Djävulens jungfru

Jag är inte säker på att någon egentligen längtar efter en historiskt korrekt, fullständigt trovärdig skildring av medeltidens häxjakter. Det finns ingenting romantiskt eller fascinerande med faktumet att kvinnor halshöggs och brändes på bål, medan kyrkans män gick fria med sina privata hycklerin intakta. Kvinnorna var människor inte mindre verkliga än du och jag, här och nu idag, och maktens ljusskygghet går igen.

Med det sagt så är det alltid problematiskt när historia och fiktion blandas ihop i en för sötad gröt – åtminstone om historien är värd att upplysas om. Jag har inte så mycket emot att verklighetens William Wallace inte hade något att göra med Mel Gibson i Braveheart (1995) men Djävulens jungfru handlar om häxjakterna på 1600-talet, och den kommer med en förutfattad agenda som går ut på att poängtera Hur Hemskt Det Var, inte minst för de oskyldiga kvinnorna, under kyrkans tyranni.

Man kan lika gärna tänka sig en film om Nazi-Tyskland som förklarar hur onda nazisterna var – det säger liksom sig självt. Ännu mer fatal är Djävulens jungfru i sina seriösa anspråk, eftersom de går tvärtemot filmens uppenbara romantik; filmen bär en Medeltidsveckan-i-Visby-liknande vurm för medeltidens seder och mysticism, och ingenstans är den mer genomarbetad än i scenografin och kostymerna. Den utnyttjar 1600-talet för att skapa ostig romantik och stereotyp såpa-dramatik i första ledet – all tänkbar god mening är sekundär, och som ofta när en films tanke är menad men inte utförd så är det väl upp till publiken själv att hitta på samtalsämnen när filmen är slut.

Filmens släktskap med TV-såpor från 90-talet är särskilt påtaglig, med praktiska repliker som ”Anna, jag ber dig som kvinna: Avsluta det här med Elias!”, repliker som är som små förklarande paket som ger oss både information och emotion. Det är inte så noga om man inte bryr sig så mycket om god smak – en jäst dramaturgi-fascist skulle kalla manuset för uselt, fullt av longörer och omöjliga dialoger, och ett skolat teateröga skulle kalla skådespeleriet för amatörmässigt – inte minst att Tuulia Eloranta, som har huvudrollen som sextonåriga Anna, bara har i uppgift att le eller vara ledsen, alltid lika naivt, och utnyttja våra känslor istället för att få oss att förstå tiden och platsen.

De skulle ha rätt, antar jag, men så är också den här filmen hälften såpa, hälften historielektion. Det är här filmen kämpar som mest; regissören Saara Cantell verkar veta vilken melodramatisk grundton hon vill ha från skådespelarna, men manuset (som hon skrivit ihop med Leena Virtanen) är en krångligare historia, en lång orm som rör sig genom händelseförlopp som inte förmedlas på något visuellt sätt utan enbart (som i en såpa) genom den information som karaktärerna har att komma med. Det moraliska kruxet för Anna är att hon själv är sierska, och förr eller senare kommer att bli anklagad för häxeri, men hon tycks bida sin tid genom att tjalla på andra kvinnor i byn. Den kristna reformen utplånar alla tecken på hedniska riter – och dess symbol kommer från en (såklart överdrivet) stoisk och känslosval kyrkoman vid namn Nils (Magnus Krepper) – och Anna verkar tro att hon kan påverka rättegångarna mot sina medkvinnor, som en efter en anhålls och avrättas, genom att ge Nils information om kvinnorna, vilket hon också uppmuntras till att göra. Försöker hon rädda sitt eget skinn, eller agerar hon i god tro? Jag vet inte ens om det är frågan, vilket är ett tecken på filmens grundläggande oklarhet.

Rakt upp och ner är storyn dock inte överraskande – ja, Anna är en levnadsglad och intet ont anande medeltidstjej som trallar omkring med sin gamla amma som moderssubstitut, och en småhunkig yngling vid namn Elias (Lauri Tanskanen) som olyckligt kärleksobjekt. En vag känsla av Disney-film hänger över de här intrigerna, vilket gör kyrkans män – dels stoiske Nils, men i synnerhet den pilske prästen Bryniel (Claes Malmberg), som ofredar och våldtar kvinnor stup i kvarten, medan han gömmer sig bakom sin maktposition i det offentliga – till lika ytliga seriefigurer, alldeles oavsett den duktiga poängen. Medan häxprocesserna inleds inser vi snabbt att Anna är ett vandrande villebråd, att vad hon än säger och gör kan tolkas som häxkonster och att hennes obrydda prat om att sia i framtiden är som slumpmässiga tändsticksdrag mot plån i närheten av krutdunkarna. Vi förutsätter att hon är i fara, och låter därför förtryckets makter spela på oss också – allt i den goda underhållningens namn, för det är ju fortfarande såpa-spänning det rör sig om. Vad säger denna nerv om oss? Hade vi också velat se häxor brinna om vi levt på medeltiden?

Nå, slut på filosofilektionen. En berättelse är inte värre än hur den utförs, och berättelser om medeltiden verkar vara bestämda på förhand. Det vore ansvarslöst av mig att inte nämna Carl Theodor Dreyers mästerverk Vredens dag (1943), en film som lyckas berätta en liknande melodramatisk intrig medan den också fångar både det verkligt skräckinjagande i dessa processer, och de komplexa psykodynamiska spel som kanske pågick i den medeltida människans religiöst präglade huvud.

Dreyer är en tuff måttstock att bli jämförd med, men Djävulens jungfru har ingen som helst ordentlig ambition – vi vet från början vad vi ska tycka och känna om allt vi ser, dialogen berättar egentligen bara exposition när inte karaktärerna förklarar (istället för att uttrycka) vad de känner – när vi inte tittar på en platt melodram tittar vi på en film som poängterar en kontext som redan är uppenbar för oss från början. Det är mer eller mindre exakt den filmen du tänker dig att det ska vara, om jag också påpekar att den inte ger ett speciellt proffsigt intryck – inte minst är skådespeleriet storögt och överspelande på ett sätt som påminner om hur skandinaviska filmer var för tio-tjugo år sedan.

Jag utgår ifrån att filmen är sebar för den som inte bryr sig så mycket om sådana finkänsligheter – och en tröst är att Djävulens jungfru aldrig blir lika pajig som Mika Kaurismäkis spritt språngande kalkon The Girl King som kom för några år sedan. Ett bra test på huruvida du accepterar filmen eller inte kommer i scenen när Anna och Elias har Ljuv Älskog på en klippa intill vattnet. Vi ser honom försvinna ner mellan hennes ben, varpå hon blundar i slow motion och i en halvdan specialeffekt börjar sväva ovanför marken i himmelsk extas – wow! Sex kan förstås vara magiskt, men jag tycker att alla dessa hundratals mördade kvinnor förtjänar en film som aldrig för en sekund kan locka till skratt.

FREDRIK FYHR


DJÄVULENS JUNGFRU

Originaltitel; land: Tulen morsian; Finland, Sverige, Norge, Lettland.
Urpremiär: 9 september 2016 (Finland).
Svensk premiär: 12 maj 2017.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Elin Petersdottir, Magnus Krepper, Tuulia Eloranta, Antti Reini, Claes Malmberg, Eeva Putro, Maria Sid, Johanna af Schultén, Pirkko Hämäläinen, Clas-Ove Bruun, Anssi Niemi, Kaija Pakarinen, Robert Enckell, Lauri Tanskanen, Sonja Halla-aho, Kari Onstad Winge, Cris af Enehielm, Aris Rozentals.
Regi: Saara Cantell.
Manus: Saara Cantell, Leena Virtanen.
Producent: Markku Flink.
Foto: Konsta Sohlberg.
Klippning: Lars Gustafson, Malin Lindström.
Musik: Stein Berge Svendsen.
Scenografi: Pirjo Rossi.
Kostym: Katja Watkins.
Produktionsbolag: Voltage Pictures.
Svensk distributör: Periferia Productions, Schubert International Filmproduktions, Götafilm, Sun & Moon Pictures.
Finans; kategorier: Europeisk samproduktion mellan div produktionsbolag, medie- och filmresursbolag, plus div. stöd från fonder o dyl. (halvindie, mellan-mainstream); drama, historia, melodram, romantik, budskapsdrama; standard treaktstruktur med Aristoteleansk huvudperson.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – förutsägbar melodramatisk behandling av historiska händelser, genomgående standard-emotionalistisk på sätt som kan uppfattas som banalt och på gränsen till fånigt, därutöver omogen både i skådespeleri och regi.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *