Borg

En bra film har inte något den vill säga, och den förklarar ingenting – en bra film visar något, eftersom film är något vi tittar på. En bok förklarar saker, en text kan ha något att säga, men en bild är bara en bild – en film visar oss antingen något vi aldrig sett förut, eller något vi aldrig sett på ett visst sätt förut.

Storheten i Borg – den överraskande starka långfilmsdebuten för dokumentärfilmaren Janus Metz – ligger i hur filmisk den är. Jag undrar om alla kommer gilla den. Många tycker bilder är tradiga, vill hellre ha drama eller tårar, fart och fläkt, något som händer efter att något annat händer varpå något mer händer.

Den här filmen börjar och slutar ungefär på samma plats – Wimbledonfinalen 1980. Den zen-liknande Björn Borg (Sverrir Gudnason) stirrar in i ögonen på krigaren John McEnroe (Shia LaBeouf) och han stirrar tillbaka.

That’s it.

Jo. På sätt och vis är det hela filmen. Bara dessa två punkter mot varandra, längsmed denna punkt i tiden. En mot en. Konflikt i sin allra mest koncentrerade form. I denna punkt en lemniskata av händelser som lett fram till denna punkt – Borg som barn, när han slog den där tennisbollen mot garageporten (en mytisk bild på samma nivå som Gustav Vasa på sina skidor), eller McEnroe som barn, när han stod i spegeln och såg ut som en figur ur Wes Andersons The Royal Tenenbaums, och båda deras fadersfigurer, båda deras insikter och motgångar, båda deras färd mot framgång och storhet – men i slutändan bara denna punkt, som en kula i ett omlopp, frusen tid som darrar framför våra ögon.

Så glöm psykologi, glöm verkliga händelser, glöm fakta, glöm drama eller ens melodrama – försök uppskatta hyllningen av storhet som Borg är. Eller, uttryckt på ett annat sätt: Borg handlar inte om handlingen, för den känner vi alla till. Den handlar om vad handlingen handlar om.

Filmen är ”inspirerad” av verkliga händelser, vilket säger mig att det inte är någon puristisk tolkning av herrarnas liv (nämnas bör att filmens originaltitel är Borg/McEnroe; det auktoritära BORG ska tilltala den svenska publiken, antar jag). Jag vet inte mycket om dem, så lika glad för det är jag, men jag förutsätter att manuset (av Ronnie Sandahl) förenklar figurerna å det grövsta för dramatiska effekter. Borg är här en rätt så ångestdriven, introvert figur med film-autistiska Rain Man-tendenser; vi lär oss att mytiska rykten om tvångstankar och vidskepligheter omgärdar honom, och gestaltningen påminner stundtals om den i Tobey Maguire-ledda Bobby Fischer-filmen Pawn Sacrifice. McEnroe, å sin sida, är inte så mycket en högljudd och självupptagen buse som ett fragilt och emotionellt skadat geni som får spel på sin omgivning eftersom hans spelkonst kräver en disciplin som omvärlden inte delar. För varje skrik greppar han tag om nästa avsats, i jakt mot toppen. Dessa figurer är snäppet mer lika Hektor och Akilles än vad de är lika Borg och McEnroe.

De kan därför anklagas för att vara mer eller mindre kliché, mer eller mindre billiga, mer eller mindre nyanslösa, mer eller mindre offer för idén om det ”heliga psykfallet”. Sandahls manus är inte filmens starkaste kort; det är tvärtom fullt av klyschigt sentimental hobbypsykologi och övertydliga dialoger; sa jag att Borgs liv lett fram till den där punkten, 1980? Ja utifall att du inte vill undra så säger han det själv, till sin trogne tränare Lennart ”Labbe” Bergelin (Stellan Skarsgård): ”Hela mitt liv har lett fram till den här punkten!” – Vem säger sådant i verkligheten?

En annan film – ett mer komplext karaktärsdrama, eller en dokumentär – hade klargjort att Borg var oerhört disciplinerad men kanske inte mentalt rubbad, och att McEnroe kanske bara var en skitstövel som betedde sig som han gjorde för att han valde det.

Men – och det är otroligt viktigt att påpeka det – den filmen hade inte varit automatiskt bättre, och det är inte filmen som Borg är. Frågan är inte om en film är sentimental eller inte, om den är trovärdig eller inte, om den är kliché eller inte, frågan är hur den är det. Och det är här Borg är nästan bättre än den har rätt att vara, med tanke på att Sandahls manus hade kunnat ge upphov till en halvmesyr.

Istället är det regin av dansken Janus Metz – som tidigare gjort dokumentären Armadillo (2010) och ett avsnitt av ”True Detective” – som tonar ner den inneboende såsigheten, maler ut en melankolisk fond och bygger upp en slags mytologisk fresk där Borg och McEnroes nu och då vävs samman på ett sätt som gör att vi hela tiden befinner oss i Borgs och McEnroes sfärer; aldrig så nära att vi förstår vilka de är, men aldrig så långt borta att de blir främlingar.

Gudnason och LaBeouf är osannolikt välvalda kontrahenter. Båda tillhör en generation av skådespelare vars stil inte är så minnesvärd – de vet hur man ska mumla och stirra sig igenom filmer, men deras dramatiska vidder förblir outforskade i det ständiga, och överskattade, underspelet – men de är perfekt valda här, när de (ihop med manuset) lägger sig längsmed det visuella och blir objekt åt filmen. Det som på papperet är kliché blir, på bild, en tidlös konflikt; så nära varandra är dessa krafter, och så enkelt kan det ena bli det andra. Att ingen av skådespelarna gör misstaget att försöka Spela Den Stora Rollen är extremt bra – allt och alla i filmen följer samma stilrena, nedtonande och i längden intensivt malande tema av besatthet.

Borg är en film som till hög grad handlar om storhet som fenomen. Några få förklarande motivationer ges till hur Borg och McEnroe blivit som de blivit, och även vad de lär sig av varandra, men mest känner vi dem, från alla scener där LaBeouf och Gudnason på varsitt håll får spela ut sina roller, och klippningen kasta sig mellan dem med frenetisk iver. McEnroe svinar och slirar, hugger och bits, sitter i sitt ensamma hotellrum i en värld där han kan konstatera att ”ingen gillar honom”. Borg rör sig stoiskt men lent, som en panter i samma miljöer, försöker komma undan allmänheten, försöker att behålla intigheten som tycks pågå mellan honom och hustrun Mariana (Tuva Novotny), eftersom han föredrar att ingen och inget finns omkring honom. Nuvotny, i ett annat tillfredsställande framträdande, får fram den perfekta melankolin i rollen som hustrun som med illa dold desperation försöker acceptera att hon gift sig med en man som (åtminstone under turneringen, där vi är) är besatt av allt utom henne och deras liv.

Båda männen är storheter, den ene behöver elden i sitt bröst och den andra isen; det är inte direkt originellt, men filmen har ett sådant blixtrande fokus, en sådan intensiv vilja att vara vad den är, och en sådan fullständigt genomgjuten metod till att vara det, att den hamrar in den elden och den isen i ett omlopp som jag fann vara emellanåt helt utmattande.

I filmens fokus på storhet så fastnar den magnetiskt kring krafterna som Borg och McEnroe (i denna mytiska filmversion) utstrålar. På många sätt är filmen inte djupare än en monsterfilm á la Godzilla, eller en fantastiskt jämn match i någon given sport. Men det finns en magnifik storhet i den enkelheten. Hur ofta har en atlet något att säga om sitt vad och sportens varför? Atletens storhet ligger istället i det lika tomma som absoluta fokuset; den intensiva, blixtrande energi som uppstår när en motståndare möter en annan, och det är jämnt skägg nästan oavbrutet.

Så en bra film om sådana energier visar dem, vältrar sig i dem, spinner nätverk av sammanhang av dem, låter oss förstå den ena rörelsen innan den gungar över i den andra. 4-1; 5-5; 7-5; det är bara siffror, de betyder ingenting egentligen. Det är därför det här är en så fantastisk film.

FREDRIK FYHR


PS.

Jag tar tillfället i akt redan nu att förutsätta att somliga kommer att önska mer ”drama” från filmen – det gör den till ett perfekt örhänge till min senaste essä om Dunkirk, utrotningshotad visuell läsförståelse och faktumet att filmmediet är rätt överskattat som (och dåligt anpassat för) berättelseberättande; som sagt, böcker förklarar och och gestaltar och berättar; filmer visar, håller oss utanför.


BORG

Originaltitel; land: Borg/McEnroe; Sverige, Danmark, Finland.
Urpremiär (svensk): 8 september 2017 (Sverige).
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Shia LaBeouf, Sverrir Gudnason, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny, David Bamber, Robert Emms, Jane Perry, Björn Granath, Ronnie Sandahl, Janis Ahern, Scott Arthur, Claes Ljungmark, Linnea Tagesson, Dag Malmberg, Demetri Goritsas, Colin Stinton, Ian Blackman, Annika Ryberg Whittembury, David Bark-Jones, Jackson Gann, Zuzana Geislerová, Thomas Hedengran.
Regi: Janus Metz.
Manus: Ronnie Sandahl.
Producent: Jon Nohrstedt, Fredrik Wikström.
Foto: Niels Thastum.
Klippning
: Per K. Kirkegaard, Per Sandhold.
Musik: Vladislav Delay, Jon Ekstrand, Carl-Johan Sevedag, Jonas Struck.
Scenografi
: Lina Nordqvist.
Kostym: Kicki Ilander.
Produktionsbolag: SF Studios, DFI, Film i Väst, Finnish Film Foundation, Nordisk Film, Nordisk Film- & TV-Fond, SVT, SFI, Yellow Film & TV.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier:  Diverse produktionsbolag i samarbete med filmfonder, institut, resursbolag o dyl (nordisk samproduktion/allmose-mainstream); drama, biopic, verklighetsbaserat; icke-linjär treaktstruktur med uppbyggnadskonflikt, utfyllande/karaktärsuppbyggande flashback-retardation och hur vi hamnade här-inramning.


35starrating
Betyg och omdöme: Mycket bra film – mycket elegant iscensättning av en mer eller mindre mytologisk idrottshändelse, genomsyrad av ett dynamiskt filmspråk som perfekt balanserar ett relativt sparsmakat manus med en visuell tematik om strävan, storhet och mästarmöten; resultatet är en utmärkt cinematisk representation som aldrig tappar fokus och därför hela tiden regenererar sin säregna, sublima energi.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *