Blade Runner 2049

Det är viktigt att kunna göra något bra, men det är lika viktigt att veta varför man gör det. Denis Villeneuve är en strålande regissör, i synnerhet vet han precis hur man gör en viss typ av thriller, och när han gjort Blade Runner 2049 har han vetat exakt vad han gjort. Han förstår precis de subtila lagren i stämningen på Ridley Scotts originalfilm – en av de bästa filmer som någonsin gjorts – och han ser, med en konnässörs självklarhet, vad som är “rätt” bild, vilket ljud som passar in och vilket som inte passar in. Han har inte lyckats hålla band på Harrison Ford och det (jag antar oemotståndliga) behovet av att låta honom komma med dåliga vitsar (jag tror Harrison Ford numer bara kan vara Harrison Ford, och han har egentligen inte spelat vare sig Indiana Jones, Han Solo eller Deckard sedan 80-talet)… men ingen är helt perfekt.

Blade Runner 2049 är en alldeles strålande vacker film. Stämningen är perfekt – och det är mer än bara ett ytligt påstående. Där de flesta uppföljare, i synnerhet de som görs efter många år, har en känsla av otymplighet, en besk undersmak av besvikelse, känslan av att det där inte är det där längre, så kan Blade Runner 2049 åtminstone bjuda in oss till samma värld igen. Filmen utspelar sig 30 år efter den förra och det känns som att vi är tillbaka 30 år senare – den som har ögonen med sig kan notera, i den minutiösa scenografin, att Sovjet fortfarande finns.

Därför är det svårt att vara besviken på Blade Runner 2049. Jag är inte heller arg på den, eller ens irriterad. Den är skön att vila ögonen på. Den är så snygg att jag nästan vill se den en gång till. Jag rekommenderar dig rentav att se filmen, om du vet vad du ger dig in på. Man får nog kalla tempot för extremt långsamt, om man jämför med andra mainstreamfilmer som görs med de här kommersiella krafttagen, och man kan uppleva det som att “inte så mycket händer” i filmen, eller att det händer mellan långa intervall av folk som går omkring och ser molokna ut. Det är förstås så det ska vara.

Vi lär oss att saker hänt sedan sist – en stor “blackout”, en gigantisk kollaps av miljön, replikanter (robotar) har blivit bannlysta men sedan återinförda igen, likaså bladerunners (poliser som dödar robotar); och för den som inte kan mytologin här så är poängen att människor och robotar delar värld, och att frågan om vad som är mänskligt, vad som alls är “värde”, ligger och skvalpar i den tematiska baljan. Filmen från 1982 visade, som alla minns, en hisnande vacker futuristisk noir-värld (begreppet “cyberpunk” kan googlas) och 2049 tar vidare samma estetik, men de här katastroferna har gjort så att ett extra lager av elände och jämmer nu ligger över denna (framtids)framtid: Kargt, fjälligt, dammigt, ibland känns det som att allt utspelar sig i en Mad Max-öken, fast benvit som efter en atomexplosion.

Så länge filmen vilar i de här tunga känslorna – och förstår hur de kan användas som en grundton för allt annat – så håller den fanan från sin föregångare vitalt brinnande. Det är också vad den gör en stund, kanske halva speltiden mer eller mindre. Många fascinerande saker händer i början av filmen, och mycket hänger på det fokus vi har på K (Ryan Gosling), replikant-bladerunnern som utför smutsgöra åt löjtnanten Joshi (Robin Wright); ingen skillnad görs på militär och polis, och vi kan tänka oss att framtiden militariserats, på samma sätt som vi kan tänka oss att storföretagens omnipotens (i filmen från 1982 var de multinationella företagen som kungariken) nu nått överhöjder. Från kryptiska kammare smider replikantskaparen Wallace (Jared Leto) planer som en Bondskurk, och hans lakej Luv (Sylvia Hoeks) tycks kunna ta sig vart som helst, och döda vem som helst, utan repressalier.

Mest fascinerande är K, inte bara för att han är en replikant som dödar replikanter, och för att han bär på minnen som egentligen är implantat (ditlagda i hans huvud av någon annan), och för att vi måste börja spekulera i vad hans känslor är, hur han känner dem, när han känner dem… de sakerna kände vi för Harrison Ford i den förra filmen också. Det tveklöst mest fascinerande inslaget i filmen kommer från Joi (Ana de Armas), den perfekta flickvännen, som också är ett hologram, en produkt; mjukvara. Hon säger allt “du” vill höra och ger dig allt “du” vill se. Det är inte jag som påstår det, det är så de gör reklam för “henne”.

Vi vet inte till vilken nivå K vill ha ett förhållande med Joi, som välkomnar honom varje dag och lagar mat efter jobbet. Hennes villkorslösa leende och medlidande är en patriarkal dröm där patriarkatet spökar vidare i en manslös värld – för K är ju inte en människa, utan lika syntetisk som Joi. Om inte, hur ska de definieras? Hennes känslor för honom är omöjliga att skilja från de hos en vanlig människas. Det finns heller ingenting “syntetiskt” över K… eller? Hur ska vi definiera, eller omdefiniera, de här processerna som har att göra med identitet och uttryck?

Det är de här frågorna som gjorde Scotts film till mer än bara en sci fi-noir. En annan sak som gjorde filmen unik var dess ryckighet och hålighet, sättet den bara gav intryck av att berätta en historia, eftersom den på många sätt bara var till hälften färdiginspelad. När Blade Runner 2049 spinner vidare på tematiken visar den, med frustrerande stor tydlighet, hur väl den förstår den; det finns scener mellan K, Joi och glädjeflickan Mariette (underskattade nykomlingen Mackenzie Davis) som är bättre än något annat i filmen, men de behandlas som sidospår.

Villeneuve är nämligen en filmskapare som har ett par laster. Hans styrka här är att han kan återskapa exakt samma stil och känsla som originalet – med sitt visuella öga, sin otroliga känsla för ljud, och Roger Deakins som fotograf – men han är också en sådan regissör som vill lägga en heltäckningsmatta. Automatiskt kanske man tror att det här är en väldigt gåtfull eller mystisk film, men i slutändan lyckas Villeneuve förklara varje frågetecken, oavsett hur överflödigt eller osnyggt; ibland vill han också förklara saker där inga förklaringar behövs, så att saker blir onödigt krångliga och nya logikluckor uppstår (han ängslades också på samma sätt i sin förra film Arrival). Allra minst lämpad är han att förstå den uppluckrade kvalitén i Scotts original – Blade Runner 2049 har en intrig, och den består av hjältar och skurkar; K, Joi och efter mycket om och men Deckard, är hjältar, och de jagas av Luv, utskickad av Wallace, och det finns ögonblick när vi måste snegla inte så mycket åt Blade Runner som åt Det femte elementet (1997) eller något annat äventyr-i-rymden-spektakel, den typ av film som Blade Runner var så bra på att inte vara.

När filmen alltså inte är en långsam och introvert noir är den ett rätt typiskt serietidningsäventyr och där någonstans – när alla bitar ska försöka mötas och en helhet ska försöka gå ihop – börjar filmen gå vilse. Det ser fortfarande ack så grant ut, och vi har fått provsmaka genuint originella saker, men det mynnar inte ut i vad det bör vara… eller vill vara… och vet filmen vad den vill vara?

Till viss del – en av denna films många, splittrade “delar” – vill den spinna vidare på kristen mytologi, och frågan om fri vilja (inte helt olikt Scotts Alien: Covenant från i år). I början av filmen söker K upp en replikantmåltavla (spelad av Dave Bautista) som ger de första messiatiska ledtrådarna till fallet som K sedan mödosamt tar sig an – som i så många andra filosofiskt inspirerade sci-fi/fantasy-sagor letar karaktärerna här efter en Jesusfigur, och mot slutet börjar vi prata om replikantrevolution med starka toner av Matrix Reloaded (2003) och man kan känna den halvdana doften av fler uppföljare.

Hursomhelst. Möjligheten finns alltså att det fötts ett barn av en replikant – vilket påstås vara en stor grej. Villeneuve har dock för mycket på sin “att göra”-lista här för att kunna kommunicera det ordentligt. Vi ska bry oss om K, Joi, replikanternas revolution, det försvunna barnet, det försvunna barnets syster (eller bror), det försvunna barnets eventuella Inverkan På Hela Världen, möjligheten till frihet och autonomi för alla varelser (ur en rent filosofisk synvinkel), den exilvarande Deckard och hans nu levda liv med Rachael, som i originalet spelades av Sean Young och som nu… well… och förresten så avbryts allt hela tiden av att skurkarna anfaller! Och så får vi en fightscen! Eller någon form av jakt! Eller en långsam, filosofiskt medveten svepande tagning av farkoster som landar… och Helt Rätt Känsla är hela tiden där… men varför?

Den bestående känslan som filmen lämnar är den av överbelamring – som att ingen egentligen förstått vitsen med att göra filmen (annat än att det gått att göra den) så i brist på en specifik vision har man tryckt in så många olika idéer som möjligt under ett och samma järntunga paraply av perfekt stil. Men det gömmer sig inga djupa sanningar, ingen dunkel tematik, i den där stämningen. Den är tvärtom kallt perfekt, med rätta. Blade Runner var storartad av anledningar som var långt ifrån så pretentiösa som något som “känns”… liksom “lite djupt” eller nåt. Det finns spår av det verkliga tankegodset kvar, och det finns fantastiskt påhittiga detaljer här både i den minutiösa stilen och bland det där tankegodset. Men i stora drag är den också dummare, och dimmigare, än den behöver vara, och minst av allt fungerar den på de där storartat sentimentala sätten; filmen behöver inga onda lakejer, onödiga actionscener, en skurk med en Stor Ond Plan och en hjälte redo att lida i en heroisk pose, och idén om att replikanter får barn är inte intressant om inte filmen gör den intressant. Nu tas den, liksom många idéer i filmen, för givet. För Deckard och K vill ju ha barn, eller vara någons avkomma, ja det är ju bara naturligt… för de är människor! Nej, just ja, de är replikanter.

Man vill klappa händerna och säga åt filmen att komma igen nu. Men ibland blir ett stycke Harrison Ford bara ett stycke Harrison Ford. För att bli Deckard, och för att Blade Runner 2049 ska bli ett med sin titel, så krävs inte bara mer engagemang utan rätt engagemang. Filmen ser helt rätt ut, men den är också som ett stiligt hotell där det bor för många gäster som vill för många saker.

FREDRIK FYHR


BLADE RUNNER 2049

Originaltitel; land: Blade Runner 2049; USA, Storbritannien, Kanada.
Urpremiär: 4 oktober 2017 (Belgien, Schweiz, Frankrike).
Svensk premiär:  5 oktober 2017.
Speltid: 163 min. (2.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 4K/70 mm, DCP, DCP-3D/2.39:1, IMAX: 1.90:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas, Sylvia Hoeks, Robin Wright, Jared Leto, Mackenzie Davis, Dave Bautista, Mark Arnold, Wood Harris, David Dastmalchian, Tómaas Lemarquis, Hiam Abbass, Krista Kosonen, Elarcia Johnson, André Lukács Molnár.
Regi: Denis Villeneuve.
Manus: Hampton Fancher, Michael Green.
Producent: Broderick Johnson, Andrew A. Kosove, Cynthia Sikes, Bud Yorkin.
Foto: Roger Deakins.
Klippning: Joe Walker.
Musik: Benjamin Wallfisch, Hans Zimmer.
Scenografi
: Dennis Gassner.
Kostym: Renée April.
Produktionsbolag: Warner Bros, 16:14 Entertainment, Alcon Entertainment, Columbia Pictures, Scott Free Productions, Thunderbird Entertainment, Torridon Films.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete med storföretag (storfilm, mellan-mainstream); science fiction, mysterie/noir-thriller, med inslag av postapokalyps, dystopi, arthouse; treaktsstruktur med mysterieintrig och jaktkonflikt.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdömeÖver medel – ojämn och överbelamrad sci-fi-film som har en extremt skickligt definierad vision, visuellt och ljudmässigt, i synnerhet i jämförelse med sin föregångare; bland det enorma stoffet finns också intressant tematik som förs vidare från den förra filmen; intrigen har dock en splittrad karaktär, action- och äventyrsrutiner används för att överbrygga narrativen och emotionella poänger hittar ingen ordentlig grund bland de intellektuella idéerna; vissa saker fungerar, andra inte, och helhetsintrycket är mycket splittrat och till synes byggt på oklara grunder.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *