The Lego Ninjago Movie

Man ska aldrig säga aldrig, men jag lär nog inte recensera någon mer Lego-film. Jag vet att jag påpekar det uppenbara, men de är… reklam. Jag antar att jag har en gräns. Hade jag haft all tid i världen så, visst. Men jag har som hygglig regel att sällan eller aldrig recensera dokumentärer eller familjefilmer – inte för att jag har något principiellt emot dem, utan för att de ofta är tekniskt sett lika varandra; familjefilmer är strömlinjeformade, stöpta enligt ungefär samma form, och en extremt stor majoritet dokumentärer görs idag på samma reportage-liknande, konventionella sätt att det räcker med att vara intresserad av ämnet för att filmen ska vara bra.

Jag antar att jag nu också lägger till… vad man nu ska kalla Lego-filmerna annat än långfilmsreklamer. Jag tänker inte recensera en filmatisering av ICA:s reklamfilmer heller, jag lovar.

Nu lever jag förstås inte i illusionen att mainstreamfilmer från Hollywood inte existerar för att generera vinst till bolagen som producerar och (i synnerhet) distribuerar dem, men när DreamWorks kommer med en film så handlar den inte om en pojke i månen (som loggan visar) och alla Warner Brothers-filmer handlar inte om Warner-bröderna. Lego-filmer kan vara mer eller mindre bra, det vet jag med säkerhet. The Lego Batman Movie, som kom tidigare i år, är under omständigheterna en bra film. Men jag vet också att det är oväsentligt om de är bra eller inte. Filmernas innehåll är inte i första hand vad som spelar roll. Att varumärket representeras, och genereras, är prio ett.

Jag ska inte upprepa mig – jag gick igenom allt det här när jag recenserade den första Lego-filmen och jag vet nu att det är en fysisk omöjlighet för dessa filmer att presentera sig själva på ett genuint sätt. Deras handlingar, intriger, världar, karaktärer, manusets varje intrigvändning och replik, varje budskap och idé bakom berättelsen, varje skämt och varje försök till att påverka våra känslor, är samma sak som att se Loa Falkman hålla upp en bit fläsk till extrapris. Allt annat som sägs och gör är detaljer. Varan är budskapet.

Jag säger inte att det är något fel med det – men jag vet att jag inte kan recensera sådana filmer mer än två gånger. En gång för att notera det, och en till gång (nu) för att konstatera det. De är vad de är – de är filmer, tekniskt sett, rörliga bilder, visst, men eftersom de inte i första hand kommunicerar sitt innehåll, utan sin kontext, så kan jag inte få ut något av dem utifrån principerna jag har för en recension. Jag behöver alltså inte kommentera några fler Lego-filmer, och du behöver inte veta något om vad jag tycker om dem.

Å andra sidan vet jag inte hur ensam jag är om att tänka så. Bioaktuella Lego Ninjago Movie har fått rätt ljummen kritik, vilket jag tycker är lite knepigt eftersom den inte är något annat än en tydligare version av den första Lego-filmen (som fick rosor). Det kan vara att nyhetens behag lagt sig, samma typ av oklara “festen är över”-stämning som gjorde att en film som Jason Bourne blev mediokert bemött när den var precis lika bra som sina föregångare rent tekniskt. Jag har ingen aning om vad som är sämre i Lego Ninjago Movie än i den första filmen – de är precis lika strömlinjeformade, har precis lika ihåliga intriger, bär på samma uppenbara försök till självmedvetet självironisk humor, kör på samma researchade modeller för att försöka fungera. Den enda skillnaden är att den första filmen föregicks av noll legofilmer, och denna två.

“Ninjago” är tydligen en TV-serie – vilket jag inte hade en aning om medan jag såg filmen – och handlar om ett Power Rangers-liknande gäng ninjahjältar som försvarar Ninjago (som är en stad) mot den onde Lord Gardamon, en slags korsning mellan Darth Vader och Maui från Vaiana – stämningen är såklart pajig när den fåfänge Gardamon ska “erövra staden” för såklart är allt bara på lek; detta upprepas och upprepas i en ironisk rundgång (stadens nyhetskanal BERÄTTAR ALLT om hur GARDAMON SKA ERÖVRA STADEN och så vidare) för i barnens legolekar, såväl som i reklamfilmens lagbok, finns inte plats för något som är på riktigt. Allt sker “på låtsas”, i en slags harmlös kuvös där allt vi ser bara ska tas emot – alibit är ironi.

Liksom i den första Lego-filmen är storyn bara en stereotyp och färglös Den Utvalde-prototyp där den gröna ninjan, som är gängets ledare, har daddy issues eftersom Gardamon är hans pappa (vilket leder till obligatoriska över-huvudet-på-barnen-skämt om hur den gröna ninjans mamma är Gardamons ex, osv). Via en Pai Mei-legogubbe måste ninjakrigarna på en farlig vandring genom olika världar (som jag förutsätter att du kan köpa som diverse legosets, här i den för filmen mycket väsentliga verkligheten) där förutsägbara äventyr avlöser varandra, medan far och son ska försonas till någon mån, via backstories och icke-överraskande överraskningar, insikter om styrkan i att hjälpas åt och… som sagt. Det spelar ingen roll. Poängen är att det är lego. Resten är utbytbart.

Ett bra tecken på filmens korrupta natur är hur den, trots att den är helt karkatärslös och generisk, har sex stycken (!) manusförfattare, plus någon omnipotent figur som var krediterad som “head of story” (som inte återfinns på IMDbs credit-lista). De har inte arbetat med att förena olika berättarviljor – nej, det skulle märkas, det skulle innebära en otroligt rörig film; de har förmodligen slagit ihop sina kloka huvuden för att lyckas klämma in lego-triggers på så effektiva sätt som möjligt. Den mest transcendentala lösningen är att låta en icke-animerad huskatt agera Godzilla-monster (Mothra, ska jag säga, då katten kallas Meowthra – nej, det är inte en “blinkning”, bara ett till tecken på att originalitet inte är bra business). Som posterboy har filmen slängt in Jackie Chan i filmens prolog och epilog – han ler krampaktigt när han berättar denna “legend” (att se honom dubbad till svenska, som jag gjorde, var nästan skönt).

Jag hade tänkt göra detta till en dubbelrecension, för jag såg The Lego Batman Movie tidigare i år och jag gillade den faktiskt – men ändå fungerar min recension för Ninjago lika bra. Jag kan inte säga något essentiellt om The Lego Batman Movie för essentiellt är den reklam.

Det jag däremot kan bidra med är några kommentarer om dess inneboende ideologiska symptom (eftersom reklam bara kan byggas på idén om att världen måste se ut på ett visst sätt, för annars kan du inte i den världen köpa varan) – Gotham City har, i den filmen, en himmelsk “fantomzon” dit skurkar skickas för att sedan liksom mirakulöst försvinna från jordens yta; sicken våt konservativ dröm, men när alla skurkar utplånats så blir Batman deprimerad, för hela hans liv går ut på att slåss… förlåt, “försvara nationen mot fienden”.

Liksom i Ninjago Lego-filmen, och i den första, så skämtas hela filmen sönder i en orgie av självironi tills ingenting går att ta på allvar – och det är precis då, när man är som mest avtrubbad och ens kritiska tänkande helt fintats bort – som man är den bästa konsumenten. I slutet av Lego Batman-filmen kommer ett slags partyslut som Batman förklarar för oss är “ett sådant slut som exekutivproducenterna [dvs. filmbolagets styrelseordföranden] gillar”.

Eftersom Batman är Batman så hittar Lego Batman-filmen ett slags kryphål där den åtminstone har en karaktär som kan gå igenom en intrig som till någon mån spelar roll, och eftersom den lånar den essens som redan finns inneboende i karaktären så kan den fungera utan att, som de två andra filmerna, helt enkelt bli värdelös; snygg, på sitt sätt otroligt intelligent, men rent kategoriskt värdelös. I enklast tänkbara uttryck kan man säga att Lego Batman är, trots allt, någon slags Batman-film. Inte helt, men lite. Lego Ninjago är bara en lego-film, och därmed ingenting.

Mer postmoderna tänkare än jag påpekar här säkert att “essens” är ett farligt begrepp, men jag känner mig faktiskt manad att använda det ordet. Om Batman bara är ett ord, då är onekligen han – liksom vilken legogubbe som helst – bara objekt som kan fördelas hur som helst i vilken film som helst, och då är det fritt fram att tolka vilken film som helst som reklam för vad som helst. Jag ser det inte så. Batman är en konstnärlig skapelse, stöpt ur intet av Bob Kane år 1939. Lego är ett företag, organiserat och grundat år 1949. Det de har gemensamt, på ett ungefär, är hur länge de funnits. De kan inte samarbeta för att bli sig själva – lego-Batman är inte bara lego (därför är Lego Batman-filmen lite bra) men inte helt Batman (därför spelar det ingen roll om den är bra eller dålig).

Jag misstänker att den genomsnittlige biobesökare som vill se, eller har sett, någon lego-film, finner hela den här texten mer eller mindre förbryllande. Men jag har på sistone börjat poängtera en tes jag råkar tro på, som tål att upprepas: Svåra filmer är inte så komplicerade – enkla filmer, däremot, är mycket svårare att faktiskt förstå. Att ingen sedan kan hindra en armé av barn att se lego-filmer på repeat, det är som det är. Jag är mest intresserad av de beklämmande saker som uppstår när man frågar sig varför det ligger till på det sättet – att gilla lego är trots allt inget du föds med, det är något du lär dig.

FREDRIK FYHR


THE LEGO NINJAGO MOVIE

Originaltitel; land: The LEGO Ninjago Movie; Danmark, USA.
Urpremiär: 20 september 2017 (Uruguay).
Svensk premiär: 22 september 2017.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: digital 3D/DCP, DCP-3D/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare (inkl. röster): Dave Franco, Jackie Chan, Justin Theroux, Fred Armisen, Kumail Nanjiani, Michael Peña, Abbi Jacobson, Zach Woods, David Burrows, Alex Kauffman, Ali Wong.
Regi: Charlie Bean, Paul Fisher, Bob Logan.
Manus: Bob Logan, Paul Fisher, William Wheeler, Tom Wheeler, Jared Stern, John Whittington.
Producent: Maryann Garger, Roy Lee, Dan Lin, Phil Lord, Chris McKay, Christopher Miller.
Klippning: David Burrows, Garret Elkins, Ryan Folsey, Julie Rogers, John Venzon.
Musik: Mark Mothersbaugh.
Scenografi
: Annie Beauchamp, Kim Taylor.
Produktionsbolag: Warner Bros, Vertigo Entertainment, RatPac-Dune Entertainment, Lord Miller, Lin Pictures, LEGO Systems A/S.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier:  Storföretag i samarbete, via diverse underdivisionsbolag (mainstream, storkommersfilm, franchise, animation); franchise, äventyr, fantasy, action, komedi; treaktstruktur med Hero’s Journey-variant.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – professionellt gjord långfilmsreklam med godtycklig och irrelevant intrig/humor/tematik och annat som i första hand tjänar reklamsyftet.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *