Titeln är avslöjande tjatig och gnatig. ”Ta hand om mamma” är en uppmaning, ett nödvändigt ont, inget som görs av omsorg och ömhet utan något som sägs med utropstecken. Gå hem och ta hand om mamma, nu, du.
Mer specifikt heter hon Niloofar (Sahar Dolatshahi), en kvinna i Teheran som lever ett liv som är iögonfallande inte för att hon ser konstig ut, eller för att hon har någon synbar börda – snarare på grund av det hon inte har. Barn, äktenskap, till exempel. Det är karaktärsdrag som tiden skulpterar fram – plötsligt är du över trettio, det står ingen vid din sida, och alla vet att du är en sådan där som aldrig skaffade barn.
I den iranska familjekontextens hegemoni betyder det att hon inte har något bättre för sig – ”ta hand om mamma!” Mamma ramlar ihop en vacker dag och hamnar på sjukhus, nämligen. Boven i dramat tycks vara stadens överallt hotande luftförorening – Teheran är en stad där man kan gå upp på ett högt hustak och se… ingenting. Mamma har KOL, lever med syrgastub, och vägrar flytta från staden till en plats ute på landet där hon kan andas så att hon lever längre. Hennes familj, ett träd med många grenar, är lika ovilliga att ha henne kvar som de är ovilliga att offra sig för henne. För när hon flyttar måste hon ju ha hjälp. Någon måste ta hand om mamma.
Det är talande att Nilofaar blir utsedd direkt – den patriark-liknande brodern Farhad (Ali Mosaffa) verkar inte tänka två gånger. Såklart är det Nilofaars uppgift att ta hand om mamma – hon är ju den som alltid är lojal, som aldrig sviker, som alltid tar ansvaret, som alltid dirigerar familjens göromål och som aldrig kan få finnas om inte hennes flitighet på något sätt nyttjas först. Av syskonen är hon yngst, och hon har aldrig sagt ifrån.
Men nu gör hon det. Hon säger detta enkla, svåra, nej. Hon nästan överraskar sig själv. Bryr hon sig inte om sin mamma? Såklart hon gör, hon är tvärtom bunden till sin mor på ett sätt hon upplever är mycket djupare än någon annan i släkten förmår förstå. Men nu har hon träffat en man, Soheil (Alireza Aghakhani), som verkar vara något att (så försiktigt det går) närma sig en relation med. Och förresten så är det inte bara det. När ska Nilofaar tänka på sig själv? I vilken framtid?
Vi följer henne i praktiskt taget varje scen, och Sahar Dolatshahi ger en fin uppvisning av en människa som lever ett inåtvänt, registrerande liv fullt av kompromisser. Vi ser henne hålla tillbaka ilskan när släktingarna tar henne för givet, vi inser de kvävande förpliktelser och det djuprotade system som håller henne fången, vi känner oss lika frustrerade som hon när hon förblir bunden till sin hemstad, Teheran, trots att det är en plats vars luft gör livet kortare. Till slut måste vi förstå henne, när hon släpper taget och börjar ställa skåpen där det ska stå – hon hugger tillbaka och säger ifrån mot sin familj, och det blir osämja; men vi förstår att hon inte går på tvärs som någon slags revolt. Det är inget personligt. Hon vill bara rensa luften, försöker bara att andas.
Ta hand om mamma är en fin dialog- och karaktärsdriven melodram av det slag som iranska filmskapare gör mycket bra – den är kort och saklig och saknar all form av pretention, så pass mycket att den nästan är för tunn. Beundrare av filmskapare som Abbas Kiarostami och Asghar Farhadi är vana vid existentiella krux och situationer som presenterar svårlösliga dilemman, men det finns ingen Stor Händelse i Ta hand om mamma, även om modern blir sjuk, vilket drar igång händelserna.
Fast handling är att ta i. Detta är en film som betraktar en vardag. Istället för en stor händelse, alla de små som händer hela tiden på daglig basis, en och en bygger de upp de strukturer och system vi kallar verklighet och tar för givet, utan att notera de linjer och skyltar vi följer från morgon till kväll.
Då och då kanske vi, som Nilofaar, stannar upp och inser att vi sitter fast i en taskig position, och vi kan inte förstå varför vi accepterat att hamna där, eller varför vi inte insett det förut. Kanske det är för att vi inte vet hur vägen vi kör på faktiskt är uttänkt, vi kan aldrig se skyltarna vi följer; det är väldigt svårt att bryta mönster som föregår ens handlingar, idéer som föregår ens tankar. Man skulle behöva utplåna allt man vet och börja från början, och undersöka varje tanke som ett nyfött barns.
Jag vet inte om Nilofaar, eller någon av oss, är beredd att göra det, men det är uppmuntrande att se de steg hon tar. De går i rätt riktning. Upplysning är alltid en bra start, kanske den enda bra start som finns, efter vad för lång disig dimvandring som nu föregått den.
FREDRIK FYHR
TA HAND OM MAMMA
Originaltitel; land: Varoonegi; Iran.
Urpremiär: 18 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 31 januari 2017 (GIFF), 28 april 2017, 29 augusti 2017 (VOD).
Speltid: 84 min. (1.24).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sahar Dolatshahi, Ali Mosaffa, Alireza Aghakhani, Setareh Pesyani, Roya javidnia, Shirin Yazdanbakhsh, Setareh Hosseini, Toofan Mehrdadian, Mojtaba Nam Nabat, Payam Yazdani, Ebad Karimi, Yazdan Akhoondi.
Regi: Behnam Behzadi.
Manus: Behnam Behzadi, Hassan Shahsavari.
Producent: Behnam Behzadi.
Foto: Bahram Badakshani.
Klippning: Meysam Molaei.
Musik: Sahar Sakhaei.
Scenografi: Babak Karimi-Tari.
Kostym: Babak Karimi-Tari.
Produktionsbolag: Noori Pictures.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag (indie, drama, arthouse); drama, melodram, familjerelationer, karaktärsstudie; treaktstruktur med Aristoteleansk ark/öppet slut.
Betyg och omdöme: Bra film – välgjord melodram som med saklighet poängterar sin tematik (om familjeproblem, köns- och hierarkifällor, konflikten mellan ens pliktkänsla och viljan att gå sin egen väg) genom enkla men eleganta dialogscener som utmärkta skådespelare förvaltar väl, genom en okomplicerad och trovärdig intrig. Blygsam men säkert gjord, och som drama är det också utmärkt, helt utan överflödiga inslag.