Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Suspiria (1977)

Skräckfilmer har fortfarande rätt dålig status, antar jag, för det är inte alla som noterat vilken otrolig händelse det är att Suspiria restaurerats i 4K för ny biovisning. Det är ett utmärkt exempel på att filmer inte ska tas för givet, att film är råmaterial, något organiskt, inte bara titlar som växer upp som svamp i skogen för att finsmakare ska kunna säga ”har du sett den-och-den?” ”nä har du sett den-och-den då?” ”jag älskar den-där och den-där scenen…”

Film handlar lika mycket om hur den blir sedd och hur den är gjord, vad som hänt bilderna sedan de första gången skapades, hur filmens själva resa ser ut.

Och Suspiria har inte levt ett speciellt roligt liv. För att vara en av de mest omtyckta och klassikerstämplade skräckfilmer som gjorts så har det varit ohyggligt svårt (läs: omöjligt) att faktiskt se filmen på ett korrekt sätt.

Den främsta orsaken till detta är att filmen, när det begav sig, filmades i ett färgsystem (Technicolor) men trycktes i ett annat – det mer känsliga Eastmancolor, vars bildkvalité hade lättare för att falna. Det har lett till att Suspiria – fastän det är en så färgstark och expressionistisk film – alltid sett lite ful ut, lite felmatchad i färgschemat och suddig i kanterna. Originalnegativen är till viss del förlorade, och filmen har levt ett bastardliv på DVD och (som jag minns det) VHS, där både bild och ljud lämnat mer att önska.

Jag har alltid gillat Suspiria – i tonåren tyckte jag att det var särskilt spännande att utforska skräckgenren och jag var så fascinerad av denna Dario Argentos (förmodligen) mest populära film att det inte riktigt gick upp för mig att filmen på något sätt ändå inte riktigt greppade tag om mig på det sätt som jag kände att den egentligen borde. Jag kunde se, där på TV-skärmen, att filmen var mer eller mindre storartad… men jag kunde se det som på håll, som om jag rent praktiskt var bortkopplad från filmen. Ljudet har varit burkigt i alla utgåvor jag sett. Bilden har aldrig riktigt matchat visionen jag haft av filmen i huvudet.

Förrän nu.

De senaste åren har vi sett en hälsosam trend av att gamla filmer går upp på bio igen, i och med digitaliseringen – själv är jag en evig försvarare av det analoga formatet, men det betyder inte att jag ser ner på digitala restaureringar. Ibland kan de vara slarviga och ogenomtänkta – jag nämnde i min recension av Psycho (1960) att jag såg den i widescreen med surroundljud vilket helt enkelt inte är sättet man ska se den filmen – men ibland kan de vara helt nödvändiga, och lämpliga.

Suspiria är ett bra exempel. Här har vi en film som det faktiskt fumlades med från början, så när en italienskdubbad 35mm-print turnerar Europa har jag faktiskt ingen större lust att se den. Det är faktiskt den digitala versionen av Suspiria som är den som mest liknar originalvisionen – man har arbetat i tre år med att samla ihop saknat material, återskapa den skinande Technicolor-färgen som filmen faktiskt fotades i, fotografen Luciano Tovoli har gått igenom varje bildruta, förmodligen med tårar i ögonen.

En kanske ännu mer monumentalt viktig sak är att ljudet mixats i fyra kanaler, vilket inte skett sedan filmen gick på bio när det begav sig. Äntligen kan vi uppleva filmens ljudsfärer – det som låter till vänster låter till vänster, det som låter till höger låter till höger, och ljudeffekter á la ”WITCH-CH-CH-CH-CH!!!” kommer och går som knivskarpa vinddrag genom salongen. Förut trängdes Goblins lysande soundtrack med ljudeffekterna inuti en och samma trånga ljudlåda.

Jag såg nyutgåvan denna kväll den trettioförsta oktober 2017, på filmens fyrtioårsjubileum på en biograf längsmed Götaplatsens regnhärjade kvällsgator, och jag måste säga att det var en av de mest tillfredsställande filmupplevelser jag någonsin haft i mitt liv – det var inte extas jag kände efteråt, inte den typ av barnsliga förtjusning som gör att man minns varför man älskar film… snarare var det en tyst och smygande känsla av upplysning, en känsla av att en fråga fått ett svar, att en viktig pusselbit placerats där det förut funnits ett hål. Det var samma känsla som forskaren känner när han sökt upp information, med egna ögon sett svaret och alldeles för sig själv kommit på ett vetenskapligt framsteg.

Det är som att se en helt ny film – allt, varje färgstråle och varje ljudstråk, till och med Jessica Harper själv, ser ut som något helt annat än förut – men det hade jag egentligen väntat mig.

Det jag framför allt kände, efter denna visning, var att jag äntligen förstår Dario Argento. Det är en mening jag aldrig hade kunnat tro att jag skulle säga, men nu är det så. Argento var en självklar husgud i yngre år – som sagt, skräckfilmer var spännande – men det har inte varit förrän jag blivit äldre som jag förstått hur mångfasetterade hans filmer ändå är. Jag antar att det varit i brist på bioupplevelser som jag suttit mig ner och analyserat (ibland scen för scen) hans filmer; de olika idéhistoriska strömningarna, den märkliga psykoterapeutiska tematiken, den makabra ”logiken” i de drömska mordscenerna, allt detta som kanske eller kanske inte varit avsiktligt.

Nu förstår jag att Dario Argento är en bioregissör. Hans filmer är designade för att ses på bio. Det är en märklig, smått grym ironi, att han blev populär på 80-talet, i samma veva som videovåldsdebatten pågick i Sverige, och att videoformatet blivit del av hans karriär. Hans filmer har i själva verket alltid lidit av att ses på video. Nu står det helt klart för mig att hans filmer egentligen bara aktiveras, egentligen bara andas och lever, när de pågår från början till slut på en stor duk.

Jag borde inte vara förvånad. Jag vet att liknande saker kan sägas om andra regissörer – man kan fascineras av David Lynchs filmer från en soffa, man kan prata med i Quentin Tarantinos och beundra Denis Villeneuves, men det är när man ser deras filmer på bio som de sker. Då är man plötsligt med om något som händer en.

Jag har ännu inte pratat om vad den här filmen handlar om, men det är väl på sätt och vis logiskt – om du inte har minsta intresse av att se den här filmen så misstänker jag att du vet vem du är; om du känner till filmen har du förmodligen sett den, och i annat fall så vill du inte att jag avslöjar för mycket.

Dessutom finns det inte så mycket att säga om handlingen. Amerikanen Suzy (Jessica Harper) anländer en regnig natt i Tyskland för att börja på en förnäm balettskola, varpå det inte blir någon dans på rosor – istället dör folk till höger och vänster och hon börjar lista ut ett papperstunt mysterium som har något med häxor att göra. Man kan kalla filmen för en saga, eller en dröm. Inledningen (där Harper i mystisk tystnad närmar sig utgången till flygplatsen, varpå det tingel-tanglande soundtracket väser varje gång filmen klipper till dörren) föreslår redan att vi anlänt i en mardröm och att resten av filmen kommer att vara ren och skär fri assosication.

Till skillnad från andra så skulle jag inte klassa Suspiria som ett mästerverk – det är en fantastiskt intensiv film, en klassisk berg- och dalbanefilm, om än ”inget mer” än så; det finns någon slags konstig inneboende besvikelse i att en film som är så kompromisslöst surrealistisk och oförutsägbar också har en intrig som är så enkel att förstå att den ger filmen en karaktär av banalitet. Å andra sidan kan man se filmen som en perfekt version av filmen den försöker vara, och sedd ur den synvinkeln är den felfri.

Jag skulle säga att intrigen – trots att den är så tunn – ibland hotar att komma i vägen för filmens expressionism. När jag såg filmen nu så slog det mig mer än det någonsin förut att det är en film där absolut allting leds av bilder och ljud. Ibland finns det stunder då vi överväldigas av Goblins otroliga soundtrack – ett bombardemang av slagverk, primitiva ylanden och väsande viskningar – men i nästa stund smäller någon igen en dörr och allt blir tyst som i graven… varpå ett enda ljud plötsligt hörs (någonstans i närheten, som om personen på bänkraden bakom dig gnager på ett ben) och vi hajar till. Vi får nytt fokus. Vi aktiveras. Genom bilden och i synnerhet ljudet blir vi uppmärksamma och inser att vi måste, och vill, fokusera på vad som händer. Om Hitchcock spelade publiken som ett piano så behandlar Argento oss som hundar. Filmen är full av ben han kastar iväg med ett glatt ”apport!”

Den typen av fokus får man inte i hemmets alltför lugna vrå – hela principen med detta berättande bygger på att vi sitter låsta i biostolarna, fångade i upplevelsen som är en film visad på bio. Hela principen med en skräckfilmare som Argento måste också ha varit att locka in människor till ett mörkt rum för att därefter stänga dörren och leka med dem i två timmar.

Jag förstår nu, med större tydlighet än förut, vad som hände med Argento under 00-talet, då hans filmer började likna simpla TV-deckare och mer eller mindre absurda (eller direkt värdelösa) direkt på video-produkter. När analog film, exklusiv för bio, inte längre var vad jobbet gick ut på, då hade inte heller Argento någon riktig plattform att arbeta på. När marknaden mer och mer började luta åt video och VOD, då följer också en mer hantverksmässig approach. Varför bemöda sig med att skapa illusioner för mörka salonger när majoriteten av publiken sitter i sina upplysta rum och klickar på sina datorer eller smarta TV-apparater? Jag tror att luften helt enkelt gick ur honom, eftersom den kreativa stommen försvann.

Till sist måste jag också lovorda Jessica Harper i huvudrollen, ett framträdande som också tenderar att tas för givet. Som en relativt seriös och etablerad skådespelare känns hon verkligen som en turist i detta landskap av skådespelare som nästan är uteslutande mekaniska i sitt melodramatiska överspel – inte minst via det ökända ljudpålägget (det gamla europeiska ”vi dubbar allt”-sättet att göra film, som till och med distraherar i Fellinis bästa filmer) så framstår alla skådespelare som rostiga maskiner i Spökhuset anno 1977, levande dockor som yttrar repliker som ”You wouldn’t understand! It all seems so absurd, so fantastic!”

Harper är extremt proffsig när hon tar sig an uppdraget att faktiskt skildra Suzy Bannion som en riktig person som vi faktiskt skulle kunna tänka oss existera på den här platsen, samtidigt som hon inte sviker den operatiska melodramatik som är grundtonen för hela filmen. Hon förstår att det inte är Shakespeare hon gör, men hon hittar på något mirakulöst sätt en mänsklighet i de syntetiska dialogerna. Jag skulle tro att hon kopplar Suzys osäkerhet till sin egen, den hon måste ha känt, när hon befann sig i Italien i en produktion full av riggat åskdunder och fejkade fladdermöss.

FREDRIK FYHR


SUSPIRIA – FLYKTEN FRÅN HELVETET

Suspiria. 1977, Italien, 98 min, 35mm (DI/DCP), färgfilm, 2.35:1. Regi: Dario Argento.  Manus: Dario Argento, Daria Nicolodi. Producent: Claudio Argento. Huvudsakliga skådespelare: Jessica Harper, Stefania Casini, Flavio Bucci, Miguel Bosé, Barbara Magnolfi, Susanna Javicoli, Eva Axén, Rudolf Schündler, Udo Kier, Alida Valli, Joan Bennett, Margherita Horowitz, Jacopo Mariani, Fulvio Mingozzi, Franca Scagnetti. Foto: Luciano Tovoli. Klippning: Franco Fraticelli. Scenografi: Giuseppe Bassan. Kostym: Pierangelo Cicoletti. Produktionsbolag: Seda Spettacoli. Distribution: NonStop Entertainment. Genrer och kategorier: Skräck, mysterie, thriller, övernaturligheter, berättat genom expressionism och upphöjd verklighet; treaktsstruktur; arthouse, fristående produktionsbolag (typ av lokal indie). Premiärdatum: 1 februari 1977 (Italien). Svensk premiär: 24 juli 1978 (klippt av distributören), 31 oktober 2017 (nypremiär).

Omdöme: En imponerande skräckfilm, extremt tätt berättad både vad gäller flyt (på den minimala intrigen) och i synnerhet diverse effektrika spännings- och mordscener. Den mustiga estetiken är kopplad till ett mycket medvetet ljudarbete som hela tiden aktiverar åskådaren; kontentan innehåller ingen större tematisk idé, men rent tekniskt är det oerhört skickligt gjort.

4 svar på ”Suspiria (1977)

  1. Pingback: Suspiria (2018)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *