Jag har hört det sägas att Motorsågsmassakern 2 är den sämsta film som någonsin gjorts. Faktum är att jag själv en gång i tiden tyckte att det var den sämsta film jag sett. Jag har därför inga problem med att förstå de som känner så.
Det är ju bara en grej: Den försöker verkligen vara den sämsta film som någonsin gjorts. Den vill, på någon skadad primalhjärnenivå, vara en förvirrad kommentar på en galen tid – åtminstone tyckte regissören Tobe Hooper att 80-talet var sinnesförvirrat, ett underjordiskt helvete vänt ut och in. Det enda urskiljbara i kaoset som är Motorsågsmassakern 2 är bilden av USA som en mentalpatient i en värld av moralisk anarki, styrd av nykapitalismens orwellianer, efter ett totalt havererat 60-tal.
Jag säger inte att detta gör filmen fantastisk – och när filmens fans rusar till dess försvar, och menar att det faktiskt är en komedi, eller en lysande satir på Reagans politik, eller någon slags pure cinema-extravaganza som exploaterar ett sinnestillstånd, snarare än… ja, ni förstår, typ. Jag vet inte om jag är på deras sida heller. Är Motorsågsmassakern 2 en bra satir? Är den en bra något alls av vad den nu är?
Ja, ändå, trots allt, kanske som skräckfilm – en film om skräck, varken mer eller mindre. Efter att ha sett om filmen för första gången på många år måste jag konstatera att den är en stundvis väldigt effektiv film i sin genre. Den skakade om mig och jag kände den i kroppen efteråt. Jag har ingen större lust att se den igen, för den fick mig att känna olust, men så är det också en skräckfilm.
Den känslan känner vi igen från Motorsågsmassakern (1974), som jag klassificerat som ett mästerverk även om den kanske inte är det – som tvåan kan vara värdelös, men kanske inte. Sagan om Hoopers originalfilm och dess inflytelserika eftermäle är ofta berättad – det var ett äckligt närgånget, pseudodokumentärt statement som utan pardon visade vad USA varit med om sedan innan, under och efter Vietnam, och hur det påverkade dess våld (för våld är en amerikansk tradition, som drickande är en rysk och stå i kö en svensk).
Motorsågsmassakern 2 var dömd att bli missförstådd – ärligt talat är det förståeligt att den än idag är rätt skamfilad, men ett år som 1986 hade skräckgenren blivit överkokt med halva dussinet Terror på Elm Street- och Fredagen den 13:e-uppföljare på årlig basis. Effekter hade tagit över vad för story eller sociala kommentarer som genren hade haft förut, och det var häromkring som genrens propp gick; den dog och återuppstod inte förrän Wes Cravens Scream (1996). Med tanke på att Motorsågsmassakern 2 var en storymässigt tunn, extremt hysterisk film, hyperstressad i rytm, full av kommersiell rockmusik, konstig humor och stora mängder våld och slafs, så var det givet att den skulle misstolkas som en Freddy Krueger-klon, och att Tobe Hooper (redan dissad efter ryktet att Spielberg egentligen spökregisserat hans hit från 1982, Poltergeist) skulle bli anklagad för att vara en sellout, eftersom första Motorsågsmassakern ju var en så kompromisslös, seriös, lo-fi och tämligen blodfattig affär, med sin stora skräck härledd från faktumet att den hade en särskild, mardrömslik attityd till vad den visade. Tvåan var dessutom producerad av bolagen Cannon och Globus-Golan, lika kända som ökända för sina lukrativa lågbudgetprodukter, ett stenkast ifrån Troma.
Det är den biten som är fel. Som alla skräckfilmare i sin generation var Hooper ett barn av vrede och förtvivlan, i princip en filmregissör som kanaliserade sin depression efter 60-talet genom skräckgenren. Motorsågsmassakern var inte så mycket en punkig spark underifrån som det var ett gutturalt vrål från underjorden, en gravplundring som visade världen att våld är på riktigt, våld finns där ute, och vi kan inte längre censurera dess detaljer – denna puritanska tanke framstod tolv år senare som punch-linen i ett cyniskt skämt, våldet hade blivit en underhållningsvara som alla andra, och så kallade amerikanska värderingar (Reagans konservativa kitsch-kristendom, till exempel) propagerades ut som den nya drogen (för att parafrasera Huey Lewis). Bland MTV, blockbusterns uppståndelse, videoporr och yuppiekultur var ”Motorsågsmassakern” bara en produkt i mängden; ett objekt, ett ord, en term, svald av sorlet. Och det är i det sorl som Motorsågsmassakern 2 uppstod, som ett uttryck för en galen tid då inget längre spelade roll, och inget av vikt längre kunde sägas. Vad vi ser här är inte en sellout, anser jag, utan snarare en variant av det gamla sägandet ”först som tragedi, sedan som fars”.
Det är därför en film som egentligen bara kan förstås som en skräckfilm, eller som en auteurfilm. Med ovanstående resonemang i åtanke är det imponerande hur många måltavlor Hooper prickar av så fort. Redan i början av filmen hånar han yuppie-erans ungdom, med en scen där två vidrigt dekadenta svin kör fram längs Texas landsbygd, medan de via biltelefon (!) terroriserar en radio-DJ (Caroline Williams) genom att vägra lägga på och hålla upp linjen. De super, skjuter på vägskyltar, skriker hysteriskt och sätter tonen för filmen i sina besudlade college-outfits, medan de skriker att de vill höra Talking Heads; dessa herrar ska symbolisera, antar jag, de dekadenta svin som intellektualiserat rock ’n roll och kvävt all typ av klasskamp. De slaktas inom kort, av de två kannibalbröderna från förra filmen, medan de fortfarande kör på vägen; föraren slutar med ett halvt huvud, som om det inte fanns så mycket i det till att börja med.
Den där radio-DJ:n, som kallas för Stretch, är figuren som filmen (åtminstone ett tag) fokuserar på. Hon ignoreras av polisen, som otroligt nog lyckas se de pågående motorsågsmorden som totala olyckshändelser, och spelar upp mordet i radio varpå hon får kannibalfamiljen på halsen. Under tiden anländer Dennis Hopper till stan – han spelar (över, vilt, som) en kristen preacher i Stetson-hatt som letat efter kannibalfamiljen i fjorton år (vi får veta att han är farbror till en av ungarna som dog i första filmen) och som nu blivit skvatt galen. Och helt besatt av motorsågar. Han är fullkomligt obeskrivligt besatt av hämnd, och när han inser att han är nära vedergällningens dag ballar han helt ut och leker Jesus med motorsåg, idelt yrandes om hur han är den återvändande skördaren, et cetera. (Familjen, som själva tror de är hårt kämpande bönder, tror han är en spion från en lömsk Burritokedja).
Som de där ungarna i första scenen har den stora klumpedunsen Leatherface tagit på sig en kavaj och skjorta á la mainstream new wave; nu ser han ut som Frankensteins monsters version av ett ABC-fan som tar sina stapplande steg in i puberteten. Istället för att såga sönder Stretch, vår hjältinna om ni minns, så får har en obeskrivlig crush på henne. Hans brorsa Chop-Top (Bill Moseley) är en totalt utspårad demon, med stålplatta i huvudet, som är den värsta avarten du kan tänka dig av Charles Manson och The Doors; när han överhuvudtaget säger något som låter någorlunda urskiljbart så är det att han vill starta ett tivoli kallat ’Nam Land. Då och då skrapar han av bitar av sitt eget kött och äter upp det.
Mitt i alltihopa finns, mot alla odds, en metod i galenskapen. Chop-Top är inte långt ifrån Dennis Hopper som han var i Apocalypse Now (1979), och en av de genuint obehagliga sakerna med Motorsågsmassakern 2 är hur den, mer än många andra filmer som försökt, visualiserar den otrevliga sanning som var flower powers död; den första filmen konstaterade freds- och kärleksrörelsens misslyckande, den andra skildrar det antihumanistiska helvetet som följde, där även profeter är köpta och sålda – när Stretch finner sig jagad av bröderna genom sin radiostation är det ingen slump att omslaget till Bruce Springsteens ”Born in the U.S.A” kan synas centrerad i bild i en lång scen.
Filmens poster är ett annat fint exempel.
Framför allt under första halvan av filmen är Motorsågsmassakern 2 ett fascinerande spökhus genom ett landskap av symboler. Leatherface, som i första filmen var en slags rå naturkraft på två tunga ben, är här en neurotisk, kåt snorunge som reagerar mycket våldsamt när han inte förstår sina egna sexuella frustrationer – Stretch själv, på tal om det, reduceras till passivitet och väldigt, väldigt (väldigt) mycket skrikande. Dessa saker kommer att driva oinitierade åskådare till vansinne, men det är hennes jobb att vara filmens objekt, ”the final girl” som det var sagt, ett koncept i avklippta jeans. Hela filmen är som en mardrömsversion av 80-talets MTV-landskap, med praktiskt taget varje tendens avbockad. Den har inte mycket till story – och i grund och botten är det bara en slasher-rutin – men jag kan inte låta bli att vara imponerad av sättet Hooper skapar denna vision, och hur han vägrar låta oss vila i bilderna, vägrar skämta så att vi kan slappna av; filmen är från början till slut otroligt jobbig, och den verkar vara det med flit.
Det är egentligen inte förrän i sista delen av filmen som den tyngs ner – vi finner kannibalfamiljens nya näste i 80-talet, en nerlagd nöjespark där Hooper återskapar ”middagsscenen” från första filmen, till mindre lyckade effekter, trots samma extremintensiva klippteknik och Jim Siedow som den snörvlige patriarken som leder familjens ”småföretagande”; Siedow är här som om ingen tid passerat alls sedan sist, och han är lika genuint otäck som oundvikligt skrattretande, så pass mycket att det är svårt att tro att han ens är en skådespelare och inte bara en äcklig gubbe som äter människokött i verkligheten, efter att slutligen fått knäppen i sin världsfrånvända bondebubbla.
Det är en massa spring och skrik och det pågår för länge – vågar jag påpeka att Hooper hade ett förhållande med ett visst vitt pulver kring denna tid av sin karriär – som om den försöker utmana oss till att stänga av den, eller som om den med flit hamrar igenom budskapet in absurdum, helt i linje med tidens reklamfilmsliknande överexponering. Ja, Hooper kanske gör sin alldeles egna typ av porr här, men fortfarande: Även om det är medvetet löjligt och förskräckligt, hur bra kan det vara? (Kollegan Joe Dante skulle göra en liknande, om än mer positiv, skapelse några år senare i den migränframkallande Gremlins 2).
Motorsågsmassakern 2 är bristfällig, och lika lat i manus som den är ambitiös i regi. Jag undrar om Hooper, som avled förra veckan vid 74 års ålder, verkligen trodde att han skulle nå någon framgång med filmen. Kanske det är en ”to hell with it all”-kamikaze-film. När jag ser över hans IMDb-resumé ser jag en regissör som verkligen följde sina egna instinkter, som alltid gick för det intensiva uttryck som oundvikligen experimenterade med publikens puls – som skräckfilmsregissör blir han därför en av de stora, även om få av hans filmer var perfekta och även om hans uttryck aldrig blev djupare än morbid popkonst. Men alla kan inte vara kalkylerande perfektionster, och det kan inte förnekas att ingen annan kunnat göra Motorsågsmasskern, för att inte tala om Motorsågsmassakern 2. Det är smått otroliga skapelser, med tanke på hur olika de är – totala motsatser på alla sätt och vis faktiskt; bara förenade i sin genast igenkännbara intensitet.
FREDRIK FYHR
MOTORSÅGSMASSAKERN 2
Originaltitel; land: The Texas Chainsaw Massacre 2: USA.
Urpremiär: 22 augusti 1986 (USA).
Svensk premiär: Totalförbjuden (1986), 24 juli 1997 (Kanal 5), 2 oktober 2003 (DVD).
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (DVD).
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dennis Hopper, Caroline Williams, Jim Siedow, Bill Moseley, Bill Johnson, Ken Evert, Harlan Jordan, Kirk Sisco, James N. Harrell, Lou Perryman, Barry Kinvon, Chris Douridas, Judy Kelly, John Martin Ivey.
Regi: Tobe Hooper.
Manus: L.M. Kit Carson.
Producent: Yoram Globus, Menahem Golan.
Foto: Richard Kooris.
Klippning: Alain Jakubowicz.
Musik: Tobe Hooper, Jerry Lambert.
Scenografi: Cary White.
Kostym: Carin Hooper.
Produktionsbolag: Cannon Films, Golan-Globus Productions.
Svensk distributör: MGM (DVD 2003), Blockbuster (VOD).
Finans; genre: Produktionsbolag i samarbete (halvindie, genre); skräck, thriller, satir, splatter; mysterieintrig och skräckritual, treakstruktur med extra fokus och utrymme på/för sista tredjedelen.
Betyg och omdöme: Över medel – tunn, rituell och vagt självhatande skräck- och splatterrutin, medvetet hysterisk och oattraktiv på alla sätt; dock tematiskt genomtänkt och underbyggd av en paradoxal, meningslös intelligens, som gör filmen mycket säregen.
4 svar på ”Motorsågsmassakern 2 (1986)”