Hellbound: Hellraiser II (1988)

rsz_3starrating2-300x74

18/11 2008

Vissa uppföljare måste arbeta hårt för att vara lika minnesvärda som sina föregångare. Vissa tar det mindre allvarligt. Hellbound: Hellraiser II tillhör den senare varianten. I den här filmen introduceras vi för en flicka som tycks stum, och någonstans runt början av slutet står hon brevid Kristy (Ashley Laurence), vår andra hjältinna, inför ännu ett gigantiskt, vedervärdigt monster, och utropar plötsligt:

“Shit!”

Filmen tar ett ögonblick, låter det passera – Kristy vänder sig mot henne med en oväntad, knasig min av överraskning.

Därefter fortsätter de springa undan monstret.

Där har vi ett enkelt exempel som via ren uteslutningsmetod avslöjar hela filmen – eller rättare sagt faktumet att en sådan sak aldrig hade hänt i den första filmen, Hellraiser (1987), en film som tog sig själv på alltför stort allvar för att någonsin tillåta ett sådant genuint ögonblick av bitsk humor och på sitt sätt genuin glädje.

Det är inte så att jag inte uppskattar Clive Barkers originalfilm. För många är det en modern klassiker i genren. Den är, om inget annat, en renodlad skräckfilm med en påtaglig, grym och apokalyptisk känsla av undergång impregnerad i varje bildruta. Dess specialeffekter är fantastiskt påhittiga, och deras besatthet av det kroppsliga emellanåt fascinerande – det pågår intelligenta saker i Hellraiser, saker om medelklass-ideal, makt och sex.

Vad den däremot inte hade var karaktärer starka nog för att fastna, eller ett manus med bra dialoger, eller, faktiskt, trots filmens genomtänkta stil, lite kreativ regi från Baker. Små duttar och antydningar om subtil, svart, självmedveten humor var inte nog med självironi för att hindra filmen från att bli obotligt pretentiös. mycket händer inte i den. Intrycket av att något pågår är mycket större. Det är en dimridå. Attraktiv, ja, men… kom igen.

I den här uppföljaren är alla bets tacksamt off. Den börjar där den förra slutade. Kristy – vars pappa flåddes levande och vars styvmor mördades av sin älskare (Kristys farbror, som var en halvmänsklig varelse som rymt från helvetet, och som nu livnärde sig på människoblod), som Kristy till slut lyckades skicka tillbaka till helvetet – vaknar på sjukhuset. Allt är dock inte som det verkar, och snart får hon ett meddelande från sin döda far: “Jag är i helvetet. Hjälp mig.”

Kort och koncist! Omöjligt att missförstå! Kristy är inte sen på bollen för att hjälpa henne så gott det går. Som tur är visar sig hennes ordinerade läkare vara en klassisk galen vetenskapsman som på fritiden pysslar med att öppna dörrar till parallella dimensioner. Efter en del om och men lyckas Kristy, tillsammans med den stumma flickan Tiffany (Imogen Boorman) hitta en passage till helvetet, där de hälsas välkomna av Pinhead och gänget. Under tiden så har Julia (Claire Higgins), styvmamman från den förra filmen, reinkarnerats av den galna doktorn, och av någon anledning vandrar de också omkring i “helvetet”, eller vart i hela Hälsingland vi egentligen är.

Ärligt talat är intrigen i den här filmen mer eller mindre helt omöjlig att följa, åtminstone till punkt och pricka. Pinhead berättar för Kristy att hon inte kan träffa sin far, eftersom han är “i sitt eget helvete” och att detta är “Kristys egna helvete” – men varför kan då Julia komma in i det? Och vänta! Vad gör gamle goda Frank (den första filmens “skurk”) i det? Hellbound är en sådan film där karaktärerna först gör si, sedan så – i ena stunden säger de ditt, sedan säger de datt – och vanligen brukar jag tolka sådant som irrationellt slarv och jag blir sugen på att kasta saker på skärmen. Men jag förlåter det här, med hull och hår, eftersom det passar ihop perfekt med det brutna pusslet som är filmens brokiga helhet.

Hur förklarar man en brokig helhet? Kanske: En spektakulär berg- och dalbana av blod, inälvor, fantastiska specialeffekter; ett spökhus som får dig att skrika och skratta, så länge du kan hålla din lunch nere. Filmen har ingenting av den första filmens lågmält konstnärliga ambition, och saknar nästan helt liknande analytiska ingångar. Faktum är att Hellbound är mer eller mindre hjärndöd i jämförelse. Dessutom är jag säker på att det finns fans av den första filmen som tycker att karaktärerna i tvåan “reducerats” till “serietidningsfigurer”. Men jag vet inte, jag. Om du verkligen såg på Hellraiser med en dödsallvarlig blick så kanske du lyssnar för mycket på dödsmetall eller något.

Hursomhelst – om du är en skräckfilmsfanatiker så har du förmodligen sett båda dessa filmer redan, det är bara jag som varit lite trög med att kolla upp denna. Om du är en unge som precis kommit hem efter att du smugit dig in på en visning av Saw V, och tänker att du redan är för gammal för sådan där pubertal, tortryrkåt patetik, så är Hellbound: Hellraiser II en film du defintivit kan kolla upp. Den vet att våld i skräckfilmer inte är något som bör tas för allvarligt. Faktum är att ibland ska vi bara vara glada för att vi får åka åkturen.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “Hellbound: Hellraiser II (1988)

  1. Pingback: Videosöndag 8/10 2017 | Videosöndag

  2. Pingback: The Void | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *