Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

American Made

Vill du höra en historia? Det var en gång en pilot som tröttnade på sitt jobb och började smuggla cigarrer mellan turerna. När CIA fick reda på det lät de honom flyga till platser som Nicaragua och Bolivia för att fota fiender (detta var under Kalla kriget, förstår ni). När colombianerna fick reda på det så blev de inte sura – nä, de använde honom som kurir. Nu flög han knark till USA istället. När CIA fick reda på det blev de inte sura, utan de lät honom flyga vapen till milisen som amerikanarna försökte beväpna i kampen mot kommunismen. Till slut flög han hit och dit och servade bad guys på alla sidor, och han tjänade storkovan; faktum är att han hade så mycket pengar att han inte visste vart han skulle lägga dem (bokstavligt talat) medan troféfrugan serverade drinkar på poolen utan ett bekymmer i världen.

Can ya beat that? Only in America!

”And so on, and so on” som Slavoj Žižek skulle säga (på tal om kokain).

Min poäng? Det är helt enkelt inte speciellt roligt… åtminstone inte längre. Ja, du har hört det förut, lika många gånger som du sett en film som heter American Nånting. Det börjar kännas som att detta prefix kan jämföras med ICA:s standardvaror. Vill du göra en generisk film om disco? Kalla den American Disco. Vill du göra en generisk film om rallyförare? Kalla den American Driver. Vill du göra en film om en lönnmördare? Kalla den American Assassin… två av dessa tre titlar är påhittade, förresten, men jag såg på allvar en affisch för American Assassin stirra på mig så fort jag kom ut från American Made. De har alltså gjort den filmen. Disco och Driver kommer säkert långt innan korna gått hem.

American Made är en skicklig uppvisning av saker som inte går att engagera sig för, såvida man inte verkligen gillar den där billigaste tomatsåsen på ICA, och helst ser samma typ av film man redan sett om och om och om och om och om igen (men då finns det billigare alternativ direkt på video – denna måste du betala en hel biobiljett till). Regissören Doug Liman är en duktig ritch ratch-filibom-regissör som vet hur man sparkar igång en robust filmmaskin; Tom Cruise har huvudrollen och han, liksom alla andra inblandade, är på plats för att göra ett så bra jobb som möjligt. Alla anstränger sig. Det är alltså inte i grenarna filmen är svag, utan i rötterna.

Många gillade verkligen Liman och Cruises förra samarbete, Edge of Tomorrow, där Cruise visade hur bra han kunde vara när han var fel man på fel plats. Ynkryggen som av en slump hamnar i en livsfarlig situation som han uppenbarligen inte kan ta sig ur – ändå måste han halvhjärtat försöka, vilket han alltid gör genom att klappa ihop nävarna och höja på ögonbrynen; ”Look. There’s been… a terrible misunderstanding!” På sätt och vis har hela actionprylen, som Cruise kickade off sin karriär med i Top Gun (1968), varit ett missförstånd. Cruise har alltid varit bäst som komediskådespelare.

Han får göra lite sådana saker i början av American Made, när han som uttråkade piloten Barry Seal står inför CIA-agenten som går under täcknamnet Schäfer (Domhnall Gleeson) som, till hans stora förvåning, faktiskt vill rekrytera honom till CIA. Seal är inte smartare än att han går med på affären, trots att Schäfer påstår att den enda täckmantel han behöver är ett skenföretag vid namn ”AIC”. Barry undrar om det hela verkligen är lagligt, när han borde fråga om det hela verkligen är idiotsäkert. Planen (no pun intended) är som gjord för att gå fel, och en av poängerna med filmens skröniga humor är det på något sätt alltid landar rätt ändå; Barry lyckas alltid vända på oturen så att den blir tur (åtminstone till hälften av slumpen). Ända tills ridån går ner, förstås, för du har ju sett Scarface.

 

Resten av filmen är en biopic- och crime-komedi-maskin som Liman slår på, varpå intrigen manglar fram och kör över allt som skulle kunna göra berättelsen intressant på en mänsklig nivå. Ja, vi får många montage med festlig musik, Cruises berättarröst ligger på med sin drygt snicksnackande Scorsese-jargong, och stundtals känns det som att vi tittar på en iscensatt dokumentär. Vi får händelserna redogjorda för oss, såväl Barrys karriär som världshändelserna i stort – Medellínkartellen har en central biroll, det finns noga räknade inhopp av Ronald Reagan samt blivande presidenterna Bush 1, 2 och Clinton, och precis när vi undrar vad lokalpolisen till exempel tycker om Barrys mystiska superflygplats, och entreprenörsarbete, mitt i minimala staden Mena i Arkansas, så klipper vi till någon liten scen där en polis (Jesse Plemons) funderar på den där Barrys förehavanden medan han mumsar på en munk eller något.

Problemet med sådana scener – eller, faktiskt, alla scener i filmen – är att karaktärerna bara kommenterar vad som händer i intrigen, så att vi i publiken ska förstå; det sker aldrig något introspektivt, inget som gör att vi förstår figurerna som människor. Tanken med den här gamla skrönan är ju att pengar och framgång korrumperar själen, eller blir en drog som skapar ett monster av den amerikanska entreprenören, men den här filmen visar aldrig att den har något särskilt på hjärtat… eller att den ens har något hjärta. Liman verkar mer upptagen med att få till en sådan där kitschig (vid det här laget inte så spännande) retro-look, som påminner oss om att året hela tiden är 1978, eller 1979, eller 1982, eller 1986. Jo, Tom Cruise har en imponerande hockeyfrisyr ibland. Big deal.

Liman hade kunnat anstränga sig mer för det emotionella hålet i filmens mitt – Barrys vilja att se efter sin familj verkar vara en efterhandskonstruktion i bästa fall, vilket inte blir bättre av att frun Lucy (Sarah Wright) inte får något annat att göra än att gnälla (i början av filmen) och vara glad (i resten av filmen) medan hon agerar scenografi som ”thankless female” i en film där det mesta faktiskt känns som scenografi.

Inte ens när folk börjar dö omkring dem så får det någon som helst inverkan på karaktärerna, vare sig i deras situation eller i deras känsloliv. Det som händer dem händer dem, de är slavar till manuset som i sin tur är kedjat till punkterna i en Wikipedia-artikel, och filmen är inte intresserad av vad de faktiskt upplevt eller vad det hade för påverkan på såväl deras liv som landet i stort. Det är bara en till skröna av ”har du hört den förut?”-snitt. Ja vi har hört den förut. Så pass ofta, faktiskt, att American Made knappt registrerar.

FREDRIK FYHR


AMERICAN MADE

Originaltitel; land: American Made; USA.
Urpremiär: 17 augusti 2017 (Nederländerna).
Svensk premiär: 25 augusti 2017.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Cruise, Domhnall Gleeson, Sarah Wright, Caleb Landry Jones, Alejandro Edda, Jesse Plemons, Lola Kirke, Jayma Mays, Kevin L. Johnson, Benito Martinez, Jed Rees, Mickey Sumner, William Mark McCullough, April Billingsley, Mike Pniewski, Steve Coulter, Sharon Conley, Brandon Stacy, Robert Pralgo, Morgan Hinkleman, Jayson Warner Smith, Dan Southworth, E. Roger Mitchell, Cuyle Carvin, Lauren Revard, Robert Lloyd Moore, David Silverman, Alpha Tivette, Callan Wilson, Jonathan Yaskoff.
Regi: Doug Liman.
Manus: Gary Spinelli.
Producent: Doug Davison, Brian Grazer, Ron Howard, Brian Oliver, Kim Roth, Tyler Thompson.
Foto: César Charlone.
Klippning
: Saar Klein, Andrew Mondshein, Dylan Tichenor.
Musik: Christophe Beck.
Scenografi
: Dan Weil.
Kostym: Jenny Gering.
Produktionsbolag: Cross Creek Pictures, Imagine Entertainment, Quadrant Pictures, Vendian Entertainment.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier:  Privata produktionsbolag i samarbete inkl. mediebolag (oberoende/storbudgetindie, mellan-mainstream); drama, crime, verklighetsbaserat, biografi, modern historia.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – visuellt attraktiv och tekniskt duktig biopic utan några som helst nyskapande inslag; berättandet är helt fokuserat på händelserna filmen iscensätter, och det inneboende dramat, karaktärsporträtten och den emotionella poängen uteblir därför, varpå det hela bara blir en teknisk uppvisning utan övertygande mänsklig rot.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *