The Square

The Square är först och främst väldigt mycket film – som tre orkestrar som spelar samtidigt, för att producera en vägg av ljud i två timmar och tjugo minuter; då och då måste man hålla för öronen för att inte få huvudvärk, men det finns transcendentala stunder där då man lyfts ur kroppen förs till ett annat tillstånd. Det är en väldigt ojämn film, väldigt märklig, och även om jag sällan gnäller på omfång så är den också för lång. Det är en halvgalet frustrerande historia – i synnerhet om du är formalist, som jag, och vill att allt som läggs på bordet antingen äts upp eller sorteras i rätt kylskåpsfack – och medan vissa scener är så briljanta att de måste räknas till Ruben Östlunds bästa stunder, finns också andra scener som faller på ett märkligt uppenbart sätt, lämnandes obekväma ekon av misslyckande; The Square är Östlund bäst-sämsta, sämst-bästa film, arthouse-versionen av en berg- och dalbana.

Men på det stora hela är det kul att se. Less är inte alltid more, och det är talande för Östlunds fokus och djärvhet som filmskapare att han vågar preskribera de formalistiska simplifikationer som var hans tidiga… ska vi kalla dem uppgifter (De ofrivilliga, Play, filmer som i mitt tycke var alldeles för tunna och lättviktiga för att förtjäna alla sina rosor). Turist var ett steg i rätt riktning – en gedigen, ordentlig film som lyckades väga upp ambitioner av kännbar tyngd – men The Square är en smått chockerande twist i Östlunds karriär, en som river ner hela huset och börjar från början med en intrig som påminner lite grann om en öppen planyta.

Ändå kan man fortfarande, under myllret, se en kortfilmsregissör arbeta i ett episodiskt sinnelag. Huvudpersonen är Christian (Claes Bang), konstnärlig ledare för ett prestigefullt modernt museum, och filmen följer hans liv; eller, rättare sagt, den belyser de många absurda företeelser Christian (liksom i en film av Buñuel) alldeles precis inte riktigt kan sätta fingret på. Filmen följer också, åtminstone när den behagar, en serie händelser som Christian sätter i rullning, en utveckling som efterhand kollapsar på sig själv.

Filmens framgång hänger inte så mycket på berättelsen den berättar – den aspekten, den rent formella helheten, är ganska luddig – utan vägen är resans mål; praktiskt taget får vi episoder som följer varandra, så pass mycket att man till slut känner att detta skulle kunna vara tre TV-serieavsnitt sammanlänkade till en något övermatad långfilm.

Claes Bang, i ett briljant underspel, är sublim att se, medan han så snyggt han kan famlar fram och reagerar på tillvarons absurda tillfälligheter med ett oklanderligt pokerface. Den som spenderat någon längre tid i Stockholms mer postmodernistiskt upplysta sfärer, eller studerat på något lärosäte som haft något att göra med kontinental filosofi, bör i synnerhet känna igen Christian, när han så gott han förmår försöker svara på vad som egentligen menas med ”utrymmets sammanhang i post-utrymmets diskurs”, eller liknande. Här gäller det att putsa på sin organiska AI och inte visa för mycket mänsklig faktor!

Samtidigt är The Square ingen populistisk dänga åt pretentiösa konst-institutioner – Christian vet vad allt det där betyder, och liksom all konst saknar egentligt värde vet han också hemligheten bakom gåtan (det finns inga svar och inget ”betyder” någonting, allt är diskurs och en ständigt svävande kontext); på samma sätt driver Östlund för drivandets skull, och även Christians filosofiska fiender häcklas, i form av en snubbig PR-duo (tänk er en korsning mellan Pewdiepie och ”Lyxfällan”) som anlitas för att hotta upp museets senaste attraktion (en ”ruta”, som symboliserar människans förmåga eller oförmåga till medmänsklig tillit) med en reklamfilm där en bebis sprängs i småbitar. Jag försöker föreställa mig hur sådana människor tänker – så fullständigt bortkopplade från någon som helst intellektuell förmåga, men lika fullkomligt självsäkra på sin egen förträfflighet; det är lika häpnadsväckande som komiskt skrämmande.

Östlund utvecklar också sin särskilda humor om våra sociologiska roller i offentligheten, medan han fortsätter dela ut jämna slag högt och lågt – som när Christian ber en tiggare att vakta hans shoppingväskor medan han letar efter sina bortsprungna tonårsdöttrar i gallerian, eller när han frågar en hemlös kvinna om hon är hungrig varpå hon svarar, nästan innan han hinner säga något, ”chicken ciabatta”.

Sådana ögonblick är de mest iögonfallande för trendkänsliga, politiskt medvetna åskådare (som bör notera de där PR-killarna, som finns i verkligheten och som designar våra Facebook-flöden) men filmen är också full av sekvenser som är fånigare, djupare, och definitivt mer kryptiska – det finns apkonster här jag gör bäst i att inte avslöja, och en scen där ett performance går överstyr i en finklädd salong känns rentav som en ”throwback” till den episodiska minimalismen från De ofrivilliga, en stil som i och med denna film måste klassas som Östlunds ”tidiga”.

I synnerhet om man jämför med de första filmerna så är The Square en kreativ framgång – här visar Östlund att han kan driva sina sociologiska intressen längre, och vara mer ambitiös än att placera dem i smarta men simpla gimmick-scener, och istället arbeta in dem i en historia som (åtminstone till någon mån) drar en intrig framåt på dramatiska grunder, istället för hans tidigare, så kallade ”speglingar”, som i längden var banala på ett sätt som går att jämföra med just de ihåliga abstraktioner som finns i det moderna museet i The Square.

En insikt som den nya ambitionsnivån främjar är faktumet att humor finns i allting. När han gjorde PR för filmen i Cannes noterade Östlund något jag också tänkt på – faktumet att nästan alla hans filmer är komedier, men att den svenska reaktionerna på hans filmer varit märkligt allvarliga. Jag håller med – det är som att ”konst” ska mötas med en attityd á la ”nu skärper vi oss och betänker livets allvar”, fastän Östlunds filmer, liksom många som anländer under paraplybegreppet konstfilm, i alla avseenden varit väldigt roliga.

Jag kan inte heller sticka under stol med att jag fann The Square, åtminstone under första halvan, upproriskt rolig – jag fick rentav torka en tyst tår av allt mitt fniss, under vad jag tyckte var en i övrigt ansträngt tillknäppt pressvisning.

De mer dramatiska stötarna av oundviklig humor kommer när vi börjar förstå att Christian, under sitt eleganta pokerface, rör sig i totalt egoistiska banor, hemskt noga med att slippa ta ansvar för så mycket som möjligt, och därmed lika neurotisk som paranoid, eftersom han befinner sig i en värld där han helst av allt vill slippa synas medan han verkar. Detta krux gör så att Östlund kan placera hinder för Christian på slugt intelligenta vis, och skapa situationer som på ett lysande sätt klargör hans sociala maktspel utan att någonsin behöva överdriva det satiriska elementet.

Sättet Christian upprätthåller sin maktposition, i vår värld där ju lite vad som helst trots allt kan hända, påminner om den klassiska tematiken om civilisation och urvärld; Christian är en nobel varelse, och han tänker inte låta sig själv förnedras. De flesta problem han råkar ut för sker på grund av hans arrogans, hans disträa ovetskap om sin egen makt (en attityd han har eftersom han tar för givet att han egentligen inte behöver stå till svars för något han gör) och hans oförmåga att lösa situationerna bottnar oftast i så enkla saker som att han vägrar de enklaste av gester, som att säga förlåt.

Ett extra lager av besk humor kommer från faktumet att Christian, rent intellektuellt, vet det här. Om han pressas tillräckligt långt kan han rentav erkänna alla sina lägsta instinkter, eller om inget annat så vet han hur han ska papegoj-recitera de politiskt korrekta problemformuleringarna så att de låter hyggligt övertygande. Det enda han är lite diffus på är insikten om vad det har med honom att göra. Han kan erkänna att han är den beryktade kulturmannen, men det är bara ett ord, ett koncept, en diskurs, en term som saknar verklig betydelse – han kan inte koppla abstraktionen till hans reella liv, han kan bara ana att något i det, på någon nivå, inte stämmer. Det gör att han klumpigt ramlar framåt i ett dimmigt sökande efter en förbättring han inte är sker på om, hur eller varför han vill ha. Ändå måste till och med han inse att den verkliga världen finns på riktigt och att den verkliga världen är full av verkliga människor och om han gör något i den verkliga världen så kan de verkliga människorna faktiskt också vilja något av honom. Men när en främling tilltalar Christian, i synnerhet om främlingen återkopplar till honom angående något han faktiskt sagt och gjort, så är det som att Frankenstein-pöbeln attackerar hans borg med murbräcka och arga facklor. Han trivs liksom bäst i hypotesernas abstrakta värld, där inget någonsin är något utan ”något” bara ”är”, medan han kan få precis vad han vill och sedan slinka undan, rakt genom de öppna uttrycken, det språk som aldrig tvingar honom att stå till svars för något han sagt eller gjort.

Allt det här är mitt sätt att diskutera filmens positioner på det mest fruktbara sättet. Rakt upp och ner är The Square inte en lika lyckad film som den är intressant att prata om (en tendens jag tycker går igenom alla Östlunds filmer). Oundvikligen hamnar Christian på en moralisk resa för att bli en bättre person, och det är här filmen är som mest bristfällig – inte för att Christian inte bör bättra sig, det bör han, men för att Östlund har lite problem att fokusera på sin egen berättelse. Faktum är att The Square känns som en full film som bara tar hand om sin intrig när den är bakis. Den intrigen har en stomme, som börjar med ett udda men fantastiskt komiskt litet ficktjuvstrick – därpå följer Christians något forcerade försök att få tillbaka sina stulna saker, vilket i sin tur leder till en serie missförstånd där Christian försätter sig själv i en kriminell sits mer än han borde. Logiskt sett är det osannolikt, det är oklart hur Christian tänker (han har ju trots allt sitt kära anseende att tänka på) och inte minst är berättandet ryckigt och inte helt övertygande.

Här, som rent flytande filmberättare, verkar Östlund ha mer att lära. Små bitar i förbifarten – som en offentlig intervju med en konstnär (Dominic West) som blir lite knasig när en i publiken har Tourettes, eller en fantastiskt goofy efter-sexet-scen där Christian inte vågar lämna över kondomen till sängkollegan Elisabeth Moss – slår betydligt högre än huvudintrigen, där karaktärer dumpas på vägen utan tydligt syfte (Moss, som spelar en journalist i några scener, är mycket överhypad av filmens PR) och där anspelningar görs på Christians moraliska och psykologiska inre resa, vilket inte gör honom mer eller mindre intressant (kanske för att det är svårt att läsa honom som något annat än en strikt komisk figur).

Vid det laget filmen är slut kan man kanske notera att man inte bryr sig, eller ens förstår mycket av vad Christian egentligen gått igenom. Jag undrar hur mycket Östlund själv bryr sig om honom. Jag gissar att det inte är tillräckligt mycket för att verkligen kunna hänge sig åt en sådan figur. Det finns ju så mycket annat runtomkring oss att filma och utnyttja, och en persons själ och hjärta är förmodligen inte lika intressant för Östlund som två personer som tjafsar om vems tur det är att gå ut med soporna.

Så som drama är The Square rätt svag, men som komedi är den fantastisk, både bred och djup och mångfasetterad på ett sätt som Östlund aldrig varit förut. Jag kan inte ens börja föreställa mig vad för för- och nackdelar folk kan tänkas hitta i den – jag antar att man kan läsa filmen, beroende på vem man är, som en ”parodi på kulturmannen”, eller kanske densammes cyniska hämnd på politiken som omringar honom, eller (förstås) båda. Sådana aktualitetslekar intresserar mig inte så mycket, och Östlunds sätt att kasta kött till hundarna har alltid varit hans billigaste trick som filmskapare. Jag tror han är mycket smartare än så i verkligheten. Ändå gör han det, såklart, igen i The Square, som förresten inte alls är fyrkantig – den är mer som en stjärna eller ett hexagram, skarpa kanter i alla riktningar, en film som bara väntar på att göra någon någonstans upprörd av någon eller annan anledning.

FREDRIK FYHR


THE SQUARE

Originaltitel; land: The Square; Sverige, Tyskland, Frankrike, Danmark.
Urpremiär: 20 maj 2017 (Cannes).
Svensk premiär: 25 augusti 2017.
Speltid: 142  min. (2.22).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary, Christopher Læssø, Marina Schiptjenko, Elijandro Edouard, Daniel Hallberg, Martin Sööder.
Regi: Ruben Östlund.
Manus: Ruben Östlund.
Producent: Erik Hemmendorff.
Foto: Fredrik Wenzel.
Klippning: Jacob Secher Schulsinger, Ruben Östlund.
Scenografi: Josefin Åsberg.
Kostym: Sofie Krunegård.
Produktionsbolag: Plattform Produktion, Arte France Cinéma, Coproduction Office, Det Danske Filminstitut, Essential Filmproduktion GmbH, Film i Väst, Imperative Entertainment, Minorordningen, Nordisk Film- & TV-Fond, Parisinenne, SVT, SFI, Yle to 1, ZDF/Arte.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med diverse fonder, mediebolag och dyl. (europeisk samproduktion, fondbaserad arthouse; indie, arthouse); drama, svart komedi, satir; treaktstruktur med episodisk intrig av formmässigt originellt slag.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – mycket säregen berättelse som via diverse episodiska utflykter undersöker tragikomiska dimensioner som har många tolkningsmöjligheter och allmänt transcendental tonträff; därutöver finns en grundläggande intrig som är betydligt mer diffus och inte alltid helt lyckad vare sig på en berättarteknisk eller karaktärsmålande nivå – helheten är dock stabilt originell och tematiskt lyckad.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *