Becker – Kungen av Tingsryd

Kvällen innan jag såg Becker – Kungen av Tingsryd råkade jag se Ridley Scotts 1492 – Den stora upptäckten (1992), det påkostade och misslyckade biopic-dramat om Christopher Columbus. Det var en hemskt snygg och hyggligt genomarbetad film, men den hade ett centralt problem: Gerard Depardieu hade huvudrollen som Columbus. Filmen var inte misslyckad bara för att han var en fransman som spelade en italienare som befann sig i Spanien, i en engelskspråkig produktion… men det var inte så himla mycket annat. Alla andra skådespelare hade repliker som var som tennisbollar de kastade på Gerards vägg – de studsade bara rakt tillbaka, och ingenting hände.

Oväntat nog händer samma sak i Becker, där huvudrollen spelas av en för mig okänd talang vid namn Henrik Lilliér som levererar varje replik på exakt samma sätt, med exakt samma tonläge, med exakt samma oengagerade blick oavsett om han känner ömhet, rädsla, skräck eller glädje. Filmen har många energiska skådespelare – Shanti Roney, Torkel Peterson, Helen Sjöholm, Nour El-Refai – men de pratar med luft. Lilliér fortsätter läsa repliker, svarar inte på sin omgivning – filmen står still från början till slut, även om han tycks trotsa fysikens lagar när han tar sig fram från scen till scen, och när en intrig mirakulöst nog pågår.

Johan Becker heter figuren, är tanken, och även han har en lite märklig bakgrund – han dök upp första gången som biroll i Avalon (2011) och nu har långfilmsdebutanten Martin Larsson lyckats trolla fram någon slags spin-off eller (antar jag) ett cinematiskt universum av svenska småpåvar och småstadsgangsters. Becker är det sistnämnda, en möbelhandlare i Tingsryd vars affär är en fasad – egentligen säljer han smuggelcigg, lurar systemet på pengar, backar upp korrupta politiker och sysselsätter svart arbetskraft. En slags Svenne Banan-gangster som drar gränsen rätt lågt – knark och prostitution är inte hans grej. Johan Becker är istället en skurk på gemytlig Bingo Lotto-nivå, ja han är hela Smålands vän… är tanken, hursomhelst.

Naturligtvis måste Beckers lilla imperium hotas, kanske raseras, på grund av golare och svikare. En duo danska storbovar – Sonja Richter och Lars Ranthe – stryker oförklarligt omkring i Tingsryd med både knark och bordeller på agendan. Det dröjer inte länge förrän vi förstår att Beckers bästa kompis och partner Stefan (Peter Lorentzon) är en snortande backstabber som har ihop det med danskarna. Det dröjer dock länge – efter eftertexterna och vidare, kanske att vi får veta i den aldrig anländande Becker 2 – innan vi förstår varifrån danskarna kommer (Danmark är inte ett tillräckligt bra svar) och varför Becker inte haft problem med dem förut.

Lika lång tid tar det innan vi får veta hur det ska gå med kommunalrådet Helen Sjöholms idrottshall, som Becker bygger med hjälp av polska arbetare som en dag slutar arbeta (eftersom Stefan/danskarna inte betalar dem). Hon är förstås i maskopi med Becker, och filmen börjar med att etablera henne som en central spelare i intrigen… men så droppas hon halvvägs och hörs aldrig av igen.

Vad har vi mer. Jo, Nour El-Refai spelar oförklarligt från-ingenstans-anländande ex som droppar en nioårig dotter på Beckers trappa. ”Jag har tagit hand om henne i nio år, nu får du ta över ett tag”… Va? Vet han om att han har en dotter? Varför kommer hon just nu?

Visst, jag vet det rent praktiska svaret – filmen behöver objekt till sin intrig, strunt samma om det ska vara bra eller inte. På samma sätt har vi Shanti Roney som pratar oförklarad skånska, och Torkel Petersson som en till mindre sympatisk göra-kaoz-figur. I en scen visar det sig att han ”gillar danskar”. Jaha. På oklara sätt börjar Beckers nioåriga dotter gilla att vara med honom – trots att hon mest är ensam i hans hus, medan han är iväg och gör annat. Eller, rättare sagt, långsamt listar ut att Stefan gått bakom ryggen på honom. Vilket vi listat ut för länge sedan.

Det enda vi kan göra är att sitta och vänta på att bitarna ska korsa varandras vägar och gå ihop längs de förutbestämda banorna. Danskarna verkar finnas överallt, de förstör hans svartbyggen, bryter sig in i hans affär och vi kan räkna till fem innan de kidnappat dottern. Har allt detta någon poäng eller inre logik? Ärligt talat verkar det som att karaktärerna droppats ner i en film och att de nu rastlöst försöker improvisera sig fram. Det finns ingen polis i den här staden, inget sjukhus. Gangsterverksamheten går inte till enligt någon särskild rutin – Becker är ”kung”, men vi får aldrig se några affärer han gör. Av någon anledning står han bara och glor medan han mosas av två – två! – danskar, vars existens är så godtycklig att de lika gärna kunnat vara hans fantasifigurer. Logiken och känslan på filmen är förbluffande lik den i filmer du kanske gjorde med dina kompisar på hemmavideo i tolvårsåldern.

En orsak till att filmen inte fungerar är för att Henrik Lilliér ger ett amatörmässigt framträdande som blandar ihop naturalism med ”spela inte, bara säg replikerna och glo”, varpå alla andra skådespelare hänger och dinglar utan någon chans att leda filmen åt någon enhetlig emotionell ton; men det är heller inte Lilliérs fel att regin är lika amatörmässig. Just ton och tydlighet är saker som inte finns i den här filmen; det är en sak att intrigen inte har någon tematisk poäng (varför Becker ens är en skurk till att börja med? För att… det är ”kul”, antar jag?), men intrigen är inte underbyggd med några som helst lagar, regler eller omständigheter som ger oss ramar att förstå berättelsen med. Beckers imperium är lika självklart som oklart, och samma sugande vakuum finns i allt, vare sig det gäller den stendöda relationen till dottern till  den patetiskt korta uppgörelsen med danskarna. Jag har hört talas om att få slut på idéer men snälla nån, den här filmen slutar inte så mycket som den stannar.

Så, nej, ett manus måste faktiskt vara mer än lite dialogscener, scenerna måste vara mer än folk som pratar, och pratandet måste vara något slags skådespeleri. Becker är en märklig film, ett slags cineamtiskt Rorschach-test som bara ligger där som för att se hur vi ska reagera. Om skämten inte accentueras tillräckligt tydligt så är det spänningen som inte byggs upp ordentligt. I en scen skjuter Torkel Petersson en häst – han är en skurk, ser ni! – men det blir bara konstigt, inte berörande, för i föregående scenen stod de polska arbetarna och grimaserade inför Delicato-bollar. Jo, för det ska vara ett ”running gag” att de inte gillar svenskt godis. Jag tror det, i alla fall. Det går inte att vara säker på vad en dåligt gjord film försöker kommunicera.

FREDRIK FYHR


BECKER – KUNGEN AV TINGSRYD

Originaltitel; land: Becker – Kungen av Tingsryd; Sverige.
Urpremiär (svensk): 1 september 2017.
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Henrik Lilliér, Peter Lorentzon, Torkel Petersson, Shanti Roney, Sonja Richter, Lars Ranthe, Helen Sjöholm, Nour El-Refai, Karin Lithman, Maria Alm Norell, Estelle Hadir Löfgren, Jan Coster, Marcin Nawrot, Hanna Normann.
Regi: Martin Larsson.
Manus: Martin Larsson.
Producent: Erik Magnusson.
Foto: Marco Padoan.
Klippning: Kiko C.C. Sjöberg.
Musik: Jens Lindgård, Petter Lindgård.
Scenografi
: Lotta Wihl.
Kostym: Cecilia Björck.
Produktionsbolag: Anagram Film & TV, Way Creative Films, stöd. SFI.
Svensk distributör: Studio S (DVD).
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete (oberoende/halvindie); crime, thriller, komedi, melodrama; treaktstruktur med mysterieintrig och upptrapningskonflikt.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdömeUnder medel – amatörmässigt skriven och regisserad gangsterkomedi med en lika förödande amatörmässig huvudrollsinnehavare; konturerna av en bra genrefilm syns, följandet av vissa konventioner ger en viss gangsterrytm ibland, och birollsensemblen är tapper, men det är en extremt svag film utan karaktär eller sammanhållning.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *