Billy Lynn’s Long Halftime Walk

Intressant teknik är – precis som intressanta idéer, budskap och berättelser – ingen garanti. Till slut är det bara en fråga om det fungerar eller inte. Ang Lee är en fin regissör, han har gjort Ice Storm (1997) och Berättelsen om Pi (2012) men han har också gjort den knepiga Hulk (2002). Det är en film jag inte minns mycket av, förutom att jag tyckte att den föll platt. Vissa säger att det är en underskattad film, dock. Jag vet inte. Jag har tänkt se om den länge.

Förlåt, hade tänkt. Ang Lees senaste film Billy Lynn’s Long Halftime Walk har skjutit upp den omtitten med ett år eller så, för även om jag inte minns något av Hulk rent tekniskt så gav mig Billy Lynn en oväntat stark och klar déja-vù vad gäller hur jag kände för den. Jag kan inte tro att de två filmerna har så mycket gemensamt, annat än problemet att de båda vill en sak, båda gör en annan och båda blir förvirrade där emellan.

Filmen är byggd på en bok av Ben Fountain som jag har förstått ska vara satirisk – upplägget påminner lite vagt om en Robert Altman-film från 70-talet, med soldater som återvänder från Vietnam och finner sig vilse i en förvirrad samtid, fast nu är året 2004 och soldaterna återvänder från Irak. Billy Lynn (Joe Alwyn) är huvudpersonen, en nittonårig soldat som är förvirrad inför vad han håller på med, lojal inför sina vänner, trogen till sin pliktkänsla, oklar över om kriget är rätt eller fel, eventuellt moralisk, eventuellt filosofisk, någonstans i det virrvarr som är ett människopsyke och som filmmediet (till skillnad från romanen) har så svårt att arbeta med.

Så svårt, faktiskt, att man undrar varför filmen ens bemödar sig med en story. Billy Lynn är en öppen bok och du kan läsa honom hur du vill, från sida 1 till 100 eller zick-zacka fram och tillbaka, kanske läsa upp och ner rentav. Ändå utspelar sig filmen på Thanksgiving, Billy och hans pluton har turnerat runt USA i två veckor för en så kallad ”Victory Tour”, en slags patriotisk fest korsad med PR-jippo; hans upplevelser är hans egna och personliga, och ingen vet vad som pågår inuti hans huvud, men det har fångats på video hur han kastat sig ut i fiendeeld för att försöka rädda sin sergeant (Vin Diesel) som skadats svårt. Nu är han en hjälte och anekdoten hyllas mytiskt. Medan Billy kuskar runt ihop med sina plutonkompisar så går det upp för honom att den enda poängen med hela spektaklet är så att mediebolag och Hollywood-producenter ska tjäna pengar på hans image, och sälja det opopulära kriget som en mytisk skröna; mot slutet dyker Steve Martin upp, som en sådan där haj, som försöker få Billy att sälja sin själ för en ”once in a lifetime” deal.

Vänta nu, säger du. Steve Martin spelar en skurk? Hur funkar det?

Tja… det funkar inte, direkt, men… är det intressant att se? Ja, på sitt sätt. Värt att se? Nej. Rekommenderbart? O nej. Skulle jag gå på rena känslor, och recensera min filmupplevelse snarare än filmen, så skulle jag snegla på motorsågen för Billy Lynn’s Long Halftime Walk är svår att orka se från början till slut, lika tekniskt kreativ som den är makalöst livlös och öppen för förslag, stängd för resultat. Steve Martin som skurk? Varför inte?

Eller varför inte filma – som Lee gjort – i digital 3D, 4K, i 120 rutor per sekund, med Sony CineAlta-kameran (som en gång i tiden designades specifikt för George Lucas och Star Wars: Episod II) och en upplösning som tydligen skapar en 85% ljusare bild än vanlig film.

”Wow!” säger… Peter Jackson? Man kan verkligen se framför sig alla tänkbara professor Kalkyl-klyschor, medan Lee huggit in på den här filmen, inte mycket mer än en kropp redo att experimenteras på för experimentets skull. Ännu värre fungerar filmen på video och VOD eftersom Lees tekniker alla är anpassade för digital biografvisning – såvida man inte har ett extremt ambitiöst hemmavideosystem så ser Billy Lynn ut ungefär som vilken annan film som helst (och 120 rutor per sekund kan ändå uppnås, på ett ungefär, genom den där irriterande ”smooth motion”-effekten som kommer förinställd på en HD-TV idag).

Jag har läst att filmens foto på olika sätt påverkar Lees användande av tekniken, men jag tillåter mig själv viss skepsis. Det verkar snarare som om han står handfallen inför vad han ska göra med tekniken. Det enda verkligt iögonfallande som sker är att var och varannan människa då och då pratar in i kameran medan de pratar med Billy – tror vi att vi är inuti hans huvud då? – vilket i värsta fall skapar lite åksjuka och i ”bästa” fall kastar en tillbaka till Brian De Palmas Snake Eyes (1998) en annan ofantligt frustrerande film, vars tekniska finesser svek resultatet. Så även här, för när rollfigurerna tittar in i kameran avslöjar de ju just kameran… och om figurerna tittar in i kameran måste det ju betyda att de är skådespelare. Först bryts effekten, sedan faller hela filmens illusion.

Ett manus mycket rikt på longörer och tomma TV-dialoger-för-dialogers-skull är också en anledning till att filmens överanvändning av POV-effekterna blir jobbiga (det och faktumet att ingen ska behöva se Vin Diesel stirra en i ögonen med ett sentimentalt hundleende). Ingen har mycket intressant att säga, vare sig det är Billys förste sergeant Dime (Garrett Hedlund), hans soldatkompisar eller hans olyckligt lottade tjej (Kristen Stewart) vars öde det är, liksom många kvinnor innan henne, att sitta och vänta på en man som aldrig kommer, och när han kommer så försvinner han genast. A man’s gotta do what a man’s gotta do – det vill säga, göra en sak men inte en annan. Jag ska inte klandra Billy för hårt, dock, för han är trots allt bara en outvecklad karaktär i en aldrig tydligt definierad film.

Även utan filmens tekniska felkalkyleringar förlorar filmen tappningen någonstans mellan en ärligt menad karaktärsstudie (som inte fungerar, eftersom filmen är för teknisk), högteknologisk metafilm (som inte fungerar, eftersom berättelsen är för svag) och politisk satir; en filmtradition som nästan inte finns, vilket gör att filmen bara chansar sig fram genom olika effekter, dramatiska utvecklingar, och skämt som inte funkar mer eller mindre bra som något annat. Dramat blir långdraget i sättet det lägger ut en realistisk ton som det sentimentala skådespeleriet, och bristen på intressant dialog, hela tiden sviker.

Det finns små stunder här och var där historien har frustrerande potential – då och då lyckas Lee nästan definiera en karaktär åt filmen, kanske det ska vara en film om soldaters paradoxala relation till sig själva, sin plikt och sin omvärld, deras stolthet i förhållande till hyckleriet de måste inse att de är en del av – men det dröjer inte länge förrän filmen klumpigt ramlar omkull, om inte i en övertydlig sträcka dialog så i en dimmigt regisserad scen (som alltså kan innefatta Steve Martin som skurk) eller, förstås, ett fjantigt hopp in i en karaktärs huvud, som om vi någonsin skulle tro att vi var där.

Det går inte att förneka att det tekniska spektaklet är både filmens styrka (i det att det gör den originell) och dess uppenbara svaghet (i det att det förtar allt den försöker göra på storynivå). Ju längre filmen pågår desto mer obegripliga verkar Lees avsikter vara. Jag fann mig själv undra om han själv brytt sig om vad han hållit på med. Har han vetat vad han gjort? Hur kan han se filmen och inte se att den inte fungerar?

FREDRIK FYHR


PS.

Filmen finns i 3D-BluRay och 4K ULTRA HD-BluRay för den som vill pröva tekniken… om inget annat.


BILLY LYNN’S LONG HALFTIME WALK

Originaltitel; land: Billy Lynn’s Long Halftime Walk; Storbritannien, Kina, USA.
Urpremiär: 14 oktober 2016 (New York Film Festival).
Svensk premiär: 4 september 2017 (DVD/BR).
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW 4K 3D (120 r/p/s, 60 r/p/s); DI 4K/DCP, DCP 3D/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joe Alwyn, Garrett Hedlund, Arturo Castro, Mason Lee, Astro, Beau Knapp, Ismael Cruz Cordova, Barney Harris, Vin Diesel, Steve Martin, Chris Tucker, Kristen Stewart, Makenzie Leigh, Ben Platt, Bruce McKinnon, Deidre Lovejoy, Laura Lundy, Allen Daniel, Randy Gonzalez, Tim Blake Nelson, Tommy McNulty, Markina Brown, Eric Kan, Dana Barrett.
Regi: Ang Lee.
Manus: Jean-Christophe Castelli, efter romanen av Ben Fountain.
Producent: Stephen Cornwell, Ang Lee, Marc Platt, Rhodri Thomas.
Foto: John Toll.
Klippning
: Tim Squyres.
Musik: Jeff Danna, Mychael Danna.
Scenografi
: Mark Friedberg.
Kostym: Joseph G. Aulisi.
Produktionsbolag: TriStar Pictures, Bona Film Group, Film4, The Ink Factory, Marc Platt Productions, Studio 8.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD, BR).
Finans; kategorier:  Diverse filmbolag, privata produktionsbolag, mediebolag och filmresursbolag i samarbete med storföretag (“indie-mainstream”, drama); drama, hemvändarmelodram, romantik, modern historia, metafilm, Irakkriget; treaktstruktur med Aristoteleansk ark och uppdelad kronologi (ungefär B-A-C) via flashbacks och dylikt.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdömeMedel – diffust och splittrat drama som med uppenbar teknisk kompetens kan upprätthålla scener medan de pågår; tonmässigt, budskapsmässigt, rytmiskt och emotionellt rör sig dock filmen aldrig åt något enhetligt håll, vilket gör att dess flera olika karaktärsdrag hänger i luften och en monoton intighet blir det enda centrala.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *