Aftermath

Arnold Schwarzenegger har spelat mer eller mindre seriösa roller förut men Aftermath markerar första gången han försökt låtsas vara En Riktig Skådespelare. Han kom nära med den misslyckade zombie-melodramen Maggie för något år sedan, men det var inte riktigt samma sak som Aftermath, där han är huvudpersonen i ett drama som går från en punkt till en annan. Han verkar så stolt, på något sätt. Redan i första scenen bubblar han över av energi i en scen som bara handlar om att han ska stämpla av från jobbet. Förmannen påpekar att han kan komma hem snabbare om han slutar tidigare, och Arnold nickar och säger ”Maybe you’re right”. En helt okomplicerad scen, men för Arnold är varje ord guld värt!

Alla som vill veta hur de ska läsa Arnold på film borde se genombrottsdokumentären Lyfta skrot (1977) där man får se Arnolds vinnarskalle i all sin heder och ära. Minns även tjugoårsjubilaren Batman & Robin – alla i den filmen ser ut som att de helst vill vara någon annanstans, utom Arnold som i skurkrollen Mr. Freeze äter varje replik som en skål frukostflingor. Han är ingen skolad skådespelare – och det märks – men vi kan inte förvänta oss mindre entusiasm nu.

I Aftermath spelar han Roman, en man som blir änkling efter att två flygplan kolliderar och kraschar – detta pareras med berättelsen om Jacob (Scoot McNairy) som är den som sitter i Tornet när olyckan sker; omständigheterna är tekniska, och det som händer är inte hans fel, men oundvikligen tar han på sig en hel del skuld.

Filmen hade klarat sig bra med den storyn, men den bär tyvärr på flera av amatörmässighetens symptom. Dels har filmen ett kompulsivt behov av att överspela tragedin med dramatisk musik och scener där folk gråter okontrollerat, som om vi inte vet (eller vill vältra oss i faktumet) att en flygolycka är en tragisk sak, och dels verkar filmen känna att den här tragedin (tragisk som den nu verkar förstå att den är) ändå inte riktigt ”räcker” – nä, vi behöver någon lite extra twist, något som gör filmen ”spännande”.

Resultatet blir en frustrerande liten film, som hela tiden börjar göra något bra för att sedan ramla omkull och göra något dåligt istället. Det är tidigt märkbart, som i scenen där Jacob sitter i Tornet och inser vad som hänt – två figurer försvinner från radarn och allt som är kvar är tystnad. Ett lysande ögonblick… som snart ruineras av närbilder på böl, svallande musik och aggressiv emotionalism. Det är inte Scoot McNairys fel – han gråter bra – utan regissören Elliott Lester, vars tanke är sann (flygkraschen är tragisk) men vars idé är fel (att överspela det på det här sättet överväldigar faktumet att vi vet att det är tragiskt, som om filmen tror vi är dumma eller något).

Även om filmen lika gärna hade kunnat vara fiktion så är den byggd på verkliga omständigheter – närmare bestämt flygkollisionen över tyska staden Überlingen år 2002, en olycka där 71 personer dog – och det gör förstås det här extra problematiskt. När Roman går omkring runt flygvraket och letar efter kvarlevorna av hans familj är det väldigt tydligt att vi är långt borta från skildringen av en verklig flygkraschplats, och de onämnbart fasansfulla saker man skulle se där. Filmen har istället, återigen, svallande musik och närbilder på tårar, varpå Roman tittar upp på himlen (jo) och frågar gud: Varför? Iiiischh.

Filmen går därefter in i en ganska långdragen lunk, där Roman och Jacobs tragedier skildras parallellt enligt de klichéer du kan föreställa dig – Jacobs familj flyttar ut ur deras av glåpord nerklottrade hus medan han köper en pistol och tittar på TV som en zombie; Roman försöker stämma flygbolaget, men möter bara kostymer och mutor, trots att han har med sig ett foto på sin familj som han vill att de ska titta på. Återigen… iissch.

Det tycks obligatoriskt att de två männen ska mötas, och att någon slags försoning dem emellan ska ske, men så ”tråkig” vill inte filmen vara, verkar det som. Det som istället händer, i filmens sista sträcka, är tveklöst det mest irriterande med den: Istället för att vara en deppig änkling så verkar det som att Roman tappat förståndet och blivit oberäknelig… ja, han är plötsligt närmare tidigare nämnda Mr. Freeze än vi skulle önska.

Inte bara förstör det här hela filmen, och gör om de verkliga händelserna till en dum och underutvecklad kioskdeckare; det ruinerar i synnerhet filmens absolut bästa stunder, där Jacob försöker återskapa en relation med sin hustru Christina (Maggie Grace) – det är inte storartade dialoger de har, men skådespeleriet ger oss något vi sällan ser i melodramer av det här slaget, nämligen en trovärdig skildring av ett par. Jacob är ensam, men inte lämnad. Christina känner som hon alltid gör för honom, men hon vet inte hur hon ska lösa situationen omkring dem. Framför allt så skyller de inte på varandra, eller skapar problem på problem; ingen oförklarad dyskommunikation, inga tallrikar i väggen, inga repliker som ”Jag känner inte igen dig längre!” De försöker bara, så gott de förmår, lösa problemet de själva har. Precis som ett verkligt par skulle.

Det är obeskrivligt irriterande att filmen inte kan se att denna enkla realism – inte den uppblåsta melodramen om Romans deppgökeri, eller den lökiga twisten när han blir galen – är dess starka kort i ett hav av omaka kulörer. Men såklart sjabblar filmen bort det kortet också, så pass mycket att de sista sekvenserna gör en medioker film genuint dålig och misslyckad.

Vän av ordning påpekar kanske att de här sakerna faktiskt ”hände” i ”verkligheten” – och som en filmversion av de sakerna är nog Aftermath ännu sämre än jag påstår. Som en film om hämnd och vedergällning är den extremt förvirrad och har väldigt lite att säga – som en film om sorgebearbetning, som jag läste den, är den lite bättre. Jag försöker faktiskt bara vara så schysst jag kan.

Och även om man inte har de kritiska invändningarna som jag har så är det troligt att filmens tyngd och takt kommer i vägen även för fredagsmysarna där ute – vad ska man med en trög och deprimerande film till, om den inte ger något insiktsfullt tillbaka efter 93 ovanligt långa minuter av grådaskig depression? Dessutom med den oundvikliga insikten att det vore ett ovärdigt understatement att säga att verkligheten måste ha varit tio tusen gånger värre.

FREDRIK FYHR


AFTERMATH

Originaltitel; land: Aftermath; USA/Storbritannien.
Urpremiär: 6 april 2017 (Georgien, Kuwait, Ryssland).
Svensk premiär: 28 augusti 2017 (DVD, BR).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa?)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Scoot McNairy, Maggie Grace, Judah Nelson, Larry Nelson, Larry Sullivan, Jason McCune, Glenn Morshower, Mariana Klaveno, Martin Donovan, Hannah Ware, Christopher Darga, Teri Clark, Danielle Sherrick, Jeff Panzarella, Aaron Crutchfield, Keith Flippen, Kevin Zegers, Philip Winters, Kittson O’Neill, Lewis Pullman.
Regi: Elliott Lester.
Manus: Javier Gullón.
Producent: Darren Aronofsky, Peter Dealbert, Randall Emmett, Scott Franklin, George Furla, Arnold Schwarzenegger, Eric Watson.
Foto: Pieter Vermeer.
Klippning
: Nicholas Wayman-Harris.
Musik: Mark D. Todd.
Scenografi
: Akin McKenzie.
Kostym: Bic Owen.
Produktionsbolag: EFO Films, Hat and Cat Productions, Oak Productions, Ingenious Media, Pacific View Management, Protozoa Pictures, Union Editorial, thefyzz.
Svensk distributör: Universal (Sony).
Finans; kategorier:  Privatföretag och diverse produktionsbolag i samarbete med mediebolag (horisontell mellanbudget, mainstream); drama, melodram, verklighetsbaserat, tragedi, familjerelationer, modern fabel.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – en misslyckad filmatisering av ett verklighetsbaserat drama (egentligen spekulationer kring en verklig tragedi) som med långdragen obegåvad melodramatik och tondöv sentimentalitet underminerar varenda försök till dramatik och istället får till några bra stunder av ovidkommande slump; den avslutande delen av filmen är särskilt usel och feltänkt.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *