden orolighet kan dessutom vara alltför smärtsamt hög.

 

PAPERBACK ROMANCE

Den här romantiska komedin bytte namn till Lucky Break, fick därefter den svenska titeln Tur i oturen. Huvudrollen spelas av Gia Carides, som IMDb påstår är mest känd för rollerna som Robin Swallows i Austin Powers: The Spy Who Shagged Me och Cousin Nikki i Mitt stora feta grekiska bröllop. Man kan undra vad som hände med Anthony LaPaglia, som har den manliga huvudrollen… vänta, jag såg honom i Annabelle 2 bara häromveckan ja… filmen regisserades av Ben Lewin, som hade gjort den underskattade och för sällan sedda komedin Kärleken, klockan och jättefisken (1991). Efter detta gjorde han dock inte mer än något avsnitt av ”Ally McBeal”, innan han ploppade upp från ingenstans för några år sedan och gjorde den där småskumma handikapp-romkomen Mitt längtande hjärta.

Slut på intressanta saker att säga om den här filmen.

 

STEEL

Hollywoods kanske mest smärtsamma experiment på 90-talet var att försöka göra NBA-stjärnan Shaquille O’Neal till en filmstjärna. Hans magiska ande-film Kazaam (1996) var ruttet och hans försök att vara superhjälte i Steel är så kasst att man tvingas konstatera att hans höjdpunkter på film kanske var i Freddy Got Fingered (2001) och Scary Movie 4 (2006).

Alltså… Steel! Ett bättre namn vore Scrap, eftersom det ser ut som att han har en massa skrot på huvudet. Hur tänkte de? Vi får aldrig veta. Tack och lov behöver vi inte – det räcker med att föreställa sig exakt hur tråkigt Judd Nelson har på jobbet här.

 

Svenska premiärer

På svenska biografer dessa veckor hade vi vecka 33 valet att se Jean-Claude Van Damme sparka rumpa i Double Team eller se, ja, Reine och Mimmi i fjällen!

Jag har skrivit om den filmen i mitt tidigare bloggliv och tänker inte upprepa mig.

Vecka 34 uppades antet med Tupacs Gridlock’d, som hade den något bleka svenska titeln Hopp om livet, Flipper (omnämnd förra biosommaren) och Det femte elementet (som gått upp i USA tidigare).

Som vanligt kunde man i enstaka städer också se lite så kallad kvalitetsfilm, nämligen australiensiska En handfull flugor, ett katolskt sexdrama som Folkets Bio premierade på Zita i Stockholm den tjugoandra augusti 1997.

FREDRIK FYHR

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *