The Edge of Seventeen

Jag är inte sjutton år, och jag vet inte hur en sjuttonåring skulle reagera på The Edge of Seventeen, en film som utspelar sig – alltså – på randen som är detta år i en människas liv. Det är svindlande, paradoxalt, korrekt: När man är sjutton är det inte alls omöjligt att hela livet känns som en rand.

Jag vet hursomhelst hur vuxna lär ser på filmen – med pinlig ömhet. En vuxen människa vet exakt vad som kommer att hända Nadine (Hailee Steinfeld), filmens sjuttonåring, och vi kan bara bevittna hur hon med smärtsam oundviklighet tar sig fram genom nästa självklara länk av händelsekedjan. Vi kan ropa på filmen medan vi ser på den: ”Han kommer såra dig” – ”Told you so!” – ”Sluta gnäll! Livet blir bara värre!” – ”Told you so!!” – ”Försök ta det lugnt, det är inte så farligt som du tror…” – ”Told you so!”

Om du undrar om du själv blivit ”vuxen” så kan du se filmen. Du vet då.

En av de stora skillnaderna – och skiljelinjen – mellan tonåringen och den vuxne är att tonåringen tror att de bor i olika världar. Tonåringen bor i ”mig-världen”. Livet är en ström av upplevelser och går ut på att saker ska hända en; helst ska det vara många saker, och bra saker. Andra människor fungerar som biroller i den stora filmen om ens liv. De är där, men liksom inte på riktigt eftersom de inte är ”mig”.

Jag har läst att det här beror på att människohjärnan inte är färdigutvecklad förrän man blir tjugofem, eller något. Vem vet. Jag vet somliga vuxna som i sådana fall är hjärnskadade. Vanligen trillar polletten förr eller senare ner, som en ridå över pjäsen som är ”Mig”, och man måste inse att man är en del av publiken, och att den verkliga pjäsen är vad vi gör av den.

En bra ungdomsfilm kan bedömas utifrån hur väl den fångar de här insikterna. The Edge of Seventeen är en bra ungdomsfilm, även om det inte direkt syns på papperet: Jo, Nadine (Steinfeld) är vår huvudperson, och hon går på high school, och hennes berättarröst ger oss informationen om hennes bästa kompis (Haley Lu Richardson), hennes jobbiga storebror (Blake Jenner), hennes dysfunktionella mamma (Kyra Sedgwick), hennes buttre och mediokre lärare (Woody Harrelson), drömkillen hon trånar efter (Alexander Calvert) och den där tysta, blyga killen (Hayden Szeto) som verkar tråna efter henne.

Nadine är förstås sarkastisk på ett bröligt och blödigt sätt; när hon inte beter sig som om hon är helt besegrad av livet, och när som helst ska hoppa från en bro, så hugger hon fram förolämpningar till var och varannan människa med ivern hos en bengalisk tiger.

Naturligtvis går filmen ut på att Nadine lär sig att samla sina tankar och känslor och sin känsla av självvärde – hon förstår att andra människor är människor, och inte bara vänner eller fiender. Och nej, bästa kompisen är inte hur bästig som helst, brorsan är schysstare än hon förstår, hennes mamma har problem som hon inte kan lösa, hennes lärare har ett liv och en historia hon inte kan föreställa sig, drömkillen är mer av en madrömskille och den riktiga kärleken finns närmre än man tror.

Men trots att alla de där rutinerna avhandlas så är det något annat som dröjer sig kvar. The Edge of Seventeen blir mer än summan av sina delar. Jag tror att mycket har att göra med definitiva kvalitéer – regissören och manusförfattaren Kelly Fremon Craig sätter fingret på tonåren så bra att vi får utgå ifrån att hon levt igenom det här och minns det mycket väl. Hailee Steinfeld är intensiv i huvudrollen, bär också varje replik med glupsk självklarhet och försvinner in i Nadine. Craig har också varit noggrann med att regissera skådespelarna och mejsla ut en rimlig takt i berättandet – det finns inget slarv, ingen TV-liknande bruksmässighet, där high school-filmer ofta känns hopslängda. Detta är istället något form av kärleksbarn.

Genom sina insikter gör Craig en film där tonåringen är lika mycket hjälte som antihjälte. Det finns ju en sanning i ”mig-världen” också. Det är för enkelt att säga att Nadine bara är en skitstövel, och om man som vuxen stör sig på henne så har man själv glömt sina formativa år; man förfördelar, dömer orättvist, precis som Nadine.

Jag tycker att det är hennes oundvikliga egoism som gör henne, och alla ungdomar, sympatiska. De är i någon mening mer renodlade versioner av sina blivande vuxenjag. Nadine har ännu inte förlorat greppet om sina begär, och vad för känsla hon än får så handlar hon på den. Varför skulle hon inte?

Tja… allmän riskfaktor, vet den vuxne, som är rädd om sitt skinn. Nadine vet inte vad ansvar är, det vet man inte i ”mig-världen”, så om någon kritiserar henne, av någon anledning, tolkar hon det som en attack på hennes suveränitet. Nås hon av en dålig känsla så kopplar hon automatiskt till tanken att någon eller något annat – vem eller vad det nu kan vara – måste vara boven i dramat. Nyckeln är att hon är ett offer för omständigheterna, för ett offer kan inte vara skyldig till något.

Det har gjorts många sådana här filmer, men få som har lika mycket räckvidd och sting som de här observationerna föreslår. Till skillnad från många high school-filmer så är inte The Edge of Seventeen skriven som en hypotes, för att blidka en målgrupp. Den är skriven av någon som tydligt varit den, minns den och vill nå ut till den på rätt sätt.

Det är inte lätt, för det går inte att resonera hur mycket som helst med någon som befinner sig på den ”rand” som är sjutton år. Insikten man bär med sig, som vuxen, är att randen av sjutton inte är så märkvärdig egentligen – randen av sjutton är inte mer än randen till arton. Arton är, för många, mycket enklare. Livet går vidare. Men i åtminstone ett år – för vissa fler, för vissa färre – måste en människa virvla runt som ett löv i vindarna som kommer från stormen som är ens ego. Man håller sig själv flygande genom skräcken för att behöva landa.

FREDRIK FYHR


THE EDGE OF SEVENTEEN

Originaltitel; land: The Edge of Seventeen; USA, Kina.
Urpremiär: 16 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 11 september 2017 (DVD/BR), även VOD.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson, Blake Jenner, Kyra Sedgwick, Woody Harrelson, Hayden Szeto, Alexander Calvert, Eric Keenleyside, Nesta Cooper, Daniel Bacon, Lina Renna, Ava Grace Cooper, Christian Michael Cooper, Jena Skodje.
Regi: Kelly Fremon Craig.
Manus: Kelly Fremon Craig.
Producent: Julie Ansell, James L. Brooks, Kelly Fremon Craig, Richard Sakai.
Foto: Doug Emmett.
Klippning: Tracey Wadmore-Smith.
Scenografi: William Arnold.
Kostym: Carla Hetland.
Produktionsbolag: Gracie Films, Stage 6 Films, Huayi Brothers Media, Robert Simonds Productions, STX Entertainment.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD/BR), äv VOD.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med medieföretag och filmresursbolag (halvindie, mainstream); high school-komedi-drama-melodram, med sensmoral á la bildungsroman; treaktstruktur med aristoteleanska arker i alla karaktärsled, icke-diegetisk berättare, en del montage o dyl.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdömeBra film – självsäker och gedigen komedi som genom high school-filmens genrekonventioner bygger trovärdiga rollfigurer i ett drama som på olika sätt genomsyras av genuina livsinsikter; omsorgsfull regi, utmärkt takt, mycket bra skådespeleri. 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *