Enkla filmer är sällan så stora som The Big Sick.
Det finns något gammaldags, ovanligt stabilt, över Judd Apatow. Producenter nuförtiden känns ofta som könlösa varelser, namn längst bak i produktionsledet, mer eller mindre osynliga backstage-marodörer, men som producent – ej nödvändigtvis regissör – kan Apatow säga att han har samlade verk på samma sätt som en regissör. Sedan den definitiva milstolpen The 40-Year-Old Virgin (2005) har Apatow blivit en levande modern filmserie; hans filmer är, inte riktigt, men nästan – nästan! – som Disneyfilmer eller Bondfilmer eller åtminstone att jämföra med Pixar. Linjerna hans filmer följer är tydliga – antingen är de mer hjärndöda komedier (Anchorman, Get Him to the Greek) eller så är de romantiska komedier starkt fixerade vid mänskligt beteende – och från de relativt enkla pitcherna i 2007 års kusinfilmer På smällen och Supersugen har ämnena utvecklats, till att bli mer och mer komplexa, med fler och fler gråzoner. I den här takten kan Apatow nå en filmhistoriskt legendarisk punkt om tio år eller så.
The Big Sick är en av de – allra – bästa Apatow-produktionerna och ett talande tecken på att han rör sig framåt och vidgas. Filmen är regisserad av en relativt oetablerad regissör vid namn Michael Showalter, och den tillhör på många centrala sätt manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren (komikern Kumail Nanjiani), men man förklarar en del av hur lyckad den är genom att nämna Apatow. Han har inte bara gett filmen utrymme, utifrån sin position, han inser att den fungerar som nästa steg i en konstform han har en fingertoppskänsla för – konsten att beskriva hur vi människor pratar med varandra, och vad som händer oss i livet medan vi är upptagna med annat.
Filmen är lysande, men det verkar inte uppenbart på en gång. Filmen börjar, pågår, och ser ut som vilken annan film som helst. Ja, det finns kemi när Chicago-komikern Kumail träffar Emily (Zoe Kazan) efter ett av hans stå upp-gig; de har ett one-night-stand som blir ett two-night-stand. Han pratar och hon lyssnar, svarar, säger något, han lyssnar, svarar; de skrattar, det är enkelt – de passar ihop. Det är gulligt, helt trovärdigt, men vi har sett det i andra filmer.
Gradvis börjar det står mer och mer klart för oss att filmen inte bara är avslappnad – den är genomlevd, upplevd, och nu återberättad. Kumail och Emily har skrivit manuset. I verkligheten är hon Emily V. Gordon. Verklighetens Emily. Ja, fiktionen och verkligheten bor faktiskt nära varandra här.
Verkliga händelser på film – eller det som i ett hiskeligt missförstånd brukar kallas ”sanna” historier – fungerar i nio fall av tio som dumma alibin, men The Big Sick är (på märkliga små sätt) en precis lagom verklig historia. Den är så pass verklig att Nanjiani och Gordon inte behövt ändra mycket från verkligheten för att den ska passa som film – vilket betyder att det som de upplevt varit lite grann som en film till att börja med, och (förstås) att filmen faktiskt är lite grann som deras liv. Verkliga händelser har också ett par osköna vändningar och slumpmässiga händelser som fiktion vanligen inte tillåter. Det är detta vi reagerar på – vi ser en film, ja, en romantisk komedi, kanske, men på någon nivå lyssnar vi också på hur en vanlig kille berättar en historia om sitt liv. På någon nivå sitter vi kvar på den där baren, där filmen börjar, och tar del av vad Kumail pratar om.
Så, det är Kumail och Emily och de har just träffat varandra och de gillar varandra och vi tror dem – så händer något. Omständigheter gör så att de måste dela på sig, och Kumail får spendera en längre tid ensam med med Emilys föräldrar; råa Texas-kvinnan Beth (Holly Hunter) och New York-pappan Terry (Ray Romano), en saktfärdig ”Ok/pappa”-typ; båda är exceptionellt väl fångade av sina skådespelare.
Så, det är lite som i Magnolia (1999), för den som minns: These strange things happen all the time. Alla tänkbara skevheter mellan svärföräldrar och det (mycket nya) svärsonsmaterialet uppenbarar sig, men alla isar kan smälta och Kumail når en punkt där han måste konstatera att de tre delar en upplevelse, något som är bland det viktigaste de upplevt i sina liv.
Under tiden har Kumail egna problem, i form av en pakistansk familj som lever kvar i hierarkiska system där det förutsätts att han ska gifta sig genom arrangerat äktenskap – detta innebär en till synes oändlig mängd stela middagar, med kvinnor som ”bara råkar komma på besök”, och man kan inse att vi är vana vid ett väldigt typiskt ”indisk feel-good”-tokeri som kraschar rakt in i den tegelvägg av verklighet som The Big Sick sätter upp. Det finns oundviklig humor i Kumails kulturkrock – mellan landet han kommer ifrån och landet han växt upp i – men bortgiftessituationen är hans verklighet. Liksom allt annat i filmen bärs det upp av skarp dialog, ett felfritt samspel bland skådespelarna och en fullständig autentisk prägel. Det är ofta roligt men aldrig i första hand ute efter skratt. Först och främst vill The Big Sick precisera upplevelser som riktiga människor har i den verkliga världen. Det kan vara en sådan sak som att förklara för sin familj att tjejen han är kär i är vit och amerikansk – och oddsen är rätt låga för att de ska ta det bra. Jag menar allvar. Det är allvar. Men det är också vad det är. Det är.
Jag är vag här med flit, för att spara någon mängd överraskning åt den som inte sett filmen – jag vet att trailers berättar mer. Du bör egentligen se den här filmen som jag gjorde, i förbifarten och för att jag insåg att jag alldeles just där och då faktiskt hann den; om du inte vet något om den här filmen, reser på dig, åker ner till närmsta biograf och sätter dig ner framför den, så kan jag nästan garantera att du kommer ha två åtminstone rimligt njutbara timmar.
Själv tycker jag att The Big Sick är en storartad filmkomedi, för sättet fiktion och verklighet med så få hinder möts i den. Den delar många saker med liknande filmer – melodramens komplikationer, sista-minuten-insikterna av något-viktigt och käppar i hjulet just när de inte ska komma – men den avviker också från klichéerna i avgörande ögonblick; i en mindre säker film skulle det kännas som att en epilog förlängs, eller att obligatoriska scener görs pretentiösa. Men The Big Sick är, i all sin enkelhet, en film som kastar strålkastarljuset på fenomenet som är kärlek, både romantisk och platonisk, vilka band människor nu än delar. Det är inte bara relaterbart, vilken romantisk komedi som helst kan vara relaterbar, det är närapå verkligheten självt.
Filmen är också, bara som en filmkomedi, mer noggrant strukturerad och detaljerad än man kanske först inser. Kumail och Emily har en gullig grej de håller på med i början, där de båda försöker kommunicera hur de inte bör träffa varandra mer, att ett förhållande inte är en bra grej just nu… men när de sagt ”hej då” hänger de kvar, i rastlös oförmåga att gå. Vi vet, efterhand, varför; det spelar egentligen ingen roll för dem men det är lite pinigt; desto viktigare är att de inte behöver berätta för varandra vad grejen är, fastän de just träffats. De bara vet. Det är nåt. Saker är aldrig enkla.
Och… de blir kvar. Kärlek funkar så. Detta kvarvarande – ”linger”, som det underbara engelska ordet lyder – återkommer flera gånger i filmen. Kumail nekas flera gånger, av flera människor, men kommer tillbaka som via rastlös instinkt. Emily blir också kvar, hennes föräldrar också, och även Kumails familj, om än på mer beklämmande sätt.
Det är något på gång här – något som inte kan viftas bort, skrattas undan eller heller tas på för stort allvar. Människans instinkt att göra gott, som är så underskattad i många filmer som hellre säljer myten att människan är ond i roten. Jag tror inte det är så. Jag tror att det är komplicerat. Vi säger ofta nej, men vi blir också ofta kvar. På samma sätt som ingenting förenar familjen som sjukdom så kan nekande och sårande bara öka känslan av längtan och begär. Det kan vara kärlek, det kan vara viljan att passa in, att bli accepterad och i en bredare mening älskad. Men vem som helst som du sparkar ut i kylan kommer, på ett eller annat sätt, bli kvar. Vi vill in i värmen.
FREDRIK FYHR
THE BIG SICK
Originaltitel; land: The Big Sick; USA.
Urpremiär: 20 januari 2017 (Sundance).
Svensk premiär: 15 September 2017.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Alexa Mini); DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar, Bo Burnham, Aidy Bryant, Kurt Braunohler, Vella Lovell, Myra Lucretia Taylor, Jeremy Shamos, David Alan Grier, Ed Herbstman, Shenaz Treasury, Rebecca Naomi Jones, Kuhoo Verma, Mitra Jouhari, Celeste Arias, Shana Solomon, Jeff Blumenkrantz, Linda Emond, Holly Chou, Andrew Pang, Alison Cimmet, Lawrence Ballard, Shunori Ramanathan, Spencer House, Susham Bedi, Rahul Bedi, Matty Cardarople
Regi: Michael Showalter.
Manus: Emily V. Gordon, Kumail Nanjiani.
Producent: Judd Apatow, Barry Mendel.
Foto: Brian Burgoyne.
Klippning: Robert Nassau.
Musik: Michael Andrews.
Scenografi: Brandon Tonner-Connolly.
Kostym: Sarah Mae Burton.
Produktionsbolag: Apatow Productions, FIlmNation Entertainment, Story Ink.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med mediebolag och dylikt (halvindie); komedi, drama, modern melodram, romantisk komedi, sjukdomsfilm, självbiografi, karaktärsporträtt, familjerelationer, religion, religion kontra sekularism, slice of life; fleraktsstruktur med prolog/epilog, kontrollerad specifik konflikt, till förmån för karaktärsstudier mellan narrativa språng; målinriktad Aristoteleansk ark.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – Helt lyckad dramakomedi, med inslag av den romantiska komedins kännetecken, som uppnår säregna kvalitéer i sitt självbiografiska innehåll, och sättet det innehållet blandar sig med den tekniskt oansenliga men narrativt mycket genomtänkta fiktionen. Enkelt gjord, med okomplicerad regi och en lysande, lyhörd ensemble, som bidrar till att manuset (som inte bara berättar en självupplevd och unik berättelse utan även väver in en intelligent, humanistisk tematik i narrativen) blir levande och mänskligt.
2 svar på ”The Big Sick”