The Void

The Void är en skräckfilm som stolt tar en plats i traditionen av obehindrad lustiga huset-skräck – annat kan man nog inte vänta sig av en skräckfilm som heter The Void.

Det har blivit något av en kliché att säga att en skräckfilm lånar inspiration, eller på olika sätt hedrar, sin genre. De givna namnen att kasta på The Void är Carpenter, Romero och alla dessa italienare från 70- och 80-talet. Det är sant att denna film blinkar till dessa figurer, ibland rakt upp och ner, men det är mer relevant att säga att den är gjord i samma anda som de filmskaparna arbetade. Det finns en skillnad, som fans vet, mellan Hellraiser (1987) och Hellraiser II (1988). Vissa av oss tycker om den senare över den förra. Och The Void är väldigt mycket av en Hellraiser II-typ av film.

Jag brukar i vanliga fall klaga på vad jag kallar för “anything goes”-skräckfilmen, det vill säga filmer där karaktärerna drabbas av Något Övernaturligt Jox Eller Annat som gör att Vad Som Helst Kan Hända När Som Helst. Traditionen går förmodligen att spåra ända tillbaka till Edgar Allan Poe och “Röda dödens mask”, men om saker spårar ut måste det fortfarande följa något slags mönster. Det duger inte att ha vanliga figurer i den vanliga verkligheten råka ut för utballningseffekter till höger och vänster – det är bara slött.

Men om en film redan från början är diffus eller ambivalent, och om den fortsätter svara våra frågor med fler mysterier, då är det inte längre tal om ett problem utan ett stilistiskt mönster.

The Void är ett utmärkt exempel. De första 30-40 minuterna av filmen grundar sig i någon form av verklighet, men vi kan (på grund av det subtila sätt som filmen är gjord på) ana vissa diskrepanser i utkanten. Det hjälper om vi sett någon genuin skräckfilm förut – om inte Halloween III (1983) så Night of the Living Dead (1968), vad som helst som är “vintage” duger. Då anar vi att vår huvudperson, småstadssheriffen Daniel (Aaron Poole), inte kommer ha en alldeles vanlig natt när han tar hand om en misshandlad man som plötsligt kastar sig ut ur skogen på de nattliga vägarna. Daniel kör honom till det närmaste sjukhuset, som sköts av en liten grupp nattpersonal. Kenneth Welsh – Windom Earle från “Twin Peaks” – är chefen för sjukhuset, förresten. Börja oroa dig.

Först rör vi oss i Hawks-via-Carptenter-landskapet, när en mysko kult (klädda i lakan med kryptiska symboler över huvorna) omringar sjukhuset. De har en mordisk inställning mot de som försöker ta sig ut ur sjukhuset. Daniel har precis stött på sin fru Allison (Kathleen Munroe), som han har en minst sagt ansträngd relation till, men deras tillvaro på (det nu barrikerade) sjukhuset blir, öh… traumatisk, får vi väl säga. Daniels far, förresten, var en gång i tiden en ärad polis. Vi kan ana, kanske, att Daniel kommer att få chansen att bevisa sitt värde, och bli hjälte mot alla odds.

Men då måste vi först lista ut vad som är upp och ner. Inte nog med att människor plötsligt, på tal om ingenting, börjar spåra ut i mordiska vansinnesutbrott, eller börjar äta folks ansikten i en zombieliknande trance, folk som vi sett dö börjar vandra omkring i bakgrunden som om de spionerar på de levande… och vägen ner till källaren visar sig vara väldigt lång. Och vad finns i källaren? Stora feta monster förstås! Och titelfenomenet… THE VOID! Intigheten. Är det samma tomrum som i Lucio Fulcis klassiker The Beyond (1981)? Sådana frågor har dunkla svar. Men… visst. Hur noga vill du att det ska vara?

Jag vet inte om det är en spoiler eller inte att säga att filmen är full av galenskaper – flera av dem är extremt blodiga, så säg inte att jag inte varnade dig. Vet du vad du ger dig in på så kan jag avslöja att flera av galenskaperna är genuint överraskade. Regissörerna Jeremy Gillespie och Steven Kostanski tycker om att vältra sig i effekter, och de förnöjer sig i sin förmåga att kasta in allt utom kylskåpet utan att för den sakens skull förlora den viktiga atmosfär och intrigmässiga stringens som är så viktig för att en sådan här film inte ska balla ur i den tomma intigheten som uppstår när en film inte har en ordenlig grund att stå på.

Det skickligaste de gör är att leda oss till att tro att filmen kommer att gå igenom huvudpersonens bestyr, samtidigt som de redan förbereder oss för att hans resa genom helvetet, mot frälsning, inte kommer att ske riktigt som vi tror. Tomtarna på sjukhusets loft introduceras gradvis, och vi vaggas in i ett tillstånd som gör att vi knappt märker tröskeln över till en annan värld.

Vad som händer ska jag inte avslöja, och jag vet inte hur jag ska förklara det – i synnerhet inte utan att förstöra din aptit. Det räcker med att konstatera att regissörerna ger järnet, och att de vet precis vilka knäskålsreaktioner de kan komma undan med. De har även en imponerande förmåga att hitta på kreativa våldseffekter, vålnader och varelser – det skulle få en att börja tänka på Carpenters The Thing (1982) om man fick tid över att tänka.

Rytmen är en annan av deras finesser – de vet hur de spårar ut utan att det spårar ut. Det finns en typ av twist, en ond skurk i dramat, men dessa omständigheter är så fördunklade av alla effekter att The Void praktiskt taget kan betraktas som en film utan handling – vi vet nästan allt vi behöver veta efter de första tjugo minuterna, och resten av filmen är en intensiv typ av repetition.

Men såklart är det så att när saker börjar snurra runt i denna absurda virvelvind av intensitet så är storyn obetydlig. En intrig behöver logik och rimliga händelseförlopp, och en stor poäng med The Void är att komma bort från sådana saker. Vet vi varför karaktärerna i filmen hamnar där de hamnar? Visste vi det i The Beyond? Finns det en karta över helvetet i Hellraiser II? Är vägen ut skyltad? Nej, för helvetet är helvetet – det, och du, brinner i det.

The Void är en film som läser skräck, och rädsla, som en attack på det normala – en attack som pågår från första till sista bildrutan – och med det i åtanke är den en lyckad och noggrann nedgång i underjordiska galenskaper. Den gör det den gör på ett ärofyllt sätt, och den som vill hänga med på åkturen bör ta en chans.

FREDRIK FYHR


THE VOID

Originaltitel; land: The Void; Kanada.
Urpremiär: 22 september 2016 (Fantastic Fest, USA).
Svensk premiär: 12 november 2016 (SIFF), 10 april 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Aaron Poole, Kenneth Welsh, Daniel Fathers, Kathleen Munroe, Ellen Wong, Mik Byskov, Art Hindle, Stephanie Belding, James Millington, Evan Stern, Grace Munro, Matthew Kennedy, Trish Rainone.
Regi: Jeremy Gillespie, Steven Kostanski.
Manus: Jeremy Gillespie, Steven Kostanski.
Producent: Jonathan Bronfman, Casey Walker.
Foto: Samy Inayeh.
Klippning: Cam McLauchlin.
Scenografi: Henry Fong, Jeremy Gillespie.
Kostym: Tisha Myles.
Produktionsbolag: Cave Painting Pictures, JoBro Productions & Film Finance.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD), äv VOD.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete (indie, hård skräck); skräck, fantasy, thriller, mysterium science fiction; treaktstruktur med expressionistiskt fokus, viss aristoteleansk ark i huvudpersonen.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdömeBra film – skickligt genomtänkt skräckfilm i den expressionistiska/surrealistiska traditionen som balanserar sina ytterligheter kring en och samma dunkla orgelton och skapar en stabil, om än intensiv, rytm åt den stadigt utspårande intrigen. 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *