Opening Night

Opening Night är en trevlig film, men det är nästan så att den fuskar – ingenting den gör kan missförstås som originellt, faktum är att inget den gör är något man kan komma ihåg efteråt… ja, den finns faktiskt nästan inget att rekommendera här. Men filmen inte bara vägrar att vara pretentiös – den är ljusår från att vara pretentiös – utan den vägrar vara anspråksfull överhuvudtaget. Den flyter över mållinjen som ett papper i vinden slår en maratonlöpare.

Storyn utspelar sig på en teaterlokal, innan ridån går upp på en show, och den misslyckade Broadway-sångaren Nick (Topher Grace) försöker få ordning på sitt excentriska gäng skådespelare och tekniker. Är det inte divan i huvudrollen (Anne Heche) så är det den burduse producenten (Rob Riggle), den alltför försiktige asssistenten (Lauren Lapkus) och den alltför klumpige scenografen (Paul Scheer).

Ingen kan hålla sams och alla är på olika sätt besatta av sina egen förträfflighet – ja, alla utom Nick då, som bittert lärt sig värdet av ödmjukhet. Han var en gång i tiden på väg upp mot stjärnorna, men ett fiasko på Broadway gjorde så att ridån gick ner för hans karriär. Nu finner han sig hukad och stukad, men med så gott humör som möjligt, halvjoggandes genom korridorerna och logerna för att se till att Absolut Allt inte går Helt Åt Skogen. Man kan tycka att det är ett otacksamt jobb, men once in showbiz… Nick är hellre en fattig konstnär än ingen konstnär alls.

Showen som Nick försöker sätta upp är en jukebox-musikal vid namn One Hit Wonderland, där (som titeln antyder) olika one hit wonders kopplas ihop i någon melodramatisk intrig eller annan. Ett bra tecken på att filmen inte är så anspråksfull – alls – är att den behagar bli en musikal då och då, som när karaktärerna backstage bryter ut i en “Mambo No.5” eller en “The Bad Touch”. (Om du har växt upp på 90-talet minns du dem).

Anspråkslösheten gör sig tyvärr också gällande på manuset, som består av mer zingers och skämt än karaktärsbygge och då är inte skämten mer än sitcom-foder. “I’m a much, much, much” *dricker ett glas mjölk* “much better lover than you” konstaterar en person vid ett tillfälle. Eh… touché?

Men vi är fast i filmen så vad ska vi göra. Topher Grace – på tal om sitcoms – är en så god kamrat att ha på färden som vem som helst, och vi följer honom genom de småputtrigt underhållande episoderna. Att säga att det inte är Birdman är att konstatera det uppenbara.

Men, å andra sidan, filmen har vett nog att inte tro annat. Regissören Isaac Rentz håller tempot uppe, vi följer Nick och ser inte mer än vad han ser, varpå det alltid är något eller någon som ploppar upp i vårt ansikte – och filmen stannar inte för länge i Nicks egna obligatoriska melodrama. För en film som är helt ominnesvärd så tvingar den sig på vår uppmärksamhetsförmåga på ett sätt som är nästan imponerande.

En annan sak som gör filmen på sitt modesta sätt lyckad är enigheten mellan skådespelarna – mycket händer i filmen, men det är ingen kaotisk röra. Alla som är med i den här filmen verkar veta att det inte är en stor film – och de är därför avslappnade, muntra, redo att förgylla en söndaeftermiddag och inte en fredagkväll. Effekten är hemtrevlig som en kvarterskrog – eller, om man vill, en liten teater – för både vi som ser filmen, och de som är med i den, vet vad vi tittar på.

Intrigen? Äh. De här karaktärerna, inklusive Nick, har sina givna problem och de får sina givna slutsatser. Det är lite grann som en busstidtabell – kanske det kommer en minut för tidigt, eller tre minuter för sent, men det finns ingen anledning att förvänta sig något oväntat.

Sådana här filmer ömmar jag lite för. Nog med tid och energi och pengar har lagts ner för att de ska finnas, och de vill inget annat än att utstråla charm. De vill dock inte uttrycka nog med charm för att det ska vara minnesvärt, och de gör ingenting som bokstavligen tusentals filmer redan gjort till exakt samma effekter. Efter att ha sett den här filmen känns det inte som att ha sett en film – snarare känns det som att man haft en déja vù av att ha sett en film.

Det här är väl också varför Opening Night praktiskt taget inte lever ett liv – vem har sett den, vem ska se den, vem vill? Den smyger omkring på VOD-tjänsterna, dömd att missas i skvalet och bli ihågkommen av ingen – och det går inte att skylla på indiefaktorn. Det här är en film som är designad för att bli sedd, accepterad och sedan glömd.

Och ändå tycker jag om nästan allt jag ser i den. Jag kan inte applådera, för det finns för mycket den inte är. Det är som en elev som kan få de högsta betygen men som nöjer sig med godkänt, eller som en solig dag i september omringad av dagar med regn och dimma så att den kommer och går och man missar chansen att göra något av den.

Allt jag egentligen kan säga om Opening Night är att den inte är speciellt dålig. Om du vill se en film, och om du inte vill att den ska vara speciellt dålig, då antar jag att du kan se den här.

FREDRIK FYHR


OPENING NIGHT

Originaltitel; land: Opening Night; USA.
Urpremiär: 3 juni 2016 (Los Angeles Film Festival).
Svensk premiär:  11 september 2017 (VOD)
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri?)/DCP/2.39:1(?).
Huvudsakliga skådespelare: Topher Grace, Anne Heche, Lauren Lapkus, Alona Tal, Taye Diggs, Rob Riggle, Paul Scheer, Brian Huskey, Zach Cregger, Carlena Britch, J.C. Chasez, Lesli Margherita, Johnny Ray Gill, Carly Anderson, Damian Gomez, Nikki Tuazon, Nikki Dalonzo, Ricardo Mestre, Elisha Yaffe, Andrew Leland Rogers, Diego de Tovar.
Regi: Isaac Rentz.
Manus: Garry De Leon, Greg Lisi.
Producent: Alex Garcia, Topher Grace, Daniel Posada, Jason Tamasco.
Foto: Andre Lascaris.
Klippning: Lauren Connelly.
Musik: P.J. Hanke.
Scenografi
: Alexander Delgado.
Kostym: De Marte a la Luna, Elise Velasco.
Produktionsbolag: Dark Factory Entertainment.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag (indie, mainstream-feel-good); komedi, drama, showbusiness, situationsbaserad komedi; treaktstruktur med situationsbunden high concept-intrig, feel-good, inslag av kammarspel, såpopera och panorama.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdömeÖver medel – harmlös komedi med ett formulär-manus, proffsiga skådespelare och lyhörd regi; på alla sätt för ominnesvärd för att vara genuint kvalitativ, men helheten sitter ihop.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *