Stephen King – bäst till sämst (3/3)

<- 2/3.

31. SOMETIMES THEY COME BACK (1991)

Någotsånär okej TV-film om lärare som återvänder till sin hemstad för att möta sina gamla plågoandar – de där klassiska King-mobbarna som hade ihjäl hans bror; King kanske aldrig är värre än när han är pretentiös och vill säga något emotionellt djupt (om till exempel mobbing) när utropstecken och versaler är det enda han är bra på. Den här filmen har dock inga uppenbara problem, om man bortser från att den är allmänt kackig.

32. MERCY (2014)

Den här filmen (byggd på en av Kings mer obskyra noveller) handlar om en övernaturlig pojke och hans mormor, som är någon slags häxa. Jag vet inte. Jag såg jag för några år sedan och jag skulle recensera den, men jag kom aldrig till skott – den var för trist och ominnesvärd, det vet jag eftersom jag nu inte minns ett jota av den.

33. THE MIST (2007)

Thomas Jane fastnar på en matvaruaffär med en brokig skara inskränkta människor (såklart, för i Kings värld finns bara en handfull extrema stereotyper) medan en stor dimma full av utomjordiska monster á la 50-talsmonsterfilm omringar dem. En monsterfilm som är för allvarlig för att vara så oseriös, och för tramsig för att kunna tas på allvar, med en massa pretentiös tematik om att folk inte kan hålla sams – alla minns dock slutet! Och även om man kan gilla det så vet jag inte om någon kan säga att det är bra.

34. BAG OF BONES (2011)

En till miniserie, denna med… Pierce Brosnan! Tja… okej? Bag of Bones är rätt sebar ett tag, just för att Pierce spelar Kings alter-ego, en författare som förlorar sin fru, åker till en liten stad för att få frid och arbetsro och/men råkar ut för diverse spökerier. Som i de flesta miniserier så börjar storyn gå på tomgång efter ett tag, och det är aldrig speciellt mystiskt eller intressant eftersom det är helt uppenbart vad Pierce måste gå igenom/ta reda på/osv.

35. DESPERATION (2006)

Mer miniserie, mer halvdant skådespeleri och nedåtgående intrigspiraler – handlar om en läskig stad mitt ute i ingenstans och de olika resenärerna som råkar komma dit; Steven Weber är en underskattad skådespelare, som varit med i några King-filmer och serier här och var, och han är rätt bra här om någon bryr sig. Andra bra, eller åtminstone minnesvärda, skådisar – Tom Skerritt och Ron Perlman – dyker upp, och som vanligt spårar saker ut mot slutet. Ärligt talat blir storyn så enormt hybrisartad här att det är svårt att ta det ens på en centimeter av allvar.

36. STORM OF THE CENTURY (1999)

Det här kommer att låta som upprepning men det här är en över fyra timmar lång miniserie med alldeles för mycket babbel och trams. Den börjar bra med Den Lilla Staden och en annalkande storm – men istället för att spela på mystiken introducerar King (som skrev originalmanus här) en sån där Magisk Övernaturlig Skurk (Colm Feore) som ska manipulera folk i byn som om vi bryr oss. Upplösningen, efter timmar av tjafs, är osannolikt långsökt.

37. BIG DRIVER (2014)

En TV-produktion där Maria Bello spelar Kings alter-ego – skräpförfattaren – som blir misshandlad och våldtagen av rednecks ute på landsbygden, varpå hon ger sig ut på hämnd á la Kill Bill… fast inte alls, för hon är typ redan galen eftersom hon hör röster i huvudet, och ser gamla gubbar och gummor som förföljt henne hela livet… ni vet, författare. Beklämmande okollegial sexism på gång här.

38. THE RUNNING MAN (1987)

Vissa gillar den här filmen, som visar Arnold på sin mindre ironiska tid, klädd i spandex och jagad i mordisk dödsshow på TV.

Tyvärr är den gubbskräp.

39. CARRIE (2002)

Nu börjar det lukta. Denna version av Carrie är fullkomligt o-minnesvärd och det enda bra med den är att den i sin generiska undermålighet aldrig är så dålig att man minns den… förutom i det otroliga slutet (SPOILER ALERT om du verkligen vill se den här) där Carrie överlever och sticker från stan, på jakt efter bättre dagar. Det var ju kreativt.

40. SLEEPWALKERS (1992)

Mick Garris regisserade många King-filmer och serier, men det betyder inte att han var bra på det. Här blir Twin Peaks-bruttan Mädchen Amick terroriserad av mor och son… varulvsufon, eller nåt. Sömn är vad den här framkallar.

41. KÖPLUST (1993)

Ed Harris gör typ samma roll som han gjorde i Camerons Avgrunden här, när han måste luska ut vad grejen är med Max Von Sydow, som öppnar mysko butik i Den Lilla Staden där Folk Har Hemligheter som Den Magiska Mannen utnyttjar. Den här filmen är en långtråkig röra som jag sett tre gånger men inte minns något av ändå.

42. THINNER (1996)

Jag minns att jag verkligen gillade den här storyn när jag var liten – en sniken, överviktig advokat får en ”zigenarförbannelse” som gör att han blir smalare och smalare tills han nästan går av på mitten. Jag såg dock inte filmen förrän jag gjorde den här listan och, uj uj, det är eventuellt den mest smaklösa och tondöva av alla King-filmatiseringar jag någonsin sett (och jag har som bekant sett… allihop!). Nästan varje bra idé den har lyckas den ha ihjäl mot slutet, då allt är paj.

43. DRÖMFÅNGARE (2003)

Här ska jag erkänna att jag inte sett filmen sedan när det begav sig, men jag minns exakt hur upprörd jag var över filmens enorma mängd idéer, slarviga sammanhållning och totala rörighet, och med tanke på hur bekant jag blivit med det signalementet nu så har jag ingen anledning att vilja se om den här för att ta reda på vad jag egentligen redan vet.

44. RIDING THE BULLET (2014)

Kan inte nog understryka hur mycket jag hatar anything goes-skräckfilmen (där allt kan hända hur som helst och inget spelar någon roll), en subgenre som King är lite för förtjust i. I Riding the Bullet går huvudpersonen omkring på en väg (han liftar, för att komma till sin mamma som är sjuk och ligger på sjukhus) och det enda som händer är att han upplever en massa idiotiska och outhärdligt meningslösa hallucinationer (en av dem är en outhärdlig David Arquette). Jag föredrar i så fall början av filmen, där karaktärer citerar Cheech & Chong fastän allt ska utspela sig 1969.

45. THE MANGLER (1995)

Vem som helst som sett Motorsågsmassakern 2 vet att Tobe Hooper gjorde filmer som den, och The Mangler, filmen om en hemsökt mangel övervakad av Freddy själv, Robert Englund. Ja, The Mangler är helt hysterisk, men det gör den inte nödvändigtvis bra.

46. CHILDREN OF THE CORN (2009)

Nu börjar det bli fruktansvärt. Den här TV-versionen av Children of the Corn är undermålig på alla sätt och vis, stendöd och ofantligt svår att komma igenom; en oundviklig outlet onsdag-kandidat hade jag haft den här sidan 2009.

47. CELL  (2016)

Denna har jag recenserat här, på tal om det.

48. DOLAN’S CADILLAC (2009)

Hämndstory där knasiga Wes Bentley (plastpåsekillen i American Beauty) lider av död fru-syndrom och vill döda gangstern Christian Slater… jo, Christian Slater spelar storgangster i den här filmen. Slater är så grandiöst överspelande att den nästan är sevärd – och sättet Wes får sin hämnd i slutet är så långsökt och komiskt att man, typ, kanske, nästan måste se det med egna ögon för att tro det. Men missförstå ej – detta är riiiiktigt dumt och dåligt.

49. MAXIMUM OVERDRIVE (1986)

Stephen Kings ärade regidebut, om onda fordon som sköter sig själva. Han sa att han bara ville göra en skitfilm – grattis till oss! Musik av AC/DC, vilket gör att man drar sig till minnes den gamla albumtiteln ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap”.

50. THE SHINING (1997)

Precis som Kubricks The Shining är en klassiker är Kings miniserie ökänd, just för att King inte tyckte att Kubbe fattade något av boken… sanningen var att han fattade precis vad King höll på med, han var bara helt ointresserad av det. Orsaken var för att romanen var ointressant att filma sida för sida, och att den innehöll saker som bara blir tråkiga eller absurda om de skulle visas i bild.

Som om han ville besegra sig själv så skrev King manus till den här erbarmliga – och naturligtvis outhärdligt långa och utdragna – miniserien, som ser till att få till varenda intrigsväng lika monotont TV-såpa-trist och varje skräckeffekt plastigt stendöd.

51. TRUCKS (1997)

Ja, det finns en film som är sämre både än miniserien The Shining och Maximum Overdrive och det är Trucks, den ANDRA filmatiseringen av novellen om de levande fordonen (det här är alltså en slags remake på Maximum Overdrive).

Det här är verkligen, VERKLIGEN inte bra. Jag antar att skådespeleriet är någorlunda okej om man jämför med dagens Sharknado-filmer, men liksom de filmerna så tar den här filmen sig själv på mycket mer allvar än man vill låtsas som. Och att den här totalt idiotiska storyn, i händerna på de här högst bristfälliga begåvningarna, tas på allvar… ja det är nästan värt att se, ungefär som en upp och ner-vänd soptunna i en rymdkapsel med lättad gravitation. Det är faktiskt sämre än till och med Stephen King förtjänar.

FREDRIK FYHR


Ej med på listan är Creepshow, The Dark Tower, Det och vad som än missats.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *