Outlet-Onsdag#21

ab2o

Clowntown mini1star

Gearheads mini05starrating

K-Shop mini1star

Never Let Go mini15star


Så… hur läskiga är egentligen clowner? Visst kan de vara lite obehagliga på sättet de är irriterande konstiga, och om man får tillräckligt spel på dem kanske de kan driva en till vansinne… men om du bara drar fram en clown framför mig så kommer jag inte säga ”HJÄÄÄLP!”

Och om de nu råkar vara mördarclowner med käkar som djuphavsfiskar så är det ju lite fusk, för då är det ju inte sminket, eller blomman som sprutar vatten, som du reagerar på.

Nu är hursomhelst Det strax på bio så snabbare än du hinner säga ”det var det, det” har vi Clowntown på VOD – din typiskt utdragna, icke-läskiga och digitalt fotade skräckfilm gjord för att just du ska luras på pengar. Det är prima Cinema de la Casa – det vill säga en film som ser ”hemmagjord” ut. Digitalt foto behöver inte per automatik se hemmagjord ut – det har att göra med hur mycket pengar som kan läggas på hur mycket avancerade färgfilter, samt hur begåvad en ljussättare och fotograf är. På en film med superlåg budget kan jag se framför mig hur kamera-”teamet” består av en enda person som med nöd och näppe försöker få upp lite parasoll och strålkastare, som en stressad skolfotograf.

Hursomhelst, man får filmer som Clowntown, en svintråkig Motorsågsmassakern-ritual om lite till åren komna ”ungdomar” som åker genom föga befolkade ödemarker och kommer till en liten stad (där det bor typ två personer) som terroriseras av ett gäng clowner (läs tre figurer utklädda till clowner som oförklarligt går runt och har ihjäl folk).

Till sitt ringa försvar kan man säga att den här filmen åtminstone försöker vara ”the real deal” – man vet på en gång vad som gäller när barnvakten i prologen nattar barnen, tar ett samtal från ”Mr. Strode” och oprovocerat går till toaletten och ”byter tröja”, dvs. nuppar för kameran.

Sen går en halvtimme när inget händer, de färglösa karaktärerna går igenom de färglösa rutinerna, ett och annat yxmord sker men, faktiskt, det är inte mycket att hänga i granen. Det finns inget liv i vare sig skådespeleriet eller dialogerna och man undrar vad filmen egentligen värmer upp till… liksom, det enda vi vet är att filmen kommer ha clowner. Är vi så sugna på att se clownerna? Kan vi inte lägga band på oss tills clownerna kommer?

När clownerna väl kommer – och ”kidsen” blir ”instängda” i den här ”staden” – är det rätt antiklimatiskt. En dryg timme av folk som springer, filmat lite hipp som happ, och clowner som glor med sina ”läskiga” leenden.

Men idén med en ”clowntown” då, är inte den lite skoj? Jo, men naturligtvis dröjer det inte länge förrän figurerna i den här filmen tar skydd i en stor lokal, typ en tennishall eller så, och så springer de runt i korridorerna där i resten av filmen för den här filmen har inte haft råd med en stad. Men däremot någon byggnad. När alla har sprungit klart och några dött och några andra klarar sig så är filmen slut och vi får inte veta varför det funnits en clownstad, eller varför det bor clowner där, eller vad som varit poängen med något av vad vi sett. Någon slags luffare sitter och glor i en scen och förklarar att de som bott i staden (vilka?) länge varit terroriserade av clownerna… men… varför?? Och varför har de inte bara flyttat?

Clowntown är dock ett mästerverk i jämförelse med Gearheads, en genuint usel och så-dålig-att-den-är-rolig-film, åtminstone om man överlever chocken som är det första intrycket: Snacka om att den här filmen är ful! Jag gissar att den är inspelad på video, för inget dåligt hantverk kan förklara hur erbarmligt torftigt allt ser ut. Scenerna verkar överhuvudtaget inte vara ljussatta eller riggade på något sätt – det enda vi ser är resultatet av att någon dragit upp en kamera framför ansikten som pratar; de ska vara skådespelare som för dialoger; det ska i sin tur vara karaktärer som samtalar… men vi är många nivåer bort här.

Storyn ska handla om en strulig kille som vill åka rally i det lokala racet, men som inte vågar och håller på och velar med mobbarkompisar och Åtråvärd Tjej – sen kommer Gammal Vis Man och coachar honom till att vinna bucklan ändå.

Ja, det låter ju som vilken dussinstory som helst förstås, men det finns bara partiklar av den här. Från första stund är det omöjligt att inte bara avliva av skådespeleriet, som kan vara något av det värsta jag någonsin sett. Det är utan överdrift som att din mamma och gamla mellanstadielärare gått ihop sig för att hjälpa dig agera i din hemmagjorda film – dialogerna är så oinspirerade och talanglösa att det är fascinerande; mobbarkillen trakasserar huvudpersonen genom att påpeka att han jämt har tröjor på sig. Jo!

”Another smart ass T-shirt, ey?!”

What’s your problem, brah? Vill du inte att killen ska ha nåt sig eller? Dialogerna kommer också gärna med flera knasiga pauser mellan replikerna, för ingen vet vad de håller på med.

Filmen är inte mycket längre än en timme, och det kan man ju förstå. Killen i huvudrollen går runt och ser deppig ut, sedan kommer den där gamla visa gubben mot slutet, vi får ett montage hux flux och sedan ser vi några bilar åka runt i en bana och en röst ur en monitor förklarar att han vunnit rejset – en massa fanfarer, men vi har praktiskt taget inte sett nånting ske, och sen är filmen slut snabbare än du hinner säga ”kanske de inte hade nog med pengar för att göra den här scenen.”

Vi drar upp alla värden betydligt mer – vilket tyvärr inte innebär så mycket – med K-Shop, den tragiska berättelsen om en kille som blir galen medan han säljer falafel.

Det låter ju som en kul idé för en lagom knasig skräckfilm, men filmen har några filosofiska problem.

  1. Den tar sig själv på blodigt allvar.
  2. Den har ingen anledning att göra det.
  3. Den har ingenting att komma med som kan göra den vare sig rolig eller allvarlig.

Men med det sagt kan man ändå se en och annan ambition här. K-Shop är en brittisk film och den vill helt klart vara en korsning mellan en splatterfilm i stil med den tidige Peter Jackson, en gangsterfilm i stil med den tidige Guy Ritchie och en vigilantfilm i Death Wish-traditionen. Falafelkillen ska vara en snäll och givmild person som vill väl, men som Går Under av Världens Hemska Ondska – mer specifikt blir hans pappa misshandlad till döds av fulla drägg som terroriserar falafelstället nattetid. Killen blir därefter deprimerad, men fortsätter hålla öppet – en natt är det någon berusad yuppie som, när kassan varit obemannad, gått bakom den för att laga sin mat själv. Det slutar med att han får huvudet i fritösen – av en slump! – varpå killen i huvudrollen inser att han lika gärna kan börja ha ihjäl människor och använda deras kött som ”hemlig ingrediens”.

Jag vet inte om det ska vara på allvar eller inte – den där scenen med killen som får huvudet i fritösen – men det påminner mig om ett skräckfilmsmanus jag skrev när jag var tolv, där en kille blev mördad genom att i sitt eget hus följa papperslappar, som visade vägen till tvättstugan, där han stoppade in huvudet i torktumlaren och blev halshuggen.

Lärdom: Om du inte kan komma på en bättre idé, ta tio djupa andetag, sluta skriv och kom på en bättre plan med ditt liv!

Man undrar länge vad grejen är med den här filmen… eller, i 25 minuter eller så, för sen börjar gore-effekterna komma och det blir uppenbart att den här filmen är gjord av, och för, sådana där skräckfilmsfans som bara älskar blod och våld. Ja, det finns jättemycket jätteövertygande kroppsdelar som huggs av, liter av felkblod överallt och diverse äckel-päckel. Hurra!

Av någon anledning är filmen också uppdelad i konstiga kapitel – som har obegripliga punkter, typ ”3.2. Fantasies” eller ”6.9. Seven years gone” – som dessutom gör den pretentiös mitt i alltihop. Ibland vill filmen vara en skräckfilm, som när ständigt tillgängliga prostituerade kvinnor luras till kökskällaren, och ibland vill den vara rolig, som när han sågar ihjäl folk som kissar på hans möbler. Är folk verkligen så grisiga i Storbritannien? Kanske. Någonstans mot slutet har det gått så långt att killen konkurrerar med en ny flashig restaurang – som styrs av en lokal maffia förstås – och då måste han på något sätt försvara sin rätt att ha ett eget företag.

Ja det är hur snurrigt som helst, men aldrig bra – ingen undrar varför folk försvinner från hans falafelställe, eller varför falafeln smakar kött; skådespeleriet är genomgående uselt, visuellt är filmen OK som bäst och allt pågår i nästan två timmar även om det strikt taget inte finns någon intrig förutom att konstiga saker händer till höger och vänster. Detta efter en rätt lång uppbyggnad då man får för sig att det ska vara något slags Mänskligt Drama om Svåra Omständigheter.

Nä, någon måtta får det vara.

På tal om vigilantfilmer så har vi här Never Let Go, den festligaste filmen av dessa fyra. Den är förstås också fotad på någon form av digitalt substitut – när K-Shop är lite dumrolig i sitt misslyckande, eftersom den är så hejdlöst pretentiös, kör den här filmen på en mer konventionell stil, som blir mer patetisk i sin oförmåga att genomföra dem.

Hursomhelst, filmen handlar om en mamma (Angela Dixon) som får sitt barn kidnappat av skäggiga skurkar när hon är på inte-så-avslappnande semester i Marocko, varpå hon ger sig fasiken på att få tillbaka ungen. Innan du hinner säga Taken så vill jag poängtera att den här filmens tyska titel är Taken in Marokko!

Den är festlig från start, där vi får ett intro med ett annat par som får sitt barn stulet just som de har lite kvalitetsfredagsmys med ett (1) glas rödvin var i det mystiskt ogästvänliga vardagsrummet i deras låtsashus. Innan förtexterna får vi en massa text som förklarar á la Anslagstavlan hur många barn som försvinner varje år, och så vidare.

Kortfattat kan vi väl ta genusvinkeln här, för den är förstås intressant – när Liam Neeson ger sig på skurkarna som kidnappat hans tonårsdotter i Taken så är det som den ultimata reaktionära manliga fantasin. Betyder det att när Angela Dixon (nej jag vet inte vem hon är) försöker få tillbaka sin bebis från skurkarna så är det en kvinnlig reaktionär fantasi? Jag… antar det?

Så, ungefär som i K-Shop har vi en skamlös och absurd idé i grunden här, även om det förstås också kan ses som skamlöst utnyttjande och okänsligt (det beror på vem man är) i sättet den kör över föräldrar som kan ha varit med om liknande trauman, och naturligtvis är den förresten också obrytt stereotyp-rasistisk i sättet den låter skurkarna vara idel ”ugga-bugga-gubbar” utan själ och hjärta.

Men i vilket fall som helst så är Never Let Go en överspelande krutdunk till skräpfilm, den är knappast fotad eller klippt av någon mästare men tempot går undan som om Hjulben regisserat härligheten och den är snäppet mindre obegriplig än de sämsta Taken-klonerna (typ Taken 2), och Angela Dixon får sparka rumpa på sätt som är väldigt roliga, dels för att hon är uppenbart ersatt av en stuntwoman, dels för att det finns något härligt absurt i krocken mellan en moders ömma desperation och absolut rumpsparkande; Angela Dixon (vem hon nu än är) spelar rollen som om hon säger förlåt och vill bjuda på kaffe sekunden efter hon sparkat en kille så att han gurglar blod.

Ju längre hon kommer skurkarna på spåren desto mer absurd och långsökt blir hela storyn – inte bara på grund av de otroliga sammanträffandena som sker på vägen, utan också på grund av det sakliga och järnhårt osubtila sätt som all exposition krängs ut; jag hade kunnat spoila slutet, antar jag, för jag rekommenderar inte filmen, men jag vet inte hur jag skulle förklara filmens sista avslöjande med samma hejdlösa rättframhet (”You think I don’t know you…? Problem child! Problem woman!”) och avslöjandet av Den Stora Skurken i slutet är helt fantastisk, en hämnd för jordens alla ensamma mammor som helst av allt skulle vilja döda sina ex.

Även om den här filmen är klumpig och ojämn och helt ute och cyklar vad gäller logik och trovärdighet, och även om den har genomrutten dialog och skrattretande rak regi, så finns det nog med springande och sparkande och svepande svisch och rappa ryck för att filmen ska bli nästan helt och hållet sebar – hade inte filmens galna rytm också gått ut över alla CSI-liknande  förklaringar och absurda scenarion; till slut måste man kalla Never Let Go för en ”så dålig att den är bra”-film, dels för att den inte är usel rent tekniskt, bara väldigt svår att ta på allvar – och jag kan bara be om ursäkt till de som känner sig kränkta av de låga slag som den här filmen delar ut; jag skulle aldrig få för mig att skratta åt någon annans tragedier, men i min bok är Never Let Go en rätt klassisk outlet-onsdag-film – för usel för att rekommendera, men för dekadent underhållande för att jag inte åtminstone ska nicka åt filmens håll om du letar efter den där filmen som får dig att skratta åt allt dumt de kan hitta på.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *