Their Finest Hour

Their Finest Hour är en välsnickrad och snyggt framställd presentation av platta och förglömliga saker, som borde spela mer roll än det gör. Storyn är så preparerad med medvetna markörer att man hade kunnat lukta till sig filmen på en kilometer, om de var kryddor i en maträtt. Filmen utspelar sig i London under andra världskriget – återkoppling till världspolitik, check – och handlar om en kvinna (Gemma Arterton) som blir anlitad av en filmstudio för att skriva ”slop”, det vill säga ”övertygande” kvinnlig dialog, i deras manus; återkoppling till patriarkatet, dubbelcheck, och feminism i en filmhistorisk kontext, trippelcheck. Filmen är en svensk-brittisk produktion och lutar för mycket åt ”Fröken Fridman”.

Filmen målar upp en lika syntetisk som ambitiös brittisk 40-talsmiljö, där det mulna vädret känns nästan lika vanligt som hotet från tyska bombplan; det är övertygande till den mån extremt filmiska versioner av historien är övertygande. Vi vet att vi kommer att få en obligatorisk skildring av Blitzen och de där tunnelbanorna där folk gömmer sig; så pass självklar känns denna bild nu att jag nästan väntade på att Arterton, medan hon går längsmed raderna av räddhågsna människor, skulle krocka in i Keira Knightley från Försoning (2007).

Lika självklar är den politiska kartan – nej, jänkarna har inte gett sig in i bilden än, och ja, alla oroar sig över att kriget börjar bli långvarigt; Their Finest Hour lägger sitt fokus på den brittiska filmindustrin (återigen, ett rätt skimrande, dimmigt fokus, men ändå) som under den här tiden krängde ut krigiska propaganda-melodramer på löpande band. ”Hepp-hepp” och ”opp med hakan”-sentiment rådde, folket skulle peppas upp i dessa mörka tider. Det var en tid då film – per definition biograffilm, för något annat fanns inte – hade en tydlig och avgjort viktig plats i samhället, både spirituellt och rent fysiskt, på ett sätt som jag tror att många idag saknar utan att kanske tänka på det; kanske det är denna hunger efter att göra filmer ”relevanta” eller ”viktiga” som spökar i Their Finest Hour, en film som har på agendan att vara relevant och viktig men inte mycket mer.

Manuset, byggt på en bok av Lissa Evans, är duktigt på att introducera den brittiska filmindustrin som den (tillspetsat) kunde ha sett ut under den här tiden, och det balanserar även diverse olika figurer på sätt som gör att känslan av en enhetlig värld blir påtaglig – inte minst är Bill Nighy bra, på det sätt han alltid är bra, sådär som flytande vatten, i rollen som en ”can’t be bothered”-divig, åldrad filmstjärna – och det finns potential i de bistra omständigheterna, då filmer produceras på löpande band trots ofärdiga manus, försvinnande skådespelare (vissa tas av daga av bomberna) och det Harry Potter-liknande Informationsministeriets vaksamma ögon.

Det är i synnerhet i ljuset av denna ambitiöst målade bakgrund som förgrunden är en sådan besvikelse. För det dröjer förstås inte länge förrän Catrin Cole, som Artertons figur heter, ramlar in i en vagt Bridget Jones-liknande såpoperaintrig där hennes uppgift snart blir att balansera jobbet, som snart blir en lukrativ karriär, med diverse kärleksintriger; å ena sidan är Catrin gift med karln Ellis (Jack Huston), en pretentiöst konstnärswannabe som inte tror på henne; å andra sidan har hon smilfinken Tom (Sam Claflin) som hon (kärlek-börjar-alltid-med-)bråkar med på jobbet.

Har jag nu något emot Bridget Jones-formler? Nä, men Their Finest Hour bygger upp ett sådant seriöst patos att det nästan känns som en modern Spielberg-film, och när den seriösa historien agerar scen och dekor så blir den förutsägbara kioskromantiken i mitten ekande tom; Bridget Jones ska gå, och går i, rosa; Catrin Cole går i militärgrå under mulna London-himlar. Det är svårt att skaka av sig så dåligt väder.

Filmen är regisserad av Lone Scherfig, som kan vilja se filmen som ett argument för att just så kallad ”lägre” berättarkonst (typ ”chick lit”) kan gå ihop med en mer ambitiös, seriös och dramatisk historieskildring, men i så fall är filmen snarare ett beklämmande misslyckande – de romantiska inslagen är lika förutsägbara som de är grovt överspelade, om inte av Artertons ”plucky” utstrålningar så av Claflins mustaschprydda ho-ho-ho-spjuverismer eller Hustons överdramatiska bläng; lärdom – försök inte spela över om du inte kan göra det naturligt, som Nighy, som glider igenom filmen som om han bor i den.

Ändå hade de inte varit ett problem om inte filmen utspelade sig i en så seriös miljö – men så är den seriösa miljön inte heller tillräckligt seriös, egentligen, utan forcerat filmisk, ett ihåligt vykort förstorat till affischstorlek, och inte mer 40-talets London än vad West Side Story är 60-talets New York.

För en filmnörd är det förstås frestande att vara så nära en trovärdig skildring av britternas filmproduktion under denna tid, men det är faktiskt också ett stycke för sällan skildrad historia. Men Sherfig håller tillbaka ambitionerna där också, och liksom romantiken aldrig får nog med karaktär så blir inte historieskildringen tillräckligt gedigen; det är som att hela filmen är minutiöst designad för att ingenting ska vara tillräckligt bra för att stå på egna ben, och sedan inte tillräckligt bra för att gå ihop med varandra – romantiken är inte gjord i ”dålig smak” (epitetet som Sherfig kanske ogillar) utan snarare lathet och publikförakt; Catrin är ett bra exempel; hon hade aldrig kunnat vara så självgott och liknöjt munter om hennes rollfigur verkligen hade levt i 40-talets London; Arterton blir därför en romkom-hjältinna forcerat instängd i en 40-talsmiljö som Dorothy i Landet Oz. Filmen har ett problem att lösa – hur gör vi en sentimental romantisk komedi i en lika romantisk andra världskrigetmiljö, utan att det blir för oseriöst? Men ingen i filmen anstränger sig för att lösa det problemet, utan utgår felaktigt ifrån att inget problem finns där att lösa.

Sherfig har tidigare visat, med filmer som Italienska för nybörjare (2000) och An Education (2009), att hon är något av en mästare på att göra ambitiös mellanmainstream, med relativt komplexa ämnen för relativt breda publiker. Jag är ingen tankeläsare men jag måste tro att hon är smartare än så här. Hon verkar gå mot sina instinkter med Their Finest Hour, en film som verkar rädd för berättelsen den bär på; den tycks släppa den, till förmån för att nå ut till så många människor som möjligt genom en halvmesyr på en annan halvmesyr tills bara minimjölk (snarare än mellanmjölk) finns kvar.

Visserligen ser filmen bra ut, och rör sig så snyggt att det är något av ett ”close call”. Men jag står handfallen när jag försöker hitta något bra att säga om den – berättelsen är i slutändan för självmedveten för att gripa tag, och för mycket av en gripande berättelse för att kunna föra kommentar på sig själv. Det finns filmer som är sämre – nyligen VOD-aktuella The Queen of Spain, till exempel – men också filmer som är bättre; Suffragette till exempel, en film som inte är gjord i hundra procent ”god smak” men som åtminstone tar sin egen tjur vid hornen och försöker sparka oss i ansiktet med sitt budskap – det är en film som inte hymlar med sina budskap, en film som lyckas handla om vikten av budskap i filmer överhuvudtaget, och det är också en film om brinnande hjärtan i kalla krigstider; Their Finest Hour är istället märkligt oengagerad av Catrins undertryckta plats i en mansdominerad värld, den tar det för givet liksom den tar den romantiska intrigen för givet; den största metanivån för Their Finest Hour verkar ligga i hur lik den är de banala filmer som britterna i filmen själva producerar. Det kan vara gjort med flit, men i så fall förstår jag inte varför Sherfig velat göra en dålig film.

FREDRIK FYHR


PS.

Filmens originaltitel lyder Their Finest. Man har av obegriplig anledning lagt till ”Hour” i den svenska titeln, som om man med flit vill få folk att blanda ihop den med Disneyproduktionen The Finest Hours som kom i fjol.


THEIR FINEST HOUR

Originaltitel; land: Their Finest; Storbritannien, Sverige.
Urpremiär: 11 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 28 januari 2017 (GIFF), 14 april 2017.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Gemma Arterton, Sam Claflin, Bill Nighy, Jack Huston, Paul Ritter, Rachael Stirling, Richard E. Grant, Henry Goodman, Jake Lacy, Jeremy Irons, Eddie Marsan, Helen McCrory, Hubert Burton, Claudia Jessie, Stephanie Hyam.
Regi: Lone Sherfig.
Manus: Gaby Chiappe, byggt på romanen ”Their Finest Hour and a Half” av Lissa Evans.
Producent: Finola Dwyer, Amanda Posey, Stephen Woolley.
Foto: Sebastian Blenkov.
Klippning
: Lucia Zucchetti.
Musik: Rachel Portman.
Scenografi
: Alice Normington.
Kostym: Hannah Walter.
Produktionsbolag: BBC Films, Welsh Government, Pinewood Pictures, Ingenious Media, HanWay Films, Wildgaze Films, Number 9 Films, Film i Väst, Filmgate Films, Ripken Productions.
Svensk distributör: Disney (DCP, 2017), SF (DVD/BR).
Finans; kategorier:  Diverse produktionsbolag, mediebolag och filmresursbolag i samarbete (horisontell ”indie-mainstream”, drama); drama, romantik, modern historia, metafilm, historiekitsch, andra världskriget, Storbritannien i andra världskriget, filmhistoria; standard triangeldrama och treaktstruktur.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – tekniskt kompetent melodram med stilig iscensättning av tid och plats, men medan det historiska dramat ger plats för den romantiska intrigen och vice versa så får ingenting ta tydlig plats och ge historien karaktär eller mening; manuset är därutöver oinspirerat och klichétyngt och ensemblen spelar över på ett något planlöst sätt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *