Incarnate

Och så har vi Aaron Eckhart, kändast från The Dark Knight (2008) där han spelade den högst bekymrade Harvey “Two Face” Dent. Men Eckharts genombrottsroll kom år 1997 i Neil LaButes In the Company of Men och den var nog så bekymrande – man får leta länge innan man hittar ett lika genomruttet svin som Chad, snubben Eckart spelade där. Eckhart har själv sagt att människor gick fram och skällde på honom i åratal, för de hade svårt att skilja på honom och rötägget.

Eckhart lever alltså med typecastingen “rötägget”. Och i Hollywood är rötägget inte lika bra levebröd som skurken – blir du typecastad som skurk kan du leva länge på det. Eckhart är aldrig riktigt skurk, aldrig riktigt hjälte – det påminner mig om Ed Harris, en av mina favoritskådespelare… men Ed Harris är en skådespelare. En skådespelare som ofta är med i filmer. Eckhart är en skådespelare som verkar vilja luta åt att stå under stjärnstoftet. Varför annars tacka ja till en film som I, Frankenstein – där han spelade “Frankensteins monster på nya äventyr” – om man inte tror att det kommer bli en hit, med potential för uppföljare?

Nu är det hur som helst så att Eckhart behöver jobb – som vilken skådis i Hollywood som helst som inte heter Tom Cruise. Jag vet inte om det är det obekväma ingenmansland som han befinner sig i som gör att han måste vara med i filmer som I, Frankenstein eller Incarnate, det sistnämnda en förglömlig och liksom oresonligt långsökt film.

Det borde ju inte vara så komplicerat. Incarnate är en till stapelvara från Jason Blum, producenten som via företaget Blumhouse kränger skräckfilmer på låg budget som om det inte fanns någon morgondag – storyn är en väl bevandrad sak där diverse klichéer från diverse andra filmer gott- och blandas ner i en diverselåda. Men det är också en ofrivilligt klantskallig film, ja en komisk dumhet vilar över hela härligheten. Mycket tack vare den forcerade seriositeten hos Aaron Eckhart själv. Han spelar en rullstolsburen super-exorcist som reser genom andra människors huvuden (tänk Inception) för att jaga ut demoner… han dricker för mycket, har tragedin stabilt placerad i bagaget, och hans vita val är Maggie, en demonernas demon som på olika sätt har en personlig koppling till honom.

Seth, som han heter, har en slags privatdetektivbyrå dit folk kan gå om de har sådana här hjärnspöket (bokstavligt talat) varpå han, trots sin tveksamma hälsa, ska koppla in sig i patientens huvud och börja jaga demoner i den inre värld som han plötsligt befinner sig i (mhm, jag sa Inception? Tänk nu Matrix. Tro inte att det egentligen finns mycket till Incarnate). Det här är en rätt så meckig procedur, det är en djupsömn som ska nås, sladdar och hjälmar ska korsas härs och tvärs och jag undrar om inte Seths blodtryck borde vara rätt så dåligt vid det här laget, om han dels är rullstolsburen, dels är alkoholiserad och dels utsätter sitt huvud för metafysiska psykodynamiska resor i tid och rum.

Hursomhelst. Seth får ett lukrativt erbjudande från Vatikanen, men eftersom han är generellt anti-kristendom så vägrar han ha något att göra med dem; mer specifikt en elvaårig pojke vid namn Cameron (David Mazouz) som har demoniska tomtar på loftet. Men han går ändå motvilligt med på det hela eftersom Maggie… Maggie!… kanske bor i pojken.

Om gamla Maggan är läskigare än något annat filmmonster i filmhistorien? Nä. Rutinerna som börjar följas i Incarnate är väldigt… ja, rutinmässiga. Seth har sina studerande möten med Cameron, som förstås visar sig veta saker han inte borde veta och som förstås, när Seth tror han har listat ut vart han har honom, vänder allt upp och ner. Oundvikligen finns gott om regler som ingen följer – Cameron är livsfarlig, inte minst, och får inte röras eller tilltalas, men vad vore det för film om inte alla i ensemblen går så nära de kan eller faller pladask för hans djävulska planer. Därutöver bygger hela drömjägar-exorcerandet på “vetenskap” som är helt utbytbar.

Jakten på Maggie visar sig ganska snart bli något av ett ankare för filmen – för efter att det uppdagats att Maggie är demonen som Seth är ute efter, så kan ju inte så mycket mer hända än att han… tja, försöker hitta henne. Det kioskdeckarskräpiga manuset försöker fylla ut tomrummet med generisk banalitet, om inte från Camerons mamma (Carice van Houten) så från den blubbige Seth själv, via Camilla (Catalina Sandino Moreno), kvinnan som skickats ut från Vatikanen. Vi har också det självklara inslaget av en präst (Tomas Arana), som bara råkar vara någon gammal kollega eller annan till Seth. Alla de här figurerna bidrar till att leverera information, antingen teknisk eller sentimental, och medan deras dialoger maler på så maskar också filmen på sitt fuskiga sätt – en typisk strategi som filmer använder när de inte har så mycket fantasi.

Fantasilöshet är symptomet – inte bara är manuset oinspirerat, utan det lånar också vid behov från vilken annan film den behagar låna från – och det leder också till vissa tråkiga konsekvenser, som handfallna twistar i intrigen som är helt ologiska, desperata försök att koppla ihop trådar som egentligen inte hör ihop och en generell övertro på mycket utnötta spökhusklichéer som görs bättre av James Wan och dylika, och där till och med genrens mest lojala fanas börjar erkänna att till och med de börjar kännas gjorda nu.

Incarnate håller sig inom ramarna för det mediokra av ingen annan anledning än att den inte försöker göra något som den kan misslyckas med – det är att jämföra med San Andreas, katastroffilmen som den här regissören (Brad Peyton) gjorde sist. Den var ungefär lika lat och generisk som Incarnate men den hade precis nog med insatser för att kunna misslyckas ordentligt.

Incarnate bara ligger där och spelar död. På så sätt är det en sådan där kryphålsfilm, en som passerar rättssalen frikänd eller med nedlagt fall. Vi har för lite bevis att jobba med, helt enkelt. Eckhart är inte bättre eller sämre än någon annan exorcistgubbe i filmhistorien och hans bleka jakt på Maggan är inte mer spännande än någon annan sådan jakt. Det enda positiva man kan säga om den är att manuset i sin svaghet inte är amatörmässigt, på samma sätt som Peyton kan rigga en och annan scen utan att det ser helt fel ut, och man måste alltså konstatera att Incarnate inte är lika dålig som det billiga skval som går direkt till reabackarna.

Där tar rosorna slut – de är alla halvvissna, liksom den här filmen.

FREDRIK FYHR


INCARNATE

Originaltitel; land: Incarnate; USA.
Urpremiär: 1 december 2016 (Kuwait, Ryssland, Singapore, Ukraina).
Svensk premiär: 7 augusti 2017 (DVD/BR).
Speltid: 91 min. (1.31).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Aaron Eckhart, Carice van Houten, Catalina Sandino Moreno, David Mazouz, Keir O’Donnell, Matt Nable, Emily Jackson, Paul Vincent O’Connor, Natalija Nogulich, John Pirruccello, Petra Sprecher, Breanne Hill, Emjay Anthony, Vanya Asher, Karolina Wydra, Carlease Burke, Mark Steger.
Regi: Brad Peyton.
Manus: Ronnie Christensen.
Producent: Jason Blum, Trevor Engelson, Michael Seitzman.
Foto: Dana Gonzales.
Klippning
: Jonathan Chibnall, Todd E. Miller.
Musik: Andrew Lockington.
Scenografi
: Bill Boes.
Kostym: Mona May, Lisa Norcia.
Produktionsbolag: Blumhouse Productions, IM Global, WWE Studios, Deep Undergrond Films.
Svensk distributör: Studio S (DVD/BR).
Finans; kategorier:  Diverse filmbolag och mediebolag i samarbete (halvindie, mellanmainstream); skräck, thriller, övernaturligt; treaktstruktur med mysterieintrig och generell karaktärsmotivation.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdömeMedel – rutinmässig genomgång av demon- och exorcist-subgenren, utan tillräckligt med teknisk finess i vare sig manus eller regi för att ta sig någonstans (snarare är hantverket åt det klumpigare hållet, och filmen ligger nära gränsen för under medel).

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *